Att ha medkänsla med alla

Skriven för Falun Dafa Erfarenhetsutbyteskonferens i Genève 2003

När jag tillfrågades om att skriva en erfarenhetsberättelse tänkte jag först att jag inte hade någonting att säga, men efter att ha pratat med en utövare tänkte jag över det och jämförde hur mitt tillstånd var nu med hur jag var i början. Jag insåg att medan jag kände att jag inte hade gjort någon större ansträngning, hade jag i själva verket förändrats avsevärt. Naturligtvis kan jag fortfarande göra misstag, då jag fortfarande har mycket att lära. Var vänliga och rätta mig om ni ser något olämpligt.

I mars 2000, när jag såg alla dessa utövare komma från hela världen - för det mesta klädda i gult - och med en sådan entusiasm, tyckte jag att det var en överdrift och var rädd för att människor skulle tro att vi var en sekt. Jag höll med om att vi skulle kämpa mot det här förtrycket, men ville göra det med vanliga människors standard: att respektera seder, människors privatliv och frihet. Nu förstår jag att genom att skydda deras bekvämlighet, skyddade jag min egen, såväl som mina "vanliga" koncept.

För att klargöra sanningen för människorna och vädja om hjälp från godhjärtade människor, gick vi också till Bern. Det var storslaget! Naturligtvis hade vi blödande fötter och stela muskler, eftersom vi inte är några gångare, men vi tänkte på utövarna i Kina och allt blev lätt. Vi var mycket tacksamma över att göra den här vandringen och från början kände jag att Mästaren var med oss, ovanför oss, som en sköld. Vi fortsatte vår färd medan vi sände upprätta tankar så ofta som möjligt, och jag fick verkligen det intrycket att vi var som ett strålande ljus som jagade bort skuggorna - det var storslaget.

Vi genomförde också en hungerstrejk i tre dagar på Place des Nations i Genève. Det var mycket värdefullt. Den sista natten sov vi i en busskur, medan en utövare höll vakt. Gryningen kom och solen sken, medan det hade regnat de föregående dagarna. Den dagen kände jag starkt att det gudomliga ljuset kom fram och fullständigt eliminerade ondskan. Det gav mig en känsla av djup frid; jag kände mig fri.

Mästaren har bett oss att vända oss till det kinesiska folket. Jag talar inte kinesiska, så vad skulle jag göra? Jag lärde mig att presentera mig själv på kinesiska och att säga "Falun Dafa Hao". Sedan, eftersom jag arbetade varje morgon och inte ville ringa folk på kvällen, gick jag ner i källaren för att inte störa min familj, och ringde till Kina. Jag blev snabbt desillusionerad. Det fanns tre reaktioner i den andra änden av luren: förvånad tystnad, och jag lade på efter att ha upprepat mitt budskap åtskilliga gånger; människor som skrattade och ropade på andra att komma och lyssna och alla skrattade tillsammans. Jag kände att det inte var bra för dem och lade på. Sällan pratade personen med mig, eftersom jag inte förstod vad han sade och det var som att prata med en döv. Jag skall berätta en anekdot som kommer att få er att skratta: Ofta svarade personen "vouai" vilket betyder "ja" på franska. När de sade "vouai" till mig, sade jag därför "pratar du franska" och de svarade "vouai". "Oh fantastiskt!” sade jag. ”Jag trodde inte det fanns människor där som pratade franska" och jag förklarade allt om Falun Gong. Deras svar var "vouai, vouai" och sedan lade de på.

Sedan bestämde jag mig för att skriva ett brev. Jag fick det översatt till kinesiska och kopierade det för hand, eftersom jag verkligen ville att människor skulle se att det var skrivet av en västerlänning. Det tog mig en kvart att skriva en rad. Då jag avslutade brevet hände någonting ovanligt. Jag har alltid betraktat Kina som ett lidandets land, en mycket komplicerad civilisation, och jag kände ingen dragning till det landet. Men efter att ha skrivit brevet, var det som om lite av Kina hade kommit in i mig och jag tänkte på Kina som mitt eget land, med nostalgi över att ha lämnat det och för att ha lämnat alla kära varelser där. Vad konstigt! Jag skickade det här brevet med e-mail och 60 procent av dem kom igenom. Jag tror att det berodde på att det var handskrivet och detektorerna kunde inte läsa det. Desto bättre.

