Wang Wei var en av de fyra poeterna som tillsammans med Li Xin, Gao Shi, Chen Sen och Wang Changling betraktas som de fyra representanterna för banbrytande poesi i det forntida Kina och de kallades gemensamt för Wang-Li-Gao-Chen. Wang Wei var även en representant för pastoral poesi, tillsammans med Meng Haoran och de båda benämns Wang-Meng. Dessutom ansågs de buddhistiska dikterna som Wang Wei skrev så enastående att han även kallades för "Buddha-poeten".
Bland mästerverken inom banbrytande forntida poesi, är många uppbyggda av sju tecken per rad och de bästa pastorala dikterna har åtta rader med fem tecken i varje rad. De flesta av Wang Weis populäraste dikter är emellertid fyrradiga strofer med fem tecken i varje rad. Med bara tjugo ord i varje dikt, uttryckte Wang Wei de känslor, det tänkesätt och den filosofi som människor hade talat om i hundratals år. Bland de mest berömda dikterna finns: "Hjortskogens eremitboning", "Paviljongen bland bambuträden", "I bergen", "De älskandes längtan" och "Lösryckt dikt (II)". Nedan följer en av hans dikter (efter en engelsk översättning):
Hjortskogens eremitboning
Ingen skymt av människor på det ödsliga berget,
ändå kan ljudet av svaga röster höras i vinden.
Genom den djupa skogen, lyser det genomträngande solljuset åter upp den jade-gröna mossen.
Wang Wei var även en duktig konstnär. Han var särskilt bra på att måla landskap, träd och stenar. Han använde en särskild teknik för att stänka färgen. Han målade också fina porträtt och bilder på bambu. Hans handlag är fast och kraftfullt och han var en av de första som använde lätta penseldrag med bläck och som baddades med vattenfärger. Han var särskilt bra på att måla av saker på långt avstånd. Wang anses vara upphovsmannen till den Södra stilen inom kinesisk målning och han betraktas som den bäste målaren bland alla poeter och lärda personer i det forna Kina. Han målade bland annat ett verk som kallades för "Berget Wangchuan", där bergen tycks levande i grönska. Molnen flyter i luften och vattnet ser ut att rinna. Su Shi, en stor poet under Song-dynastin, anmärkte att det verkade finnas målningar i hans poesi, och poesi i hans målningar.
Wang Wei förlorade sin far när han var ung. Hans mor var en hängiven buddhist. De här båda omständigheterna hade stor påverkan på Wang. Svårigheterna och besvikelserna i hans liv härdade honom och gjorde att han kunde vara oberörd inför livets med- och motgångar. Även Wang beslutade sig för att kultivera inom buddhismen. När Wang Wei var 21 år gammal, fick han bästa resultat på det nationella provet och blev en Jinshi. Han befordrades och blev en kejserlig ämbetsman med ansvar för musik. Han blev dock degraderad till skattmästare i Jizhou efter att några lejondansare under hans tillsyn hade framfört den gula lejondansen på en privat tillställning (den gula lejondansen fick bara framföras för kejsaren). Under An-Shi-revolten, fängslades Wang Wei av An Lushan och han tvingades tjänstgöra i hans dynasti. Efter att revolten slagits ner, fängslades Wang Wei igen, på grund av att han gick med på att tjänstgöra under An. Ett år senare släpptes han av Kejsare Suzong och anklagelserna drogs tillbaka. Därefter befordrades han till ställföreträdande premiärminister. Vid den tiden var Wang Wei gammal och föga intresserad av det världsliga.
Wang Wei var en enstöring under större delen av sin livstid och levde i ensamhet från det att han var 18 år. År 729 e.Kr avgick han från sin post och levde i ensamhet i Qishang. Därefter flyttade han till berget Songshan och bodde där fram till 734 e.Kr. Mellan 741 och 745 e.Kr bodde Wang Wei på berget Zhongnan. År 748 e.Kr köpte han huset Wangchuan i Lantian av Song Zhiwen och bodde ensam där fram till 756 e.Kr, då han tillfångatogs av An Lushan. Enligt Wang Weis dikter, ville han kultivera Tao när han var omkring 40 år gammal. Under senare delen av sitt liv, bodde han i staden med över ett dussin munkar som inneboende. De delade med sig av sin förståelse av buddhistisk kultivering. Varje dag efter att Wang Wei kom hem från det kejserliga hovet, tände han rökelse och satt ensam för att utöva buddhism.
