Att värdesätta och värna den lokala gruppmiljön

En gammal vän introducerade mig för Falun Gong-övningarna i januari 2011. Jag hade då, under merparten av mitt vuxna liv, levt ett mycket hårt liv där jag suttit fast i olika former av missbruk och umgängeskretsar som bestod av mer eller mindre grovt kriminella. Att läsa Falun Gong-boken, lära mig övningarna och så småningom också läsa Zhuan Falun, blev starten på en förändringsprocess som i princip kan sammanfattas som sju svåra år, där jag övade och läste Zhuan Falun i perioder, men där jag huvudsakligen fortsatte att brottas med gamla beteendemönster och försökte mitt bästa för att på egen hand göra mig fri från mitt mörka förflutna. Jag kom aldrig mig för att ta kontakt med lokala utövare och vännen som introducerade mig för Dafa bor på annan ort, så kontakten mellan oss har tidvis enbart varit sporadisk. Att ta sig an kultivering helt på egen hand, utan någon att frekvent utbyta med, visade sig vara alltför svårt och livet tog sin gång och jag kom att ställas inför enormt mycket lidande och väldiga prövningar i de perioder jag inte studerade och praktiserade Dafa. Mästaren skriver i Zhuan Falun, Föreläsning nio:

”Men en människa som har mycket svart substans, behöver precis som en produkt som ska tillverkas i en fabrik, en extra process, alla andra kommer med färdiggjort material medan han kommer med råmaterial som först måste bearbetas, det måste genomgå en sådan process. Så han måste först stå ut med svårigheter för att eliminera sin karma och omvandla den till vit substans, och efter att dygdsubstansen har bildats kan han få hög Gong att växa.”

Under sena hösten 2018, kom jag tillslut att krascha totalt efter en lång tid av väldiga personliga motgångar och en rad prövningar i min samborelation. Det var här jag fattade det som skulle komma att bli mitt livs viktigaste beslut och det som ligger till grund för den berättelse jag här kommer att dela med mig av.

Jag hade sen en tid tillbaka återfått en bättre kontakt med min gamla vän som ursprungligen introducerade mig för Falun Gong och vi lyckades ses på en lunch när jag befann mig mitt i detta kaos. Under vårat samtal nämnde han att han frekvent övade Falun Gong på morgnarna och de få orden var allt jag egentligen behövde höra där och då. När jag några dagar senare bröt ihop fullständigt och i ren panik högljutt upprepade ”jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte vad jag ska göra”, så kom det till mig. ”Jag vet vad jag ska göra, jag ska läsa Zhuan Falun. Jag ska börja studera och öva Falun Gong”. Jag kände inom mig att det var det enda som kunde hjälpa mig och med den tanken försvann så gott som all ångest omedelbart och mitt sinne lugnade sakta ner sig. Så kom det sig att jag började läsa Zhuan Falun och det kändes som att jag gick från klarhet till klarhet. När jag efter några dagar läst ut hela boken, ville jag bara läsa den igen och när jag läst ut den en andra gång bestämde jag mig för att börja göra övningarna. Vad jag redan hade insett var att nyckeln till att faktiskt lyckas upprätthålla utövandet och göra framsteg inte främst låg i att öva, utan i att studera Mästarens skrifter, så jag lade stort fokus på att läsa så mycket jag bara kunde och vissa dagar kunde jag sitta och läsa i timmar, både före och efter jobbet. Inom bara några veckor slutade jag både dricka alkohol och blev som av bara farten, fri från mitt nästan 20 år långa cannabismissbruk. Men nikotinberoendet var av någon anledning kämpigare att ge upp. Jag minns hur jag satt i bilen på väg till jobbet och tände en cigarett och medan jag rökte kom jag att tänka på Mästarens Fa:

”har någon någonsin sett en Buddha eller en Dao sitta med en cigarett i munnen?‬”

Jag skämdes och kände mig smutsig och tänkte hur ovärdigt det var att någon som vill kultivera till en Buddha eller gudom sitter i bilen och röker cigaretter på vägen till sitt jobb. Jag insåg att det var dags att sluta och genom att studera Zhuan Falun fick jag den motivation som krävdes.

