Den irländske utövaren Zhao Ming berättar om biverkningarna från neurotoxiska läkemedel på Tuanhe arbetsläger i Peking

Falun Gong-utövaren Zhao Ming är kinesisk medborgare, numera boende på Irland. Han arresterades under sitt besök hemma hos familjen i Kina under julen 1999. Som frihetsberövad utsattes han för grym tortyr av Jiangs regim på olika arbetsläger. Efter upprepade vädjanden från Falun Gong-utövare och medborgare ur olika samhällsgrupper på Irland, släpptes han till sist i mars 2002.

Jag har nu varit tillbaka på Irland i nästan två år. Idag har jag uppehållstillstånd på Irland och står som arbetssökande efter att ha avslutat min doktorsavhandling. Trots att jag har varit frisläppt från Tuanhe arbetsläger i närmare två år, upplever jag fortfarande känselbortfall i bägge benen och de smärtar när jag har gått lite för länge. Jag trodde alltid att detta orsakades av den tortyrmetod som kallas “militärställning” som jag utsattes för på Xinan arbetsläger. Nu, efter en tid, inser jag att dessa symptom kan ha att göra med olika biverkningar från neurotoxiska läkemedel.

Förföljelsen jag tidigare berättade om, var allt det som jag har utsatts för direkt, eller sett med egna ögon i Kina. Dessa metoder kan även fler vittna om och i framtiden, när förföljelsen är slut, kan dessa även att komma att bestyrkas. Jag har aldrig talat om de saker där jag skulle kunna anklagas för att göra överdrivna påståenden, de saker jag har tagit upp har varit mycket exakta bevis enligt lag. Faktiskt finns det saker som jag aldrig tidigare har nämnt, till exempel att jag utan vetskap har ätit mat som varit spetsad med psykofarmaka. Dessa saker nämndes aldrig eftersom jag inte såg det utföras med egna ögon eller upplevde det lika verkligt som misshandeln. Allteftersom mitt minne kommer tillbaka, finns det en hel del outredda ledtrådar som jag skulle vilja berätta om.

Jag utsattes för kroppslig bestraffning på Xinan arbetsläger mellan april och maj 2001. De illvilliga poliserna på Xinan arbetsläger trappade upp tortyren i slutet på fångenskapen och känselbortfallet i mina bägge ben uppkom under de långa perioder som jag tvingades sitta i den soldatliknade “hukställningen”. Senare förlängdes mitt fängelsestraff och jag fördes till Tuanhe arbetsläger. Domningarna i benen upphörde vid den tiden. I slutet av 2001 och i början av 2002, tilltog åter domningarna i bägge benen och fötterna trots att jag inte utsattes för någon kroppslig bestraffning och jag började undra över vad som föranledde detta.

Strax innan det kinesiska nyåret 2002, isolerades jag i den västra byggnaden på Tuanhe arbetsläger, jag övervakades 24 timmar om dygnet. Under isoleringen var det omöjligt för mig att veta om min mat hade tillsatser av läkemedel. Maten jag gavs under den här tiden smakade väldigt salt och jag kräktes redan ganska omgående efter att ha intagit några av de första måltiderna. En natt kunde jag inte sova och låg och vred mig samtidigt som jag mådde fruktansvärt illa. Jag sprang upp på toaletten och kräktes upp allt jag hade ätit den kvällen för att få lite sömn. Min mage har aldrig varit i olag sedan jag började utöva Falun Gong och jag hade inte heller ätit något konstigt den kvällen. Det fanns alltså ingen uppenbar anledning till att jag skulle vara illamående den kvällen.

