Forntida kultiveringsberättelse: Att tro eller att inte tro

För mycket länge sedan kom Bodhisattva Dizang till den mänskliga världen och upptäckte att människor vid den tiden inte längre trodde på Gud eller Himlen. Han beslutade sig för att han måste hitta någon som fortfarande trodde på Gud och rädda honom eller henne.

För att kunna leta efter en person som fortfarande trodde på Gud, förvandlade sig Bodhisattva Dizang till en tiggare, som tiggde mat och gick från by till by. Ingen han mötte gav honom mat och han kunde fortfarande inte hitta någon som tillbad Gud. När han kom in i en by, såg han en gammal dam som brände rökelse framför en Buddha-staty. Han gick då fram och bad om lite mat. Den gamla damen tvekade och sade sedan, "Jag har bara den här enda skålen ris kvar. Du kan få den ena halvan, så offrar jag den andra halvan till Buddha". När Bodhisattva såg uppriktigheten och det goda hjärtat hos den gamla damen, pekade han på ett par stenlejon och innan han gav sig av, sade han följande till den gamla damen, "Så snart du ser att ögonen på de här stenlejonen blir röda, visar det att en stor flodvåg är på väg. Du måste snabbt springa till toppen av berget och där är du säker." Den gamla damen spred informationen i hela byn. Ingen trodde henne emellertid och i stället gjorde de narr av henne och de skällde på henne. De sade att hon var tokig och vidskeplig. Hur i all världen kunde ögonen på ett par stenlejon bli röda? Utan att bry sig om gliringarna, bad den gamla damen byborna att tro på det som hon berättade för dem.

Den gamla damen höll orden stadigt i minnet och tittade på stenlejonens ögon varje dag. En dag kom några elaka bybor på en idé. "Låt oss lura den gamla damen. Vi målar stenlejonens ögon med röd färg." Den gamla damen fick se att stenlejonens ögon verkligen hade blivit röda och hon skrek ängsligt till byborna, "Skynda er och spring. Det kommer att bli översvämning." När byborna fick se den gamla damen så hysteriskt oroad, skrattade alla högt och de gjorde narr av henne. Hon förstod att det inte fanns något annat alternativ, så hon sprang upp på berget själv. När hon nått toppen av berget, tittade hon tillbaka och upptäckte att hela byn var översvämmad av flodvågen och det hördes inte längre några skratt.

Översatt från: http://www.clearharmony.net/articles/200306/12987.html