Livet är svårare än så

Den 10 december tog Mo Yan emot Nobelpriset i litteratur ur kungens hand. Debattens vågor har gått höga alltsedan tillkännagivandet av årets kontroversiella pristagare. Mo Yan, eller Guan Moye som han egentligen heter, har beskyllts för att vara kommunistpartiets handgångne men säger själv, bland annat i sin Nobelföreläsning, att han ”bara är en historieberättare”. Tyvärr är livet inte så enkelt.

Det går att intellektuellt begripa Mo Yans ståndpunkt. Självklart kan en person hävda rätten att vara enbart en författare som skriver historier och slippa att göra politiska ställningstaganden i sitt arbete. En människa kan ha vilket jobb eller uppdrag som helst utan att ta ställning till politiska frågor, ta ansvar för världssvälten eller bekymra sig om klimatfrågan. Men bara i teorin. I praktiken har alla ett större ansvar.

En författare som har fått skrivandets gåva har en skyldighet att berätta om de verkliga villkoren i världen.

Det går inte att på allvar respektera att en författare i Kina - världens ekonomiskt mäktigaste diktatur – i sina texter eller utlåtanden inte förhåller sig till förhållandena i sitt land och villkoren för sina medmänniskor. Det är som att bortse från nazismen när man berättar om livet i Tyskland på 1930-talet eller Sovjetkommunismen i en rapport från Moskva på 1950-talet.

Alla människor måste ta ställning till vissa avgörande frågor.

I det nu aktuella sammanhanget måste ställning tas till det kinesiska kommunistpartiet, till de brott mot mänskligheten som begåtts under dess år vid makten och innan det kom dit. Framför allt måste man ta ställning till – och se till att stoppa - det som pågår i dag, till exempel förföljelsen mot Falun Gong-utövare, förtrycket mot tibetaner och dissidenter, ja mot alla som av någon anledning hamnat i onåd hos partiet.

Frågan rör alla, även de som inte är eller har varit medlemmar i partiet. Den handlar om grundläggande mänskliga behov, att tro, att uttrycka sig, att ha kroppslig och själslig frihet, att få påverka; den handlar om demokrati, den handlar om mänskliga rättigheter.

Mo Yan är en författarpseudonym som betyder ”tala inte”. Det Mo Yan säger genom att inte tala om kommunistpartiets brott är att han sätter sig själv och sin position som författare framför sig själv som människa.

Jag vill inte tro att den Svenska Akademien förlorat sig så långt bort från Alfred Nobels riktlinjer i fråga om att litteraturpriset ska gå till någon som "under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta" och "inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk riktning" att man ger det till en företrädare för en så i grund och botten auktoritär regim.

Just nu, medan Guan Moye – Mo Yans verkliga namn – andas den relativt fria och rena svenska vinterluften, har han chansen att tala om det han som människa verkligen bryr sig om.

Jag ser fram emot att Mo Yan visar att Svenska Akademien trots allt gjort ett klokt val. För om sammanhanget är politiskt kan vem som helst vara politisk. Till och med en anspråkslös berättare.

Källa: http://www.epochtimes.se/articles/2012/12/10/24342.html