Bara några månader efter att jag tagit upp kultiveringen på allvar och redan upplevt såna påtagliga förbättringar av både mitt mående och beteende, så kom min sambo hem från jobbet en dag och berättade att hon hade bestämt sig för att hon ville att vi skulle bo isär. Jag gjorde så gott jag kunde för att inte bråka och accepterade hennes beslut. Omställningen blev tuff att hantera och även om jag gjorde så gott jag förmådde att följa Mästarens Fa, så var det långt ifrån alla gånger jag lyckades. Samtidigt medförde särbolivet också en hel del positiva saker. Den mest påtagliga var att jag nu i än högre utsträckning kunde studera Fa och också fick mer utrymme till att öva i hemmet. Jag började utöver Zhuan Falun att läsa Mästarens andra föreläsningar och det var återigen som att en helt ny värld öppnade sig. I skriften Miljö i Essentiella för Flitiga Framsteg skriver mästaren:

”Den kultiveringsform som jag har lämnat till Dafa-lärjungarna garanterar att lärjungarna verkligen kan höja sig. Jag ber er till exempel att göra övningarna i grupp i parken för att skapa en miljö. Denna miljö är det bästa sättet att ändra en människas yta. Det ädla uppförande som Dafa-lärjungar har upprättat i den här miljön, inräknat allt han säger och allt han gör, kan få människor att inse sina egna svagheter och identifiera sina tillkortakommanden, det kan röra ens hjärta, förädla ens uppförande och möjliggöra snabbare framsteg. Därför måste nya elever eller självlärda lärjungar gå till övningsplatserna för att träna.”

Vidare skriver Mästaren:

”...som nya lärjungar bör ni aldrig missa en sådan miljö,”

Dessa ord fick mig att förstå flera aspekter av varför jag vid mina tidigare försök att kultivera i min ensamhet hade misslyckats och att det var av största vikt att jag övervann hindren för att komma i kontakt med de lokala utövarna.

Jag hittade snart via referenser i Essentiella för Flitiga Framsteg II hemsidan Minghui och fann så många stärkande och inspirerande berättelser där, att jag snart lyckades samla den kraft och fick den förståelse som jag behövde för att kunna bryta igenom och ta mig förbi de saker som hindrade mig från att ringa det där samtalet till den lokala kontaktpersonen. Jag kom till en telefonsvarare där en, för mig ovanligt lugn och vänlig röst presenterade sig och bad uppringaren att lämna ett meddelande efter signalen.
Jag lade på...

Ytterligare någon dag senare började jag känna mig löjlig och lyckades tillslut ringa igen och den här gången spelade jag in ett något skakigt meddelande om att jag ville komma och öva Falun Gong. Inte alltför långt senare blev jag uppringd och samtalet blev så förlösande att jag satt i tårar efteråt. Jag skulle få komma och träffa andra Falun Gong-utövare! Och ännu bättre, jag fick veta att det till och med fanns möjlighet att få studera Zhuan Falun tillsammans en gång i veckan! Så kom det sig att jag några dagar senare för första gången fick träffa två av utövarna som utgör vår nu fyra personers lokala grupp.

Om gruppmiljön

Att äntligen få komma och öva, studera och spendera tid med andra utövare var helt fantastiskt. I början hade jag en hel del motstånd till att öva utomhus, men jag såg till att inte låta det hindra mig, då värdet av att få vara med andra utövare vägde större än allt. Jag insåg med tiden att det handlade om mitt fasthållande till anseende. Jag hade under en så lång tid i livet brytt mig så mycket om vad andra skulle tycka och tänka om mig att det här kom att påverka mig på många plan i allt jag gjorde. Mycket av den här sidan har jag lyckats nöta ner under den tid som gått och jag känner mig stark i att jag successivt, med Mästarens hjälp, kommer att kunna avlägsna detta beteende bit för bit.