Under sitt liv som enstöring, besteg Wang Wei många berg och han besökte tempel i sitt sökande efter Tao eller för att lära sig mer om buddhistiska läror. Han längtade efter ett ensligt liv på landet. Ibland klättrade han uppför smala klippsprång där han kunde se bergstopparna peka upp mot skyn och de märkliga klippformationerna torna upp sig. Vattenfallen mullrade som åska. Ibland gick Wang Wei för att besöka en buddhistisk mästare i bergen. Apor plockade kastanjer där de träffades. På vägen tillbaka, stötte han ofta på tranor som byggde bo i träden. Broarna som han gick på, var i själva verket nedfallna träd. När han kom hem efter sina vandringar, stängde han igen stendörren och satte sig för att meditera. När han var klar, öppnade han dörren igen och kunde se att det gått så lång tid att gräset vuxit sig högt. Ibland klättrade Wang Wei upp på ett särskilt högt berg, där det fanns en grotta gömd bakom bambun. På natten när det var alldeles tyst, kunde han höra bergsbäckar porla i fjärran. Sett från bergets fot, var hans gömställe lika högt upp som molnen. Han sov gott och ville inte bara stanna under korta perioder. Han ville verkligen stanna där hela tiden. Ibland när Wang Wei besökte tempel i bergen såg han tigrar som levde där, som var vänligt inställda till människor. Apor imiterade människor i meditation. När han fick se allt det här, kände han som om det buddhistiska riket fanns precis där; den mänskliga världen kändes avlägsen och overklig. Wang Wei skämdes för sitt ämbetsmannaliv och ville stanna där för att studera buddhistiska principer i hela sitt liv.
Det var inte bara Wang Weis personliga erfarenheter och förlusten efter faderns död som gjorde att han ägnade sig åt buddhistisk kultivering. Smärtan och våndan över att åldras, bli sjuk och dö i det här livet, spelade också en roll. Ibland när poeten satt ensam tänkte han på hur svart hår kunde bli vitt. Processen kunde inte vändas tillbaka, vilket störde honom. Till sist insåg Wang Wei att det enda hoppet var att kultivera Tao och att bryta sig loss från återfödelsens cykel. Ibland när Wang Wei såg tillbaka på det förflutna, verkade det som om det inte var länge sedan han var en kraftfull ung man. Nu var han bara en svag gammal man med vitt hår. Dessutom dök gamla dåliga erfarenheter ofta upp i hans sinne. Hur skulle han kunna göra sig av med en sådan fysisk och mental smärta om han inte kultiverade buddhism?
Med ett orubbligt hjärta och efter flitig kultivering, förändrades poetens livssyn när han åter tittade på den mänskliga världen. I sina dikter diskuterade Wang Wei en del av sina tankar om livet. Han har uttryckt att sjukdomar kommer från känslorna kärlek och hat. Klagomål över fattigdom är en följd av giriga begär. Människor lever i en illusion. De vill inte ens lämna den här världen, som är så full av fattigdom och sjukdomar och de var inte trötta på oändlig reinkarnation. De visste inte att de kom till världen på grund av att de hade utvecklat världsliga fasthållanden. Människor var begränsade av sina dåliga tankar och kunde bara befrias genom kultivering och meditation. Kultiverare skulle inte klaga på fattigdom och de skulle vara nöjda med att kultivera Tao efter att ha lärt sig principerna. Genom att höja sitt Xinxing (hjärtats natur), utvecklar de annorlunda synsätt avseende svårigheter och glädje. De känner ofta glädje när de upplyses till någonting och de skiljer sig gradvis från vanliga människor.
I sina dikter nämnde Wang Wei några specifika detaljer om sin egen kultivering. Som exempel tyckte han om att läsa biografier av kända munkar som hade uppnått Tao. Ibland läste han om metoden Bigu (fasta). Wang Wei snidade en duva på handtaget på sin promenadkäpp och han lade ett sköldpaddskal under sin säng. När han arbetat klart och var ledig, tände han rökelse och mediterade nära ett fönster, vänd mot norr. När han var i bergen läste han ibland buddhistiska skrifter tillsammans med flera andra, vilket var en annorlunda erfarenhet för honom, då han vanligtvis satt ensam och mediterade. Efter att han dragit sig tillbaka till berget Songshan, kultiverade han bakom stängda dörrar.
För Wang Wei var utförandet av dåliga gärningar som en slipsten; det gick inte att säga hur mycket som förlorades under slipandet, men varje dag försvann en liten bit. Att kultivera medkänsla kunde liknas vid gräset i vårträdgården; det gick inte att se när gräset växte, men det blev längre för varje dag. Efter att ha kultiverat dag efter dag, uppnådde Wang Wei en extremt hög nivå: "Hans ögon kan inte smutsas ner. Hans hjärta är tomt och kommer inte att bli vilselett." Naturligtvis utvecklade han vissa övernaturliga förmågor eftersom han uppnådde en hög nivå, men han ville inte att de skulle uppmärksammas.
Beträffande sina prestationer inom poesi och målning, kommenterade Wang att han i flera livstider studerat poesi och essäer. I sitt föregående liv var han en målare. Hans gamla förmågor fanns fortfarande kvar i det nuvarande livet, så de visade sig i samhället igen.
Efter att ha kultiverat i tio till tjugo år, var det inte förvånande att han hade utvecklat den övernaturliga klärvoajansförmågan. Wang Weis förklaringar var förnuftiga och i enlighet med västerländska teorier och forskning om reinkarnation.
* * *
Ni är välkomna att skriva ut och sprida allt innehåll på Clearharmony, men uppge gärna källan.
läs mer ...