Liu Xiangfen är en Falun Dafa-utövare som lyckades fly till USA från Peking. Efter 1999, då det kinesiska kommunistpartiet (kkp) inledde förföljelsen mot Falun Gong, internerades hon vid fyra tillfällen. Två gånger spärrades hon in i ett interneringscenter och två gånger i ett tvångsarbetsläger. Nedan följer en sammanfattning i tre delar som beskriver hennes upplevelser.
Inspärrad i Pekings tvångsarbetsläger för kvinnor
Den 21 mars 2001 spärrade de in mig i Xin'ans tvångsarbetsläger i Peking. Lägret bytte senare namn till Pekings tvångsarbetsläger för kvinnor. Det är en ondskefull plats, fylld av lögner, våld och låtsad vänlighet. Så snart vi kom dit sade vakterna till oss, med elaka leenden på läpparna, att vi var väldigt smutsiga. De sade: “Gör er hemmastadda! Skynda er och ta en dusch!”
Efter att vi hade duschat, bevakade av fångar som ansågs pålitliga, fördes vi till ett rum för att skriva ett garantiuttalande och därmed lova att vi gav upp Falun Gong, ett ångerbrev och ett annat uttalande som svartmålade Falun Dafa och Läraren. De som inte skrev dessa uttalanden omringades av fyra personer som försökte hjärntvätta dem. De som inte samarbetade blev misshandlade, tvingade att sitta hukande i plågsamma ställningar, stå stilla under lång tid, ”åka flygplan”, de blev dragna i håret samtidigt som huvudet slogs mot en vägg eller stuckna med nålar i könsdelarna. Detta var exempel på några av kkp:s typiska tortyrmetoder.
Om man inte skrev uttalandena berövades man också på sömn. En del utövare berövades på sömn under så mycket som sex månader och därefter fick de sova några timmar per dag. Jag nämnde tidigare att Liu Xiuping hade torterats fysiskt och psykiskt tills hon fick en mental kollaps. Tyvärr var miljön sådan att ingen sympatiserade med personer som Liu Xiuping, personer som misshandlades av vakter och fångar för att de inte gav efter för ”transformeringen”. Människornas godhet och samvete dövades och försvann till följd av intensiv rädsla och press. Ingen vågade sympatisera med de utsatta, eller försvara rättvisa, på grund av rädslan att själv bli hänsynslöst torterad.
På grund av att jag varken förlorat mitt samvete eller min känsla för rättvisa blev jag kritiserad, hotad, övermannad och förd till hjärntvätt flera gånger. Jag tvingades ständigt skriva rapporter om mina tankar, tills jag blev en slug, hemlighetsfull och tystlåten person. Tortyren som gjorde att man önskade att man var död kunde fullständigt förstöra en människas vilja, en att ge upp eller förändras till en person som kapitulerar. Samtidigt tog de dit personer som de ansåg vara pålitliga, som skulle bevaka mig i hemlighet. De försökte hitta brister för att kunna förgöra mitt lugna och fridfulla sätt. De ville ha med mig i en intensivträningsgrupp och förlänga mitt straff. Utövare torteras och förföljs på ett grymt sätt på denna plats.
Jag bevittnade själv hur Du Rongfeng ropade “Falun Dafa är bra” vid ceremonin då flaggan hissades och hur hon därefter misshandlades. Hon förlorade medvetandet, föll till marken och släpades iväg till intensivträningsgruppen för ytterligare förföljelse. När hon släpptes några dagar senare gick hon knappt att känna igen alls.
Zhao Xiaohuas händer sattes fast med handbojor bakom ryggen. Hon trycktes ner på knäna med en handduk i munnen så att hon inte skulle kunna skrika. Anledningen till att hon skrek var att smärtan var outhärdlig. Några äldre kvinnor blev så förskräckta av hennes skrik att de fick en hjärtattack.
De stack in nålar i Liu Guifangs könsdelar och armhålor. Men hon vågade inte tala om det. Hon erkände det för mig vid ett senare tillfälle när ingen annan lyssnade. Liu Guifu tvingades stå upp under 18 dagar, titta på samma fläck – rakt fram, hon blev våldsamt utskälld så fort hon rörde sig eller blinkade med ögonen. Samtidigt slog de henne med en flugsmälla i pannan. Sedan slog och sparkade de henne så att höften skadades.
Inte ens de som “transformerades” fick det särskilt bra. Till att börja tvingades alla till arbete 18 timmar om dygnet, med bara två timmars sömn. De kallade det för “människor tar rast, men nålarna fortsätter att gå”. Lite senare kunde lite information om missförhållandena spridas och sippra ut. Därefter pågick arbetet “bara” 12 timmar per dygn. I huvudsak tillverkades handarbeten för export, till exempel handdukar, handgjorda tröjor, skjortor med mera.
Vi tvingades skriva saker mot vår vilja, tills vi såg lögner som sanningar, slutligen förlorade våra samveten och inte längre kände skam efter att ha sagt lögner och begått dåliga gärningar. Allting präglades av den ondskefulla miljön. Först då accepterades vårt beteende. Det var en miljö där allt var omvänt, fel blev rätt, gott blev ont och lögner blev sanningar.