Jag vill också berätta en annan sak. Hela livet har jag kämpat mot ilska. Det sägs att medan vi är arga gör vi saker för att såra dem vi älskar. När det är över återstår bara ånger och lidande. När jag började utöva Falun Gong 1998, hade jag redan gjort lite framsteg och kunde kontrollera mig så att jag inte gav mig på människor eller saker. Ilskan förblev dock intensiv.

Jag har en son som föddes 1992. Han förstår inte att barn måste lyda och respektera sina föräldrar och vuxna; han tror att vuxna gör som de vill, köper vad de vill. Vi har ännu inte lyckats tala förstånd med honom och han tar varje förbud, varje regel, som personligt trakasseri, gjort med flit för att förarga honom, vilket skapar en massa konflikter. Jag kom till en punkt där jag brydde mig mer om honom av plikt än av känsla. I början när jag utövade, närhelst jag var förargad, stängde jag in mig i mitt rum och läste boken, och lämnade honom alltså ifred tills jag blev lugn. Efter flera månader började min son bli oärlig mot andra människor också och hans uppförande försämrades på grund av att jag lät honom göra som han ville. Jag tog honom vid handen igen, men blev arg på honom på grund av hans sätt att svara mig, med så mycket aggression som genljöd i mig och återkastade min egen aggression.

Under 2000-2001 kunde han ofta gå hem till en kompis och jag tyckte att det verkade bra, eftersom jag då kunde ägna mig åt saker som jag själv behövde göra. Med jag bedrog mig. I maj 2002 fick jag reda på att hans kompis mamma tog droger i min sons närvaro och att han kunde göra som han ville, gå vart han ville med sina kompisar. Jag hade märkt att hans uppförande mot mig var oacceptabelt, men att det var för att jag skulle höja mitt Xinxing och jag måste stå ut med det. Fel igen! I och med det nya skolåret i september, satte allt jag striktare gränser. Nu accepterar jag hans uppror, men jag tillåter honom inte längre att göra som han vill och håller mig mer och mer lugn. Jag har till och med lyckats behålla mig fullständigt lugn inför hans utbrott, utan att för den skull låta honom komma undan med det. Jag spelar inte längre hans spel och hans karaktär förbättras; han är ofta snäll mot mig. Jag förstod att medkänsla inte är att tillåta någon att bete sig som den vill. Tvärtom, jag har honom under strikt uppsikt, men jag förstår honom från mitt hjärta och agerar utan att reagera, med fasthet och godhet. Det fungerar bra.

Jag har alltid värderat frihet högt. Det var svårt för mig att sätta gränser för honom, eftersom det också var att sätta gränser för mig själv och det är mycket obehagligt. Jag förstod emellertid att jag gömde mig bakom detta ord för att skydda min bekvämlighet. Jag blev medveten om ett grundläggande fasthållande, rädslan för otillräcklighet. Rädslan hindrar mig som tunga kedjor, som jag bär utöver min kroppsvikt och med intrycket att jag inte gör någonting annat än att slösa bort tiden med trivialiteter. Jag visste inte hur jag skulle bli av med det fasthållandet, och det ett oöverstigligt berg. Jag bad Mästaren visa mig hur jag skulle göra det. Svaret jag fick var att läsa boken och när jag upptäcker att jag befinner mig i en situation som reflekterar det här fasthållandet, att tänka: Är det bra för den Stora Lagen om jag gör det? Om det är så, skall jag göra det vare sig jag tycker om det eller inte och saker kommer att förbättras. Detta fasthållande var gömt bakom ord som frihet och respekt för andra. Att vara verkligt fri är att kunna göra vad som är nödvändigt utan hinder från något fasthållande; att respektera är inte att låta människor vara kvar i sitt "bekväma" tillstånd, utan försöka vara sann, vänlig och tålmodig, så att de kan känna effekten av dessa värden i sina hjärtan och kanske själva önska utveckla dessa värden, vilka alla kommer att ge dem en bättre framtid. Jag har just börjat upptäcka detta naturligtvis, och har fortfarande mycket att göra på detta område.

