Avslöjandet av förföljelsen på Qianmen polisstation

Avslöjandet av förföljelsen på Qianmen polisstation

Jag är en Falun Dafa utövare. Efter att ha börjat utöva Falun Dafa har min moral-standard höjts, jag älskar mitt land och dess människor än mer och jag förstår essensen av att vara en person med hög moral. Med Zhen (Sanning), Shan (Medkänsla), Ren (Uthållighet) som principer, jämför jag mig själv alltid [med dem] närhelst jag ser konflikter mellan andra människor eller upplever dem själv; jag försöker att behandla alla omkring mig med uppriktighet.
Innan min mor började utöva Falun Gong led hon av diabetes och bursit i axlarna. Varje år spenderade hon mycket pengar på medicinsk behandling, men utan resultat.
Genom att utöva Falun Gong eliminerade vi många sjukdomar och höjde våra medvetandenivåer. Vi eftersträvar inte berömmelse eller personliga vinningar och har nått ett sjukdoms-fritt tillstånd. Alla dessa mirakler kommer från utövandet av Falun Dafa.
Den 30 december, 2000, på Himmelska Fridens torg, vecklade jag ut en banderoll där det stod ”Falun Dafa är bra” och skrek, ”Falun Dafa är bra! Fa rätar upp kosmos! Återställ min Lärares rykte!” En grupp med civilklädda poliser rusade emot mig och böjde upp mina armar bakom min rygg och drog in mig i en polisbil. Jag såg att många andra utövare också fördes in i bilen. Några av dem skrek, ”Falun Dafa är bra!” Poliserna i bilen började genast att slå oss. Några slog mållöst emot oss med sina batonger. En ond polis slog på mina händer tre gånger, vilket orsakade att de svullnade upp. Han slog min även över tinningen. De drog för gardinerna i bilen medans misshandeln ägde rum.
De tog oss till Qianmen polisstation, där jag såg många inlåsta utövare.
Där utsattes jag för all slags misshandel, vilken orsakade mig svår fysisk och mental skada. När de frågade efter mitt namn svarade jag, ”Jag har inte begått något brott. Att ni har arresterat mig är olagligt och ni har brutit mot lagen. Jag tänker inte berätta för er.” ”Whack, whack”, de slog mig omedelbart. Jag vägrade fortfarande att berätta mitt namn. Ett ont polisbefäl tryckte ett apelsinskal i mitt öga, talade till mig med ett smutsigt språk och sparkade mig med sina stövlar. Jag sparkades till marken. Två andra befäl slog mig med gummibatonger. Den ena sade, ”Slå henne på insidan av låren så får vi se om hon är rädd för smärta.” Jag vet att jag tänkte, ”Jag kommer inte att berätta mitt namn, om ni så ska slå ihjäl mig.”
De fortsatte att slå mig. Ett befäl sade, “Det kliar i mina händer när jag ser er slå henne. Jag vill också slå henne.” Han hoppade på mig som ett odjur och sparkade mig hårt på mina revben och slog mig sedan på dem med en batong. Jag svimmade av smärtan. Sedan sändes jag till Miyuns fånganstalt, där många andra utövare som också vägrat uppge sina namn befann sig.
De hade misshandlats så illa att deras huvuden var deformerade och de hade otaliga skador på sina kroppar.
I början av mars, när de insåg att vi inte gav efter, band de våra händer bakom våra ryggar och hindrade oss från att sova genom att be de andra intagna turas om att vakta oss under natten. Många utövares händer var så svullna att man fann dem svåra att se på. När poliserna såg att mina händer inte var så svullna, satte de ihop mina händer med ett par mycket trånga handbojor. Inom några sekunder hade skinnet runt mina handleder skavts av, handbojorna grävt sig djupt ner i mitt kött och mina händer förlorat all känsel.

http://www.clearwisdom.net/emh/articles/2001/10/26/15041.html