Jag började utöva Falun Gong i januari 1999. Innan hade jag allvarlig rakitis och hade ofta var och blod i min avföring. Jag försökte med alla medicinska behandlingar, men tillståndet kunde inte botas. Efter utövande av Falun Gong botades sjukdomen snabbt. Sedan dess har jag levt mitt liv i enlighet med principerna ”Sanning, Godhet och Tålamod” och försökte vara en god person på mitt arbete och i samhället.
Den 20 juli 1999 avstängde mitt företag mig från mitt arbete och höll inne min lön. Senare skickade ledningen mig till det hårdaste och mest otacksamma arbetet – att sälja biljetter på gatan.
Jag fängslades olagligt vid tre tillfällen. Vid slutet av oktober 1999 åkte jag till Peking för att vädja för Falun Gong. Med en falsk anklagelse för brottet ”störa samhällsordningen”, arresterade polisen mig och skickade mig till staden Qinhuangdaos fångläger nr 1. På grund av att fånglägret var överfullt med Dafa-utövare, förflyttade de mig senare till Qinhuangdaos länsfångläger Funing. Jag var där fängslad i 15 dagar. Efter min frigivning, vägrade mitt företag att ta mig tillbaka till arbetet. De insisterade att jag skulle skriva ett ”garantibrev” för att ge upp min övertygelse [av Falun Gong] som ett villkor för att komma tillbaka till arbetet.
Den 25 december 1999 kidnappade polismän från polisstationens avdelning nr 2, mig från mitt hem och skickade mig igen till första fånglägret. Jag var olagligt fängslad i en månad. Under min fängelsevistelse där tvingades jag sitta på en bänk under en mycket lång tid varje dag. Polisen uppmuntrade också en missbrukare vid namn Fang att förbanna och godtyckligt misshandla utövare. Fang hade även tillåtelse att beslagta utövarnas pengar och tillhörigheter. Efter min frigivning vägrade chefen för Transportavdelningen att låta mig arbeta. De använde pengar som ett verktyg för att utpressa mig. I vår familj finns det fyra personer, inklusive två barn i skolåldern. Min makes lön var bara 400 yuan i månaden. Efter fyra månader var våra besparingar uttömda. Chefen sade emellertid, ”Inget arbete, ingen mat, låt oss se vad ni kan utöva nu. Ni måste skriva på garantibrevet för att kunna komma tillbaka.” Tack vare att jag kände mig desperat och hopplös, skrev jag mot mitt samvete under garantibrevet. Detta ångrade jag senare oerhört mycket. Det är så här de förföljer Dafa-utövare under Jiangs hemliga order: ”Svärta ned deras rykten, ruinera dem ekonomiskt, förstör dem fysiskt.”
En månad senare i april år 2000 kidnappade en ställföreträdande chef mig till ett hjärntvättscenter i Qinhuangdaos utvecklingsdistrikt. Jag tvingades stanna där i en månad. De tvingade oss att utföra exercis, marschera runt i militärstil varje dag. Varje utövare var tvungen att betala 450 yuan i boendekostnader. Dessutom var även varje utövares arbetsgivare tvungen att betala 1150 per person. Om någon sade nej, skulle pengarna dras direkt från deras lön. Jag gick till arbeten i en månad, men slutligen betalades jag bara 23,26 yuan. Genom att hela tiden stå inför sådan godtycklig förföljelse, insåg jag gradvis att jag inte passivt kunde finna mig i det längre.
Den 5 juli 2000 gjorde jag ännu en resa till Peking för att vädja. Polismännen på Himmelska Fridens Torg hade ingen nåd mot de goda och fridfulla utövarna. De slog och sparkade oss – en slog oss till och med batonger. Jag skickades omedelbart till Himmelska Fridens polisstation. Senare släpade de in mig i en polisbil och körde till Qinhuangdaos andra fångläger.
På grund av den brutala förföljelsen började utövare i fånglägret en hungerstrejk. Polisen och anställda på polissjukhuset matade brutalt utövare genom att sticka in en plastslang genom deras näsborrar. En del utövare tvingades att få en infusion. För att genomdriva matningen och infusionen använde polisen till och med handfängsel. Den 13 juli 2000 förflyttade polisen från avdelning nr 2 mig till Kaipings distrikts första arbetsläger i staden Tangshan i Hebeiprovinsen. Fastän jag inte åt någonting i Qinhuangdaos andra fångläger, tvingade de ändå min familj att betala 450 yuan för tvångsmatningen.