Jag kände ofta under den här första tiden med gruppen att jag ville träffas, öva och studera tillsammans betydligt oftare än en studiekväll i veckan och ett övningstillfälle på helgen. Jag stötte ofta på väldiga prövningar de dagar vi skulle ha Fa-studier. Det hände också då och då inför gruppövningarna, men det var sällan fullt lika påtagligt. Jag vägrade systematiskt att låta det hindra mig från att delta, då jag återigen kände att dessa tillfällen var mer värdefulla än något annat. Jag började också se att prövningarna blev som mest påtagliga om jag inte klarade av att upprätthålla mitt xinxing, men att de i princip uteblev helt de dagar då jag bättre lyckades hålla mig och agera mer upprätt och i linje med Fa. Jag förstod än mer vikten av att ge vakt på varenda tanke och även om jag fortfarande inte alltid lyckas så väl alla gånger, så har insikten om detta samband ändå hjälpt mig enormt.

Inspirerad av att i samband med min semester ha deltagit några timmar vid aktiviteterna i Almedalen 2019, såväl som vid 20 juli i Stockholm samma år, kombinerat med ännu fler berättelser publicerade på Minghui om hur utövare, både i Kina och världen över, träffades tidigt varje morgon för att börja dagen med att öva tillsammans, så lyfte jag frågan när vi satt i bilen påväg hem från 20 juli-aktiviteterna. Vår lokala kontaktperson sade att han självklart kunde tänka sig att komma och öva med mig på morgnarna om jag ville det och kort därefter började vi två att ses i ett grönområde i närheten av mitt hem så ofta det funkade för honom att delta. Det varierade i början hur mycket vi övade. Ibland blev det en halvtimme tillsammans, ibland en timme och ibland om han var tvungen att avvika tidigare för att komma iväg till jobb, så övade jag klart ensam. Vid den här tiden bodde en av utövarna i gruppen i en närliggande stad och deltog bara vid studierna på kvällstid och när vi träffades i parken för gruppövning på helgen. Hans familj hade dock någon månad tidigare köpt en lägenhet i Västerås och skulle flytta senare under hösten. Utan att veta om det, så hade de köpt en lägenhet som ligger knappa 900 meter från där jag bor och grönområdet där vi började öva på morgnarna ligger nästan mittemellan våra hem. Han utbrast gång på gång med glädje hur mycket han såg fram emot att få flytta, så att vi kunde börja öva tillsammans på morgnarna varje dag. Jag kunde knappt bärga mig. Vilket arrangemang!

Höstmörkret kom och platsen där vi övade var såpass dåligt upplyst att vi bestämde oss för att söka oss ner till en mindre park inåt centrum där vi hört att de övade mycket förr om åren. Kort efter att vår medutövare med familj flyttat till stan, sade vår kontaktperson att han ofta upplevde det en aning stressigt att hinna till övningsplatsen före arbetet och så kom det sig att jag och vår nyinflyttade utövare blev ensamma med att öva om morgnarna. Vi bestämde dock gemensamt i gruppen vid den här tiden, att vi skulle ses två kvällar i veckan, en för att studera Zhuan Falun och en för att studera Mästarens övriga skrifter och föreläsningar. För att underlätta med detta sade vår kontaktperson att vi framöver kunde träffas hemma hos honom och vi fick nu en helt fantastisk studiemiljö, där vi kommit att ha många öppna och givande utbyten som hjälpt oss att verkligen gå framåt tillsammans.