Det är en plats som är full av lögner och svek. När en viss TV-station som styrdes av myndigheterna skulle komma för att göra reportage, förvarnades vi några dagar innan så att vi kunde städa ordentligt i hela tvångsarbetslägret. De hade köpt en stor soptunna och placerat i matsalen. På eftermiddagen, innan intervjuerna, sade de åt oss att gömma undan alla produkter, råmaterial och verktyg. Vi blev tillsagda att sjunga sånger, dansa, spela basket, schack, dansa lejondansen, läsa böcker och titta på TV. Till och med de som inte hade tranformerats och som torterades skulle delta. Just den dagen förekom ingen tortyr eller förföljelse. Vi fick en ordentlig lunch som omfattade två tallrikar och ris. Innan journalisterna kom, sade de till alla som skulle delta i aktiviteterna att inte gå med på några intervjuer. När journalisterna kom dit och gjorde i ordning kamerorna, ropade de ”spring nu tillbaka”. De förde oss tillbaka till cellerna. På så vis försökte de ge journalisterna intrycket att det inte förekom någon förföljelse i lägret, utan att myndigheterna bara ”hjälpte” människor i olika åldrar.
Jag släpptes i oktober 2002, men då kom personer från polisstationen och den lokala bostadskommittén för att trakassera oss. Mitt eget och mina barns identitetshandlingar drogs in. Om jag skulle misshandlas till döds i ett läger så skulle det därmed bli svårare att få reda på vem jag var även om en undersökning genomfördes. De skulle bara påstå att Falun Gong-utövare hade spridit ett sådant rykte och att det inte existerade någon sådan person.
Arresterad och förd till Haidians interneringscenter
Den 28 februari 2005 skulle kkp hålla “två möten” varför de genomförde en ny omgång med arresteringar. För att de skulle nå målet arresterade de också mig och förde mig till Haidians interneringscenter. Vid den tiden förberedde sig min son för inträdesprovet till högskolan och min dotter var bara 18 månader. Jag blev så orolig med tanke på den grymma förföljelse jag redan utstått under den senaste tiden och vilken skada det åsamkat min familj.
När min son skulle göra inträdesprovet för gymnasiet satt jag inspärrad i ett tvångsarbetsläger. Hans resultat och hans situation påverkades av förföljelsen mot mig då. När jag släpptes från tvångsarbetslägret försökte jag ställa allt tillrätta så att vi kunde leva ett normalt liv igen. Det krävdes en hel del för att få ordning på situationen hemma. Inträdesprovet för högskolan var om mindre än två månader och nu hade jag arresterats igen. Jag inledde därför en hungerstrejk som protest mot förföljelsen.
De förde mig till Pekings polissjukhus, ett fruktansvärt ställe. Det ligger i en mycket fuktig och mörk källare. Samtliga patienter är fastkedjade till sängarna. De släpps bara loss om de ska borsta tänderna eller tvätta sig. De tvingas oftast urinera och tömma tarmarna bredvid sängarna. Även om man inte är sjuk så blir man det förmodligen efter en tid på det stället.
Inspärrad i Tangshans tvångsarbetsläger i Hebei
De injicerade en okänd medicin i mig på Pekings polissjukhus som gjorde att jag föll i djup sömn. Lite senare berättade någon för mig att de försökte förstöra våra sinnen på det här viset. Medicinen innehöll ett visst ämne som skadade det centrala nervsystemet. Jag kunde inte göra annat än att avbryta hungerstrejken. Den 17 juni förde de mig tillbaka till Tangshans tvångsarbetsläger där de fortsatte med sina försök att hjärntvätta mig.
Jag rannsakade mitt inre och kom till slutsatsen att jag inte längre kunde tillåta dem att förfölja mig. Det var fel mot oss, mot barnen och mot våra samveten. Detta var en extremt ondskefull plats där varje motstånd togs som ursäkt för att trappa upp förföljelsen. Till och med om man vägrade äta och dricka. Efter två månader med hotelser och lockelser och efter att ha överlevt testet på liv och död, kunde jag återvända hem till min familj igen.
Min lilla dotter hade redan blivit två och ett halvt år. Hon kunde inte längre känna igen mig och trodde att barnvakten var hennes mamma. Hon kallade mig för “tant” och ville inte låta mig krama henne. Min äldsta dotter (10 år) hade fått men av all förföljelse och hade ätstörningar. Hon var helt förändrad. Min make hade fått barn med sin älskarinna och ville ta ut skilsmässa. En harmonisk familj var förstörd.
Jämfört med majoriteten av Falun Gong-utövarna som förföljs hade jag förstås tur. Jag överlevde plågorna även om jag led fysiskt, psykiskt och ekonomiskt. Mina tre datorer och skrivare hade tagits i beslag.
Även om jag fortfarande lider av sviterna från de senaste årens förföljelse kan jag tydligt känna att jag nu lever i ett fritt land och i en fridfull miljö. Fast många utövare lider fortfarande under kkp:s förföljelse. Min största önskan är att människor i hela världen sträcker ut sina hjälpande händer och hjälper till att rädda de förföljda utövarna. Jag hoppas verkligen att världens människor kommer att stå upp för rättvisan.
För del 1, se: http://se.clearharmony.net/articles/200701/19298.html
För del 2, se:http://se.clearharmony.net/articles/200701/19309.html
Kinesisk version: http://minghui.ca/mh/articles/2006/10/20/140628.html
Engelsk version: http://www.clearwisdom.net/emh/articles/2006/11/2/79574.html
* * *
Ni är välkomna att skriva ut och sprida allt innehåll på Clearharmony, men uppge gärna källan.
läs mer ...