Vad tänker vi som utövare när vi möter svårigheter?

Under resan till väst för att få de Buddhistiska skrifterna, gick Tripitaka och hans tre lärjungar igenom alla sorters prövningar innan de slutligen nådde målet. Under resan ville de tre lärjungarna bära bördan åt deras Mästare på de sätt de kunde. När de stötte på svårigheter hade de bara en enda tanke och den var att ”Se till att skydda Mästaren”. Det är verkligen beundransvärt. De insåg att de inte skulle kunna erhålla skrifterna utan Mästaren.

Vad tänker vi då på när vi möter svårigheter i kultiveringen? Att ”Be Mästaren om hjälp”. Jag tycker inte att det är fel av en kultiverare att tänka så. Det är en upprätt tanke som baseras på en kultiverares tillit till Mästaren och Fa. Men idag är ju Fa-upprättandet i det sista stadiet och vi har redan förmågan att skydda oss själva, borde vi då inte tänka mer på hur vi ska lätta på bördan åt Mästaren?

Mästaren sade att varelsers natur i det förgångna baserades på själviskhet och av den anledningen såg det på allt utfrån sina egna perspektiv. När vi nu ber Mästaren om hjälp är det i själviska syften eller är det för alla kännande varelsers skull? Mästaren sade,

”Faktiskt vet ni ännu inte att denna själviskhet når ända upp till mycket höga nivåer. Faktum är att när forntida kultiverare sade, ”Jag gör si och så”, ”Jag vill göra det och det”, "Jag vill få ut det här och det där”, ”Jag kultiverar”, ”Jag vill bli en Buddha”, eller ”Jag hoppas på att få det och det”, inget av det är fritt från själviskhet. Men det jag vill att ni skall göra är att verkligen, oegenyttigt och rent nå fulländning via en upprätt Fa och upprätt upplysning – bara då kan ni bli odödliga för alltid. (inofficiell översättning "Falun Buddha Fa - Teaching the Fa at the Conference in Switzerland")

Jag tror att nyckeln är att studera Fa mer och att göra de tre saker som Mästaren ber oss om.