Forntida kultiveringsberättelse: Lan Caihe

Lan Caihe var en av de åtta odödliga taoisterna i de kinesiska legenderna och ingen visste var han kom ifrån. Med den ena foten bar och en sko på den andra, var han alltid klädd i blåa luggslitna kläder samt ett brett bälte med sex inlagda träknappar runt midjan. På sommaren stoppade han bomull i kläderna och på vintern sov han på snötäckt mark och luften han andades ut var som varm ånga. I städerna nynnade och tiggde han varje dag längs gatorna. Han hade en lång klappbräda i händerna och trampade i takt med rytmen. När han var lätt berusad nynnade han alltid och man kunde höra hans knarrande sko. Han drog alltid till sig mångas uppmärksamhet, unga som gamla, som följde efter honom för att titta på hans underliga beteende.

Han var klok, snabbtänkt och hade sinne för humor. Fastän han verkade tokig, var hans ord fulla av visdom. När han fick frågor kunde han svara med humor på en gång, vilket ofta gjorde att andra brast ut i skratt. Han sjöng mycket och texterna handlade om hur man kultiverar sig själv. En av de mest berömda var, "Sången om att vandra", den lyder så här:

"Jag är Lan Caihe, som gillar att vandra medan jag nynnar;
hur många i världen kan som jag, leva utan att bry sig om någonting?
Skönhet är bara ytligt, liksom löv som bara kan grönska på våren.
Livet är kort då tiden flyger iväg som en pil.

De uråldriga har försvunnit gradvis och kommer aldrig tillbaka;
ändå kommer fler och fler människor in till denna värld.
Ridandes på fåglar och fenixar i gryningen,
flyger jag till det ofantliga kosmos;
i skymningen kan otaliga silkesmaskar ses på fälten av mullbärsträd.

Scenerna i kosmos är underbara och magnifika;
de fantastiska palatsen byggda i guld och silver ses höga i himlen."

När människor skänkte pengar till honom, knöt han ihop mynten på ett långt snöre. Han strövade runt och drog pengarna på marken efter sig, utan att bry sig om de mynt som ramlade av. När han mötte fattiga människor donerade han en del till dem, men den största delen spenderade han på vin.

Lan Caihe reste runt i landet i hela sitt liv och besökte många platser. Några hade sett honom i sin barndom, men insåg att Lan Caihe fortfarande såg ung ut fast de själva hade åldrats. När Lan Caihe reste i Hao-Ling, blev han berusad och sov i ett vinhus då himmelsk musik med bambuflöjter hördes runt honom. Plötsligt steg han gradvis upp mot molnen som svävade på himlen. Efter att ha tagit av sig alla kläderna och bältet steg han vidare uppåt.

Översatt från: http://www.clearharmony.net/articles/200208/6709.html
Kinesisk version: http://www.yuanming.net/articles/200208/11479.html