I arbetslägret gick jag igenom den mest brutala tortyren som kan tänkas. Mina händer var allvarligt skållade av kokande vatten. Jag kunde inte göra någonting under en månad. Nu är min högra tumme allvarligt vanställd. Ärr från skållningen är synliga på båda händer.
Jag gick också igenom många tortyrmetoder, inklusive omfattande stötar av elektriska batonger, hängdes upp från ett träd på vintern genom mina bundna händer, sömnberövande, blev bunden till fönstergallret i lagret, omfattande straff att tvingas stå upp och isoleringscell och även att bli utsatt för hög volym av högtalare som sände propaganda från sex på morgonen till tio på kvällen, bara för att nämna några metoder.
Den 16 januari 2001 började arbetslägret att intensifiera förföljelsen av Falun Gong-utövare. Vid klockan ett på eftermiddagen visade sig lägrets direktör, Xu Deshan och ställföreträdande direktören, Ruan Daguo, tillsammans med dem var hela polisstyrkan, polismän och -kvinnor och tio andra polismän från Hehuakeng arbetsläger. De började omedelbart att tortera alla utövare genom att slå och sparka dem. De handfängslade några utövare och hängde upp dem i luften från ett träd eller pelare. Nästan hundra Dafa-utövare hängdes upp den dagen. Tortyren varade från sju på morgonen till tio på kvällen. Några utövare torterades till och med till midnatt. Zhang Yuqing och flera andra utövare hängdes upp på grund av att de hungerstrejkade. De tvingades att stå stilla tills nästa morgon när de gick med på att äta. Det var väldigt kallt den dagen. Den utökade hungerstrejken och det bistra vädret gjorde dem så svaga att de knappt kunde röra sig.
Den 19 januari 2001 utökades förföljelsen av Falun Gong yttreligare. Klockan sex på morgonen, medan vi tvingades att exercera i morgonmarschen, såg jag utövaren Hao Jianling (kvinna, 44 år, från samhället Yibuzhai, Shenhedistriktet, Funings län, Hebeiprovinsen) hängas upp från en trädgren. Jag uttryckte öppet min förfäran av sådan brutalitet. När polismannen Wang Xueli hörde min anmärkning (manlig chef för arbetslägret förrådsavdelning) ledde han mer än tjugo poliser att binda fast mig vid en stålstolpe. Wang Xueli gav upprepat mitt ansikte och min mun stötar med en elektrisk batong. Efter det gav han mig elektriska stötar på mina fingrar. Sedan beordrade Wang Xueli två poliser att släpa mig till ett konferensrum och tvingade mig att knäböja mot golvet. Vid det ögonblicket blev Wang Xueli vild som ett djur. Han började ge mig stötar på ansiktet, bakhuvudet, mina centrala nerver och nacke med batongen. Jag bet ihop mina tänder och uthärdade det. Mina läppar blödde från mitt bitande. Han slutade inte förrän de släpade in en annan utövare vid namn Xu Zhilan in i rummet. De tvingade mig att stå och titta på. En stund senare gick jag igenom en runda till av elektriska stötar i åtminstone 30 minuter. Vid samma tid behandlades brutalt ett dussintal andra utövare på samma sätt.
Efter tre timmar av elektrisk tortyr var mitt ansikte totalt svullet, svårt sårat och fullt av blåsor. Min mun var så svullen att jag inte kunde äta. Mina ögon var också svullna bortom igenkännlighet. Mitt huvud och min nacke var täckta med blåsor. På nätterna kunde jag inte ligga på sängen. De dagarna som följde led jag av outhärdlig smärta. En halv månad senare började mina tår att göra ont som om en nål stack in i dem. Jag förlorade kontroll över min urinblåsa. Varje dag var min mage uppsvälld och det gjorde ont. Jag genomdränktes av svett varje gång jag urinerade. Jag kunde knappt gå. Den våldsamma smärtan i mina fötter höll mig vaken den mesta tiden på nätterna. I sex månader satt jag upp genom varje natt.
