Free China I Belgrad

Jag heter Dejan Markovic och är från Serbien.

Jag gick med i Free China projektet som landskoordinator och har därefter upplevt många underbara saker. Det här är min berättelse om min första privata visning för mina Falun Gong vänner och VIP:s i Serbiens huvudstad Belgrad, och mina insikter under processen.

Det hela började med filmvisningar för mina familjemedlemmar. Även om jag har tränat Dafa sedan 2005, kände jag att några av dem aldrig haft en verkligt rättmätig inställning till det som jag gör, så min önskan var att rätta till detta. Tiden var mogen.

Min dotter läste Zhuan Falun som tonåring. Hon läste den på eget initiativ och läste den från pärm till pärm, men hon var ganska negativ till den, eftersom hon förstod att folk måste ge upp sina känslor. Det gjorde mig riktigt ledsen. Åren har gått sedan dess och hon är nu elev på filmakademin. När jag frågade henne om hon ville se filmen och sedan berätta om sin åsikt, sa hon okej.

Filmen "Free China" hjälpte till att ta bort några av hennes föreställningar och att få en bättre förståelse av förföljelsen och pappans engagemang. Hon hjälpte mig senare med textningen av filmen, sökte efter en lokal och bjöd även in sina professorer och kollegor till den privata visningen. Dessutom bestämde hon sig för att göra en kortfilm om min förändring genom Dafa.

Därefter följde min far och mor – fastän de erkände att jag förändrats mycket sedan jag började utöva Dafa, hade de inte förstått varför jag var så hängiven till att hjälpa det kinesiska folket. Så en dag, efter en släktings begravning, tog jag tillfället i akt att prata med dem: Ni är redan gamla och kan lämna denna värld mycket snart. Hur kan ni lämna den utan att förstå min sak? Får jag visa er en film?

Min mamma blev rörd av filmen. Min far, däremot, hade förgiftats av den kommunistiska kulturen i hela sitt liv, och han var ganska irriterad och misstrodde allt vad som visades i filmen. Jag försökte inte övertala honom. Endast medkänsla har kraften att förändra människors hjärtan, så jag försökte bara att vara uppriktig mot honom och berätta min erfarenhet. I min ungdom var jag upprorisk och motsatte mig varje auktoritet, inklusive lärarna och honom. Jag skapade många problem för dem och orsakade dem smärta. Jag kan inte vända saker tillbaka, men nu när jag har funnit sinnesfrid i Dafa, är jag ledsen för det jag gjorde. Jag bad om deras förlåtelse för mitt tidigare dåliga uppförande.

Egentligen behövde min far också syndernas förlåtelse. Filmen var en start till att börja vara sanningsenliga och öppna mot varandra och jag tror att min öppenhet slutligen bröt barriären som hans föreställningar hade skapat. Han förstod att fastän vanliga människor som jag inte kan besegra partiet, är det värt att kämpa för det goda. Jag kände mig lättad. Det var som att ta bort alla qi blockeringar.

Min första privata visning hölls i ett kulturcenter, en populär plats för studenter och konstälskare. Vi fick faktiskt lokalen gratis med hjälp av en utövares dotter, som inte är en utövare och som kanske saknade den sanna förståelsen av Dafa precis som min egen dotter. Centret gav oss också tillåtelse att visa fotoutställningen i lobbyn, på premiärkvällen. Så lämpligt!

Vid de inledande förberedelserna för filmvisningen, planerade vi en familjefest för att fira min 50-årsdag. Jag förberedde en lugn middagsfest för släktingar och nära vänner. Men något hände och det blev en fest för 60 personer!

Naturligtvis, varje chans att rädda människor är välkommen, men fortfarande undrar jag varför jag måste göra en vanlig tillställning för vanliga människor. Free China! Jag tog tillfället att informera dem om filmvisningen. Det var träning inför kommande Free China evenemang. Jag hade inte bara fått erfarenheten att driva filmvisningen, utan också fått alla gästerna på Free Chinas gästlista.

En äldre utövare från vår stad trodde att hon inte hade någon att bjuda in till filmvisningen. En dag såg hon en ung man som satt bredvid henne på bussen att han läste kinesiska. Hon började prata med honom. Det visade sig att han studerade kinesiska vid universitetet. Hon berättade om Free China filmen och bjöd in honom till filmvisningen. Han frågade om han kunde bjuda professorerna och klasskamraterna till filmvisningen. Naturligtvis, alla är välkomna!

En ny utövare hade många vänner att bjuda in, däribland en Taiqi instruktör. Men instruktören avböjde inbjudan på grund av hennes framtida samarbete med det kinesiska konsulatet och rädslan för att förlora sin ställning. Hon var ganska negativ och frågade varför vi brydde oss så mycket om det kinesiska folket, i stället för vårt eget. Utövaren tog dessa ord till sitt hjärta. Nästa natt såg hon Mästaren i sin dröm, mycket intensivt, kommande ut ur ett moln och frågade: "? Kommer du med och studerar med oss"? Det var en riktig uppmuntran, så hon gjorde ett bra jobb efteråt.

