En plötslig insikt: Rädsla för att såra andra eller göra andra besvikna

För bara några dagar sedan var jag en person som var rädd för att skapa problem för andra eller göra andra besvikna. Kanske är tystlåtna personer på det viset av rädsla för att ge sig in i känsliga diskussioner. Jag gjorde bara det jag fått i uppdrag att göra och höll mig ifrån andra saker. Jag kände mig stolt över att vara självständig.

För inte så länge sedan dök en fråga upp i sinnet, liksom en spik som hamrats in: ”Vilket samband finns det mellan rädslan att göra andra besvikna och rädslan att såra andra?”

Jag var alldeles för bekväm för att vilja fundera över saken, men ”spiken som hamrats in” påminde mig hela tiden. Efter att jag hade funderat ett tag kom jag på en viktig sak: sambandet mellan de två är som skillnaden mellan godhet och ondska, mellan hänsynsfullhet och egoism.

Tänk på saken. Vilket är ursprunget bakom “rädslan att göra andra besvikna”? Är det inte rädslan för att bli föremål för vedergällning senare och rädslan för att de egna intressena ska bli lidande framöver? “Rädslan för att såra andra” handlar däremot om en omtanke om den andres känslor eller intressen och att man inte vill göra någon olycklig. Det handlar om hänsyn till den andra personen.

Personer som är rädda för att göra andra besvikna, oroar sig hela tiden för att deras egna intressen ska skadas och säger och gör därför inte vad de borde. De handlar inte i enlighet med rättvisa och standarden för gott och ont. De vill inte bli inblandade i något som kan skada dem oavsett vad det gäller. Med andra ord, det är bra så länge de själva är säkra och trygga. Vilken självisk föreställning!

Personer som är rädda för att såra andra tar hela tiden hänsyn till andra för att undvika att andra råkar ut för dåliga saker. De kräver av sig själva att inte göra saker som sårar andra, att inte säga saker som sårar andra och dessutom att inte tänka saker om att såra andra. Detta är osjälviskhet och godhet.

Det fantastiska är att efter att jag insåg skillnaden mellan de två, tänkte jag på att Mästarens skrifter och föreläsningar alltid lär oss att inte såra andra, men att de aldrig talar om att inte göra andra besvikna.

Dessutom insåg jag plötsligt också att mina tendenser att inte lägga mig i eller säga saker till andra, kom från rädslan att inte göra andra besvikna, medan tendenserna att inte förlåta andra kommer från en brist på godhet eller en brist på ”rädsla för att såra andra”.

På bara några dagar gjorde jag ett stort steg framåt i Fa. När jag nu stöter på saker, kommer min första tanke vara att inte såra andra och hur jag kan få dem att acceptera. Just nu känner jag en frid, klarhet och öppenhet.