Det hade gått en lång tid sedan jag senast såg Nancy på min klinik. Enligt min beräkning borde hon ha avslutat sin första och andra fas av kemoterapi. Jag tänkte för mig själv, "Inga nyheter är goda nyheter. Nancy borde ha återhämtat sig nu. Senare när hennes hår växer ut igen är allting som förut. Den här mardrömmen är snart över.”
Just när jag trodde att hon blivit bättre dök Nancy upp på min klinik. Det här besöket skilde sig från de tidigare därför att hon kom in i en rullstol. Olik den Nancy jag kände till som var lång, stark och självsäker satt hon nu i en rullstol och såg ut som hon krympt till en tredjedel. Jag kände knappt igen henne. Det som chockade mig mest var det faktum att det sipprade blod från hennes ögon, öron och näsa. Hon blödde från sju öppningar i huvudet, inklusive hennes ögon, öron, näsa och mun. Vattnigt blod sipprade även från hennes hud likt svettdroppar. Jag har aldrig sett något liknande. Jag talade omedelbart om för hennes man att det var lämpligare att föra henne till akuten. Nancy protesterade omedelbart med en svag men bestämd röst, "Nej! Jag kan inte gå tillbaka dit, om jag gör det kommer jag aldrig därifrån igen..." Nancys tårar var blandade med blod. Hon var extremt svag. Så började hon berätta för mig på ett osammanhängande vis, vad som hade hänt henne.
När hon berättade för mig att symtomen var ett resultat av kemoterapins gifter, började jag förstå allting. Under en normal kemoterapikur, doseras behandlingen efter patientens reaktion. Olyckligtvis råkade en sjuksköterska ge henne en dos som var så stor att hälften av den var för mycket. Innan medicinen tillfördes hade Nancy haft en illavarslande känsla av att hon snart skulle dö. Hon sa då till sin man att om något oförutsägbart skulle inträffa skulle han föra henne till sin kinesiska doktor för ett sista besök.
Direkt efter kemoterapin föll Nancy med hög feber i koma. Vattnigt blod sipprade ut från hela hennes kropp och hon tappade både hår och naglar. Hon återhämtade sig och återfick medvetande. Hennes man kom ihåg hennes ord och förde henne till mig medan hon fortfarande var vid medvetande. Hennes besök på mitt kontor skedde två dagar efter kemoterapin.
Hon återgav sina upplevelser av att ha varit medvetslös för mig. "Efter införandet av medicinen verkade det som min kropp förvandlades från eld till is. Jag var i helvetet, doktorn! Nu vet jag exakt hur helvetet i bibeln är. Det var som jag gick igenom all sorts tortyr i helvetet. Först torterades jag av eld. Jag kunde t o m känna lukten av mitt brända skinn. Sedan doppades jag i en isvak. Jag kunde höra mina ben brytas sönder, ett och ett från varje led. Efter det brändes jag åter på en het järnplatta..." Jag blev mållös och kunde inte uttrycka vad jag kände.
"Vad kan jag göra för dig?" frågade jag slutligen. Överraskande svarade Nancy, "Snälla, lär mig meditera." Jag var rörd. Det är så värdefullt att ett liv, även i en så svår period fortfarande har denna önskan. Å andra sidan kunde Nancy inte ens sitta upprätt. Så jag frågade Nancy när hon ville börja och hon svarade "Genast." Jag var förvånad och slängde ur mig "För att förlänga ditt liv?"
"Nej, för att verkligt få uppleva frid, harmoni, stillhet och en värld utan strid och lidande innan mitt liv slutar..."
(fortsättning följer)
* * *
Ni är välkomna att skriva ut och sprida allt innehåll på Clearharmony, men uppge gärna källan.
läs mer ...