Den första tiden i den nya parken var rätt stökig. Det var ofta mycket oväsen, hundar som skällde och fåglar och bilar som förde overkligt mycket oljud. Vi fortsatte konsekvent att ses och gjorde i regel de fyra stående övningarna. Jag hade länge svårt att sitta mer än en halvtimme i femte övningen, men hade lyckats pressa mig så mycket att en del av stelheten släppt och jag åtminstone kunde sitta i någon slags halvdan halvlotus. Då och då började vi avsluta morgonövningarna med en kortare meditation. Miljön i parken förändrades snabbt, människor som passerade regelbundet började glatt hälsa på oss, hundar slutade skälla och en stillhet infann sig som kunde få det att kännas helt magiskt att komma dit de där tidiga morgnarna i höstmörkret. Nästan som att komma hem. Nästkommande månader var det väldigt sällan någon av oss uteblev från morgonövningarna. Vi motiverades båda mycket av varandras flit och glädje inför denna nya rutin och stod där som pelare fastän det ibland blåste såpass att vi nästan var tvungna att luta oss mot vinden för att inte blåsa omkull.

Efter några månader åkte min medutövare med familj på semester till sitt hemland och var borta nästan en månad. Plötsligt var jag ensam i parken. Jag förmådde mig ett par gånger att ta mig ner på egen hand, men snart gav jag efter för bekvämligheten och stannade hemma och började öva mer sporadiskt i väntan på att han skulle komma tillbaka hem. Här hände någonting som jag fortfarande inte fullt har lyckats ta mig förbi och när han väl var hemma igen och vi åter kunde börja öva tillsammans, så vacklade jag, var oftare inte tillräckligt upprätt och till följd blev det så att jag titt som tätt inte lyckades komma ur sängen på morgonen. Som från ingenstans kunde jag ursäkta mig med att det såg ut att bli regn, till att jag var så trött efter jobbet, hade sovit dåligt och så vidare, och så vidare. Vissa morgnar kan det fortfarande kännas som en fysisk mur blockerar mig från att ta mig ut ur sovrummet. Jag förstår att det är karma och andra störningar, men det är långt ifrån alltid jag förmår att sätta mig över det. Tålmodigt fortsatte min medutövare att bege sig till parken för att öva ensam, även de morgnar då jag inte kom upp ur sängen och varje gång vi pratade om mina svårigheter och mitt dåliga samvete för att jag inte alltid längre lyckades ta mig dit, så svarade han saker som att jag inte skulle klandra mig själv och att han tyckte att det var fantastiskt att jag ändå kom såpass ofta som jag gjorde. Hans omtänksamhet och uppmuntran hjälpte mig verkligen till att vilja göra mitt bästa för att fortsätta komma så ofta jag kunde och att förbättra mig själv efter bästa förmåga.

En veteranutövare som bara sporadiskt deltagit i Fa-studier och gruppövningar sedan jag kom med i gruppen, kom till övningsplatsen en helg och berättade att han hamnat i väldiga prövningar. Han uttryckte en önskan om att kunna få chansen att öva tillsammans med oss på morgnarna och för att underlätta för honom hittade vi en ny plats att öva på, alldeles intill hans nya tillfälliga hem. Omställningen var inte helt enkel för mig, men jag såg ändå att det var det rätta att göra och gjorde mitt bästa för att vara så stöttande mot veteranutövaren jag förmådde, även om jag långt ifrån alltid lyckades med det.

Så kom vi då att bli tre utövare som träffades för att öva så gott som varje morgon och även den nya platsen blev snart harmonisk och välkomnande, men här var det något som länge inte riktigt kändes bra i mig. Jag upplevde mer och mer att veteranutövarens förståelse av Fa på många områden inte var helt riktig, han sluddrade och var märkbart sömnig under Fa-studierna, agerade mer som att han ville ha kompisar att umgås med när vi nu kom hem till honom för att studera, snarare än att våra tillfällen för Fa-studier, som jag såg det, var något av det allra heligaste vi gjorde. Det här blev väldigt prövande för mig och jag visste inte alls hur jag skulle förmedla min förståelse till någon som kultiverat i nästan 20 år.

