Berättelser från användandet av medicin: Skada (I)

Ännu en lång dag gick mot sitt slut. När de sista patienterna lämnade praktiken, stängde jag dörren bakom dem och hoppades att jag snart skulle få gå hem. Just då ringde telefonen. Jag tvekade några sekunder innan jag lyfte luren. Det var en västerländsk läkare som bad om min hjälp. Han hade en patient hos sig som led av akuta magsmärtor och eftersom han visste att magåkommor var min specialitet, undrade han om jag kunde hjälpa honom. Jag gick med på att komma direkt till hans mottagning för att se vad jag kunde göra.

När jag kom fram hörde jag hur patienten jämrade sig och såg henne fastklamrad till ett armstöd. Hon hette Jenny. Om hon rörde sig lite, vred hon sig strax därefter i enorma smärtattacker. Jag hade sett detta tidigare och visste genast vad jag skulle göra. Jag tog fram nålarna och satte snabbt in en nål i en akupunkturpunkt som heter Ren Zhong (och ligger mittemellan näsan och överläppen). Innan Jenny förstod vad som pågick hade nålen redan stuckits in ca tre centimeter. Jag bad henne att ta djupa andetag medan jag varsamt rörde nålen fram och tillbaka. Efter någon minut hade smärtorna klingat av och hon provade att resa sig upp och ta några steg framåt. Jag lade märke till hur hennes tidigare så plågade ansiktsuttryck nu ersatts av lättnad.

Jag tog bort nålen och började att undersöka henne. Men när jag gjorde en ansats för att känna på hennes mage, skrek hon som om hon hade fått en kniv i magen. När hon såg mitt förvånade ansiktsuttryck och hur mina händer plötsligt stannade till i luften, bad hon om ursäkt.

Minuten senare höll Jenny min hand och grät stilla. Av erfarenhet förstod jag att både hennes kropp och själ måste ha upplevt samma svåra trauma för att kunna åstadkomma en sådan stor fysisk smärta.

Försiktigt sa jag till henne, ”Låt mig få undersöka och behandla din onda mage så att du kan sova gott när du kommer hem.” Därefter behandlade jag henne.

När Jenny gjorde sig klar för att gå, kände hon sig mycket bättre. Hon kunde sitta, stå och gå som hon ville. Men hon kände att hon var tvungen att återigen be mig om ursäkt och sa, ”Jag skrek åt dig som den där…det var verkligen…kan jag få komma till dig igen?”
”Visst”, svarade jag.

Jennys magonda försvann, men jag förstod att hon snart skulle komma tillbaka för att få fler behandlingar. Hon återkom några dagar senare och undrade om jag kunde behandla hennes epilepsi.

De följande månaderna berättade hon för mig om sitt liv.

”Jag är uppväxt på ett bondgårdsdistrikt i mellersta USA och har fem halvsyskon. Min mor är en inkompetent men godhjärtad kvinna och min styvfar är ett fyllo. De gifte sig när jag var fem och mitt liv har sedan dess varit ett rent helvete. Min styvfar slog. När jag var 14 år stod jag inte ut längre, utan rymde hemifrån. Jag återvände aldrig och har nu min egen familj och två barn. Min styvfar är förbjuden att besöka mina barn.

Jag hatar verkligen mig själv. Misshandeln under min barndom har sårat mig och gjort mig så förvirrad. Hur kunde en vuxen människa behandla mig så illa? Varför skulle jag råka ut för detta som barn? Mitt hat mot mig själv och rebelliska attityd har dessutom gjort mig oerhört fåfäng. Denna fåfänga har fått fungera som täckmantel för att dölja den djupa mindervärdighetskänslan.
Livet har varit så orättvist…

Jag kan bara inte förstå hur människors moral och mänsklighet har kunnat urarta så i vårt samhälle. Man läser ofta om hur barn misshandlas eller blir utnyttjade av vuxna, till och med av sina egna föräldrar. På söndagarna går man till kyrkan för att be, men man ber utifrån själviskhet. De onda människorna känner varken ånger eller har något eget samvete kvar i sina hjärtan…”

Ju mer hon berättade för mig desto känslosammare blev hon. Andetagen förändrades och plötsligt fick hon ett epileptiskt anfall. Jag behandlade henne för att stoppa kramperna. En minut senare var anfallet över och hon sa att det var det kortaste anfall hon någonsin hade haft.

(Fortsättning följer)

Översatt från: http://www.clearharmony.net/articles/200307/13835.html