En dag hade jag en dröm. Jag körde en skåpbil full av utövare, vi var på väg till en annan stad i mitt land, där Shen Yun skulle uppträda. Jag var orolig att vi skulle komma sent så jag körde fort. När jag pratade med utövarna såg jag inte det som var på vägen, så för att undvika det girade jag tvärt och körde av vägen. Ingen blev skadad, men vi hade fastnat i ett dike. Istället för att ha ett lugnt sinne, som behövdes för att lösa situationen, fick jag panik: Det är för sent, vi kommer inte att kunna hitta någon annan transport, vi kommer inte att komma i tid, och detta kommer göra det svårt för föreställningen att börja. Kanske måste föreställningen ställas in på grund av mig? Jag kände mig så skyldig och jag vaknade upp.

Även när jag vaknat, fanns det bitterhet och ånger i mitt hjärta. Har jag verkligen svikit Shen Yun i någon annan dimension?

På dagen för filmvisningen, hade jag också en "att vara sen" känsla. Allt i lokalen var klart och att komma dit en timma innan verkade tillräckligt. Trots allt, jag hade bara att sätta i kabeln i min dator och klicka på play. Men det är bara så när du inte har några störningar. Och det hade vi.

Det visade sig att projektorn i lokalen hade dålig bildkvalité, så vi beslutade att ersätta den med den vi hade i reserv (det var så, att tidigare på dagen hade min granne erbjudit sig att ta med sin egen och hjälpa till med tekniken). Efter att vi bytt projektor, blev bilden bra, men min laptop börjat bete sig galet genom att frysa muspekaren, sakta ned systemet och blockera det. Vi förde över filen till min grannes dator. Precis innan han var klar, ringde hans mobil och han var tvungen att ta samtalet. När han avslutat samtalet, var han förundrad: "Jag kan inte tro det, det var min affärspartner från Mexico - varför var han tvungen att ringa just nu?"

Hans dator var inte OK, bilden var beskuren och att ändra inställningar hjälpte inte. Under tiden fyllde gästerna på i lokalen. Det var dags att börja och vi var ännu inte klara. Jag försökte ytterligare en gång med min dator och nu verkade den fungera. Efter att ha kontrollat anslutningen, höll jag ett öppningsanförande, bad om ursäkt för förseningen. Ljuset släcktes och filmen startade.

Först då insåg jag att alla de 100 platserna var upptagna och några gäster stod. Efter att hämtat extra stolar till dem, satte jag mig ned och bad Mästaren om hjälp: ". Vänligen gör så att datorn fungerar"

Mästaren hjälpte faktiskt och filmvisningen gick utan avbrott. Responsen var positiv och gästerna var glada att de gått hit, t.o.m. på en regnig dag.

En av dem kommenterade: ". Här, tillsammans med er, känner jag mig hemma" Några ville lära sig övningarna eller köpa Dafa-böcker och några önskade en diskussion med Frågor & Svar efter visningen, eftersom mitt avslutningsanförande var för kort och min inbjudan till Frågor och Svar var mer en formalitet på grund av störningarna innan visningen.

Fotoutställningen gav mer info, liksom utövarna som efteråt minglade med gästerna under mottagningen, men en del förväntade sig mer. Detta fick mig att inse hur viktigt sanningsförklarandet är. Vi borde inte tänka, att filmen i sig kan göra hela jobbet. När allt kommer omkring, hör gästerna förmodligen till våra egna domäner, så vem annars skulle kunna rädda dem om inte vi direkt?

Utövarkroppen (vi är fyra i Belgrad) samarbetade mycket bra och det kan vara kärnfrågan. Faktiskt kommer varje efterföljande filmvisning av Free China i mitt land att vara ett perfekt tillfälle för samarbete och förbättring av Xinxing. Så länge som vi ser det som kultivering i stället för att se det som ett jobb som måste göras och försöker att titta inåt, kommer ett antal människor verkligen att få sin chans. Å andra sidan, ett ögonblick av mänskligt tänkande, till exempel "jag gjorde det bra", eller "det är svårt att göra" skulle förstöra allt. Från min förståelse av Fa, de som vi räddar har sina egna kriterier för räddning och om vi inte lever upp till det, kommer vi inte få chansen att rädda dem.

Vi bör inte förlita oss på vanliga människor eller förvänta sig något från dem. Men det verkar som att den här gången tar Mästaren också hand om våra nära och kära. Min icke-utövande fru hjälpte till med att bjuda in gäster. Detsamma gäller maken till en av utövarna, och min egen bror, förutom de som redan nämnts.

Vi känner alla tacksamhet till Mästaren för att gett oss den här chansen. Det är bara att en del av de inblandade, är icke-utövare och har ingen klar förståelse om vad de gjort - och det är att rädda kännande varelser.

Jag kommer att avsluta med ett citat från "Nordamerikanska föreläsningsturnén":
“Under dagens förföljelse, om en vanlig, alldaglig människa kan säga till en annan människa: ”Förfölj inte Falun Gong – Falun Gong är bra”, och om den personen på grund av det inte förföljer Dafa-lärjungar, och han i framtiden till och med får chansen att vara kvar och erhålla Fa, om han kom ner från en hög nivå för att erhålla Fa, då blir hans kultivering snabb. Tänk då på det, hans Fulländning kommer att vara Fulländningen av en enorm grupp varelser och Fulländningen av en Herre eller en Kung. Men hans Fulländning möjliggjordes av en vanlig människa. Den vanliga människan, en vanlig alldaglig människa, kommer till och med att bli en stor Gud. Desto mer då, hur är det då för Dafa-lärjungar som gör någonting så storartat…”

Tack Mästaren! Tack, medutövare!