Att totalt släppa själviskheten

Själviskhet existerade under hela processen av min kultivering. Nyligen kunde jag i många avseenden se min själviskhet. När jag upplevde svårigheter, visste jag att jag skulle titta inåt. Jag klandrade emellertid bara mig själv många gånger. Jag försökte hitta ursäkter för fasthållanden som jag inte hade släppt, vilket i själva verket skyddade de mänskliga fasthållandena. Således hade jag inte förändrat min natur.

Ibland påminde andras ord eller en händelse mig om de fasthållanden jag hade och mitt hjärta sattes i gungning. Jag tittade på mig själv för att se varför detta hände. När jag tittade inåt, fann jag mina personliga föreställningar, de saker som jag var fäst vid och de verkliga intressena som jag ville eftersträva och utifrån det behandlade jag mina medutövare. När jag ser tillbaka inser jag att när jag många gånger hjälpte mina medutövare gjorde jag det utifrån min egen synpunkt, istället för att tänka på dem först och behandlade inte deras saker som mina egna.

Ibland när jag gick igenom en svårighet, kände jag mig besvärad och fast i mina egna känslor. Jag kunde tänka på mina egna förluster och vinningar och insåg inte omedelbart att jag var en kultiverare och att jag borde var strikt med mig själv enligt Dafas standard. I själva verket fann jag att själviskheten fanns i varje tanke och varje föreställning. Till exempel kunde jag ofta tänka, ”Jag borde kultivera väl, jag borde bekräfta Fa, jag borde studera Fa väl, jag borde förbättra mig själv.” Det var hela tiden om ”mig”. Jag gav inte upp ”mig själv” fullständigt och smälte inte in i Fa för att förbättra mig själv genom Fa-studier.

I själva verket existerar inte själviskheten i vår ursprungliga, medfödda natur. Vi separerades från vår ursprungliga natur i vår strävan efter våra egna intressen. Jag vet onekligen att Dafa är aktningsvärd. Varje nivå har sin egen standard. I processen i min kultivering försökte jag bli av med denna själviskhet. Men jag kunde alltid finna den på en ny nivå. Den fanns fortfarande kvar. Jag insåg då att själviskheten existerade inom alla tidsrymder i det gamla kosmos. Det gamla kosmos var dömt att desintegreras och förstöras på grund av själviskheten.

Själviskheten är som ett lås. Den låser fast vår visdom och förmågor. Där det finns själviskhet, finns det mänskliga föreställningar, där det finns själviskhet, finns strävan efter personliga intressen. Då vi fortsätter att göra oss av med själviskhet, höjs vår nivå på samma gång. För att vara en kvalificerad Dafa-utövare, borde vi först tänka på Dafa och andra när svårigheter uppstår. Vi borde tänka på vad Mästaren sa om den här saken. Om vi kan förstå Fa utifrån Fa, om vi kan ge upp allting och självet som kontrollerar allting, rätar Dafa upp oss och vi gör oss av med själviskheten fullständigt.

Vi borde göra det som Mästaren ber oss att göra. Mästaren säger i Buddha-naturen icke-läckage” (Från Det essentiella för vidare framsteg), ”Jag vill också berätta för er att er tidigare ursprungliga natur faktiskt byggde på egoism och själviskhet, från och med nu ska ni i allt ni gör i första hand tänka på andra för att ni ska kunna kultivera till den ortodoxt upplysta, ingen själviskhet, inget jag, andra först, sedan jag, så från och med nu, vad ni än gör och vad ni än säger så måste ni tänka på andra, även på framtida generationer! Tänk på att hålla Dafa oförändrad i evighet!”