Arbetslägret brydde sig inte om mig överhuvudtaget. Vidare blockerade de all information och hotade mig att inte berätta för andra om tortyren. Arbetslägret förbjöd mig att träffa eller skriva till min familj. Jag begärde flera gånger att få komma till sjukhuset för en undersökning, men nekades. Senare spreds sig smärtan i mina fötter till mina ben. I april fick min familj ett anonymt telefonsamtal som berättade för dem att jag hade förlorat känseln i mina ben. Min mor kom och stannade i arbetslägrets gästhem i mer än 20 dagar. Varje dag begärde hon min frigivning. Hon sade till dem, ”Om ni inte friger min dotter, kommer jag inte att lämna stället levande.” Under sin vistelse i lägret gick min mor som är över 60 år igenom en hjärtattack. Till slut var arbetslägret tvungna att släppa mig. Vid det här laget hade jag blivit varaktigt handikappad och kunde inte gå längre. Jag kunde inte ens gå upp från sängen. En kvinnlig fånge bar mig på sin rygg på min väg ut. För att ytterligare terrorisera mig, pekade en polis mot mig och sade, ”Du andas fortfarande?” De vill helt enkelt döda mig för att tysta ett vittne. Den elva månader långa omänskliga tortyren medförde att jag blev utmärglad och skör. Mitt hår hade blivit helt vitt. Alla som såg mig sade, ”Hur kunde de få en frisk person till ett sådant fruktansvärt tillstånd?”
Den 14 juni 2001 kom jag hem. Eftersom jag var tvungen att vara sängliggande hela tiden, brydde sig ingen om mitt liv och jag hade ingen medicinsk vård. Min vinst från investering i aktier beslagtogs av mitt företag. Jag bevakades hela tiden. Vi mottog ändlösa telefonsamtal från alla nivåer av ledarskap, polisstationen, 610-Byrån och den lokala polisstationen. De kom kontinuerligt till mitt hem för att trakassera mig. De avlyssnade min telefon. De använde också bevakning i hemmet och hotade mig med tvång att ge upp Falun Gong. De sade, ”Om du inte omvandlas, kommer vi att skicka tillbaka dig till arbetslägret.” De tillät mig inte att berätta för andra hur jag torterades till handikapp. Efter att min familj vänt sig till några advokater, hotade 610-Byrån och Trafikavdelningen omedelbart, ”Fu Weiping kräver rättvisa. Låt oss skicka tillbaka henne till arbetslägret.”
I början av 2002 under det kinesiska nyåret, skickade myndigheterna några att titta till mig i femton dagar. Under de två nationella konferenserna tilläts inte min make att gå till arbetet. Han var tvungen att stanna hemma för att bevaka mig. De hotade honom också med att sparka honom från sitt arbete. Hela min familj stördes. Jag begärde av min arbetsgivare att betala mig minimumkostnader för försörjning. Min arbetsgivare tvingade min mor att handskriva ett skrivet uttalande (att ge upp utövningen) som ett förhandsvillkor för betalning.
Just nu håller Kaipings arbetsläger inne alla kvitton som min mor betalat för medicinsk undersökning och behandling. Slutsatsen av myo-elektrografisk undersökning var ”periferisk nervskada på båda benen”. Detta kunde bevisa att de elektriska stötarna jag fick på mitt huvud orsakade mitt handikapp. När jag fick medicinsk behandling i Tangshans arbetssjukhus i Hebeiprovinsen, ljög till och med arbetslägrets poliser till läkaren, ”Lyssna inte på henne. Hon har mentala problem.” De hotade också min make att anskaffa falska bevis till mina rapporter. Läkaren sade till dem bestämt, ”Jag är läkare. Jag kan inte göra något mot min yrkesmoral.”
Översatt från: http://clearwisdom.net/emh/articles/2003/6/7/36633.html
Kinesisk version: http://minghui.cc/mh/articles/2003/5/9/49939.html
* * *
Ni är välkomna att skriva ut och sprida allt innehåll på Clearharmony, men uppge gärna källan.
läs mer ...