När veteranutövaren med familj så äntligen flyttade till sitt nya hem, vilket ligger alldeles intill platsen där vi ursprungligen påbörjade vår morgonövningsrutin, så kom vi överens om att återigen byta övningsplats. Plötsligt bor vi tre utövare inom mindre än en kilometer ifrån varandra och möjligheterna till förbättringar det gett oss alla har varit enorma! Från min sida fortsatte jag dock att brottas med tankar om att veteranutövaren inte höll måttet. Jag var långt ifrån upprätt och snäste oftare ur mig kommentarer om detta, än vad jag lyfte saker med medkänsla. Jag insåg att jag satt fast i föreställningar om att någon som kultiverat så länge borde hålla en, enligt mig satt högre standard och att jag fortfarande hade både alldeles för dålig medkänsla och ett bristande tålamod. Situationen visade mig även en rad fasthållanden jag har, som också spelade en stor roll till varför jag upplevde och hanterade detta som jag gjorde. Jag har sakta lyckats påbörja en process av att korrigera mina brister på dessa områden och insett att det är något att verkligen ge vakt på att aldrig fastna i att blicka utåt! Så snart jag började inse mina egna tillkortakommanden på dessa punkter, började en större medkänsla att visa sig och som följd märkte jag stora förändringar i både uppförande, delad förståelse och fokus hos veteranutövaren. Vi har alla även märkt den fantastiska effekt våra gemensamma förbättringar har medfört sedan vi återigen började öva vid vår ”nygamla” morgonövningsplats. Förutom att vi fortsatt börjar dagen med att gemensamt göra FZN 05.55, så har också hela omgivningen blivit fantastiskt harmonisk. Vi gör numera ofta alla fem övningar tillsammans på morgnarna och vi har alltid en liten skylt med oss som beskriver vad Falun Gong är, med orden Sanning – Godhet – Tålamod i stor text med tillhörande kinesiska tecken på ena sidan. Vi har dessutom en liten behållare med foldrar där intill och många människor saktar in när de passerar oss, en del stannar och tar kort, både på skylten och på oss och många har frekvent tagit med sig en folder med sanningsklargörande material. Förbipasserande hejar glatt, vinkar, säger godmorgon och det är så påtagligt att det vi gör har en positiv inverkan på alla som passerar.

Att få chansen att träffas så gott som varje dag, att så frekvent öva tillsammans och få alla dessa möjligheter till utbyte om kultivering på daglig basis har varit mer värdefullt än något jag ens kan föreställa mig. Att jag överhuvudtaget på ett bra sätt kunnat gå vidare från separationen efter min nio år långa relation utan att fullständigt haverera, är helt och hållet tack vare Dafa och mina medutövares obrutna stöd, utbyte och omtanke. Det har gett enorma förutsättningar för mig att förbättras och gå framåt i kultivering, men det har också öppnat för en miljö där vi alla har lärt känna varandra på många djupare plan, vilket i sin tur har lett till öppnare och ärligare utbyten, där jag idag upplever att vi känner oss mer och mer trygga med varandra och att vi sakta verkligen har börjat forma en enhetlig kropp som hjälper oss alla att gå framåt tillsammans. Jag ser med glädje fram emot fortsatta tidiga morgnar i parken och allt det positiva som det medför för vår kultivering och med en stark önskan om att kunna övervinna hindren, så att jag återigen varje dag kan ta mig upp och ut om morgnarna.

Avslutningsvis vill jag dela med mig av min förhoppning om att min historia kan inspirera, såväl nya som gamla utövare, både till att värdesätta och värna den lokala gruppmiljön, men kanske framförallt till att värdesätta och värna den Fa som vår barmhärtige Mästare givit oss att följa. Den barmhärtighet som gjort att jag ändå haft Mästarens fortsatta beskydd och ändå har givits möjligheten att i denna speciella tid få kultivera i Dafa och bli räddad. Tacksamheten jag känner är bortom ord att beskriva! Jag hoppas kunna göra mitt allra bästa för att leva upp till dina förväntningar, vördade barmhärtige Mästare!

Tack!