Jag skulle fortfarande vilja delge er någonting konstigt som hände mig i mars 2001. Min man blev handlöst förälskad i en ung kvinna och var redo att lämna allt för henne. Jag betonar att ingenting hände eftersom hon inte ville. Livet hemma blev mycket svårt, då min man var kärlekskrank och bara tänkte på henne. Jag förstod honom mycket väl, men tyckte efter ett tag att han måste välja, eftersom jag inte ville fortsätta på det här sättet och, i trots mot mig själv gnagde svartsjukan inom mig, vilket förvånade mig, eftersom jag inte såg på mig själv som svartsjuk. En dag bestämde jag att det fick räcka; om han inte kunde välja skulle jag göra det. Jag hade redan planerat min framtid och tänkte att det skulle bli bättre, eftersom jag skulle få mer tid för mig själv och Falun Dafa.

Den kvällen berättade jag det för honom och gick iväg för att träna Falun Gong. Medan vi sände upprätta tankar såg jag en vit boll som sände ut något liknande radarvågor och min kropp skakade våldsamt inombords. Den natten vaknade jag glödande, med en känsla av att levitera i min säng och jag tänkte: "Oh ja, det är Mästaren. Jag får inte bli fäst vid det, allt är normalt" och jag fortsatte sova. På morgonen var jag annorlunda, jag kände mig lätt, fridfull inombords, med en stor känsla av välvilja. Jag mådde mycket bra. När jag såg min man tyckte jag synd om honom och förstod verkligen hans lidande. Jag sade till honom, och tyckte verkligen så, att jag hade gjort ett misstag, att han kunde stanna hemma så länge han ville, att jag accepterade honom som han var och att jag alltid skulle vara hans vän. Jag trodde att jag hade avlastat honom, men han började snyfta ljudligt, eftersom han kände sig ännu mer skyldig, men han kunde inte kontrollera sina känslor. Jag tröstade honom och gick sedan min väg.

När jag återvände på kvällen sade han att han ville stanna hos oss, men frågade mig ändå om jag kunde tänka mig att träffa den unga kvinnan. Blodet rusade upp i huvudet, men jag tänkte; "Jag måste gå igenom den här prövningen". Så jag träffade den här unga kvinnan. När jag kom hem återgav jag diskussionen för min man. Han förstod då att hon inte älskade honom; efterhand blev han normal igen och ordningen var återställd. Flera saker hände vid den tiden: Jag kunde se hur sköra människor är och hur lätt det är att gå vilse i illusionen. Det är skrämmande. Om vi inte är i den Stora Lagen, om inte Mästaren vakar över oss, är det verkligen lätt att gå vilse.

Jag skulle vilja visa min tacksamhet. Som ung flicka lärde jag mig principen med födelse, uppväxt, höjdpunkt, nedgång och död för allting. Jag tänkte att det skulle vara bra om Gud, istället för att förstöra, kunde korrigera varelserna så att de i framtiden kunde bli mer medvetna och inte göra om samma misstag. Alla talade om för mig att jag inte förstod någonting och att Gud förstod bättre än jag vad han gjorde och att om saker var på det sättet så var det för att det fanns goda skäl till det. Nu vet jag att det är möjligt, tack vare vår Mästare och den Stora Lagen. Jag vet inte hur svårt det är för honom att lyckas med den här uppgiften, även om jag försöker föreställa mig det lite, men jag är tacksam mot Honom och för allt Han gör och jag är övertygad om att, tack vare Honom, kommer det framtida universum att bli ännu mer storslaget än något universum i det förflutna.

Tack