Mellan liv och död

En gång i det forna Indien blev en man arg och bestämde sig för att fly från den irriterande mänskliga världen och bli en munk.

Även om mannen fysiskt sett befann sig i templet så höll han fortfarande fast vid världen utanför. Hans själ hölls fortfarande tillbaka av begär. Han masserade ofta sin kropp med välluktande oljor och badade i varmt vatten för att hålla sin hud ren och välluktande. Han valde med försiktighet ut vad han skulle äta och dricka samt sova på. Begäret efter det materiella omslöt hans hjärta. Därför var mannen, även om han gått igenom ritualerna och blivit en munk och om man ser till hans andliga nivå och uppträdande, fortfarande en lekman. Naturligtvis var han då långt ifrån den heliga vägen mot Nirvana.

Vid den tiden levde det, i kungariket Kushinara, ett ärat buddhistiskt helgon kallad Upagaupta. Upagupta var väldigt känd för sina prestationer inom buddhismen och den unga munken bestämde sig för att besöka honom.

Upagupta frågade den unga munken varför han kom så långväga för att träffa honom. Och den unga munken svarade: “Jag kom för att jag beundrar ert rykte.” “Jag önskar att Vördnardsvärda barmhärtigt skulle kunna upplysa mig om essensen i Buddhas lag.”

Helgonet tittade på den unge mannens kultiveringsnivå och såg att han fortfarande höll fast vid begär. Han frågade den unge: “Är du villig att fullständigt lyda mig och göra allt jag säger till dig att göra?”

“Jag kommer definitivt att göra allt du ber mig om” svarade den unge munken.

“Om du verkligen har den tron” sade helgonet “så kommer jag först att lära dig hur du får övernaturliga förmågor och sedan lära ut Buddhas lag.”

“Övernaturliga förmågor! Det är fantastiskt!”

Helgonet förde sedan den unge munken upp i bergen och lärde honom meditera. Samtidigt påminde han honom om fullständig lydnad. Helgonet skapade ett träd med hjälp av sina förmågor och bad munken klättra upp. När munken klättrat upp och tittade ner såg han ett väldigt stort och djupt hål vid sidan av trädet. Helgonet bad honom släppa trädet med fötterna och munken lydde. Sedan bad han honom att släppa med ena handen, men när helgonet bad honom släppa trädet även med den andra handen blev han rädd och sade: “om jag släpper kommer jag att falla ner i hålet och dö.”

Helgonet sade: “Du har lovat att göra precis som jag säger till dig. Hur kan du ångra dig nu?” Munken blev skräckslagen men bestämde sig för att hålla sitt löfte. Han försökte att inte tänka på någonting och släppte taget, munken föll ner emot det mörka hålet. Vid den punkten var han dödförskräckt och svettades. När han öppnade sina ögon igen fanns varken trädet eller hålet kvar och helgonet började undervisa honom: “Låt mig fråga dig en sak. När du släppte och föll ner kände du att något i den här världen var älsklingsvärt?”

“Ärade, när jag trodde att jag skulle död var ingenting längre älskvärt.”

"Precis, allting i den här världen är en illusion. När ens fysiska kropp dör försvinner också ens begär. Om du kan se det faktum att den här kroppen endast är tillfällig kommer du att bli frisläppt från begärens bojor. Begär är livets, dödens och alla världsliga oroligheters källa. Om du vill erhålla fruktstatus måste du avstå från alla begär, vara flitig i din kultivering och inte förlora ditt sanna jag.”

Den unge munken förstod plötsligt och från den dagen kultiverade han sig noggrant och flitigt tills han uppnådde Arhats nivå.

Den här världen är komplicerad och vilseledande bara för att våra mänskliga ögon inte kan se sakers natur och inte kan skilja sant från falskt. Vad vi tror är sant kan likväl vara en illusion och det är därför man ofta faller i labyrinten av tillfällig njutning.