Tvångsmatad av polis

Jag kommer ihåg att jag hungerstrejkade när jag hölls fängslad på den sjunde avdelningen i juni 2000. Fångarna och Vet Liu, överläkaren på kliniken, tvångsmatade mig. En dag kom han in med över tio polismän som ställde sig i en cirkel runt mig och pressade ned mig mot golvet mellan sig. Läkaren krossade några piller på bordet och sade att han förberedde en “näringsdryck“. När blandningen var klar, fyllde han en stor sondspruta och började tvångsmata mig genom slangen de hade tvingat ner genom min näsa. Jag gjorde motstånd och kräktes upp både slangen och näringsdrycken. Läkaren gjorde sedan upprepade försök att få ner slangen igen, men när jag till sist började att blöda näsblod, gav han upp. Utom sig av raseri sa han “fortsätt spruta, man får i lite grann snart”. Så när slangen hade förts ner halvvägs, började de spruta ned vätska i slangen och jag kräktes återigen upp nästan allt. Vätskan smakade bittert och jag vet inte hur många piller som fanns i blandningen, men jag kände mig aldrig sjuk då. Faktiskt hade jag hungerstrejkat under ganska lång tid och min mage var helt tom. Den lilla mängd “näringsdryck” jag kräktes upp luktade västerländska mediciner. Anledningen till att de tvångsmatade mig var inte för att ge mig näring utan för att tortera mig. Lyckligtvis, motverkade jag den lilla mängd jag fick i mig, annars kan man bara ana vad jag skulle kunna ha lidit av.

Jag började fundera över om illamåendet och kräkningarna orsakades av de läkemedel som tillsattes i maten jag tvångsmatades med. I början av 2002, förvärrades känslobortfallet i fötterna och benen. Jag nämnde det till polisen och de förde mig till sjukhuset Tuanhe för att göra en medicinsk undersökning. Läkaren använde något som liknade en metallkniv för att beröra olika områden över hela min kropp. När metallkniven rörde vid huden började den genast att reagera och pulsera, undersökningen gjordes för att se om nervfunktionen fungerade som den skulle. När han undersökte framsidan av min kropp kunde jag hela tiden observera vad han gjorde. Jag överraskades av att det inte blev någon reaktion i huden när han undersökte ljumskarna. Läkaren gjorde upprepade försök och jag kommer ihåg att han mig frågade om jag var inkontinent tre gånger. Jag svarade att jag inte var det. Trots att jag hade kontroll över både tarm- och blåstömning, kändes det lite konstigt, som om jag inte hade någon känsel varken i ändtarmen eller urinröret och jag var aldrig säker på om jag hade tömt tarm och blåsa helt efter att ha varit på toaletten.

Man kan med säkerhet säga/påstå att domningarna i mitt skrev/ mina ljumskar och utsöndrings-/uttömningsorgan uppstod under isoleringen, eftersom jag inte upplevde något av detta i Xinan, där jag utsattes för “hukställnings-straffet”. Jag utsattes inte för någon kroppslig bestraffning under isoleringen, symtomen måste därför vara en biverkning av olika neurotoxiska läkemedel. Domningarna i benen och fötterna försämrades av läkemedelsintaget.

Jag minns att jag såg en japansk film ‘Track Down’ när jag var ung. Inspektör Duqiu smög sig in på ett mentalsjukhus för att göra en hemlig undersökning. Han tvingades äta neurotoxiska läkemedel. Varje gång han hade svalt medicinen satte han sina fingrar i halsen för att spy upp dem och på så sätt skydda sig. I mitt fall, tänkte jag aldrig på att skydda mig, jag förstod aldrig vad som pågick. Lyckligtvis skyddar praktiserandet av Falun Gong utövarna automatiskt, så det mesta av läkemedlen jag åt kom ut igen med hjälp av kräkningar och tarmtömningar. I annat fall hade jag kanske slutat som patienterna i den filmen.

Nu när jag drar mig till minnes kommer jag fortfarande ihåg att jag inte kände mig så bra när jag släpptes. Maten smakade inte gott och jag kunde inte sova, huvudet kändes avtrubbat, känslan var värre än tortyren på arbetslägret. Jag kämpade för att få lite sömn. Senare skrev jag en artikel om den avtrubbade känslan som jag trodde förorsakades av förföljelsen. Nu inser jag att det avtrubbade tillståndet förorsakades av ett intag av höga doser neurotoxiska läkemedel.

Förnuftsmässigt, är det uppenbart att användandet av neurotoxiska läkemedel på arbetsläger inte sköts av alla poliser, generellt har de inte kännedom om medicinsk källa. Jag tror att de vanliga poliserna inte känner till det här, de direkta förövarna måste vara de s k “special poliserna” som övervakade mig, eftersom ingen annan kunde ha haft någon chans att tillsätta läkemedel i min mat.

Metoderna som används under förföljelsen av Falun Gong har verkligen nått de extremaste former. Just nu tror poliserna fortfarande att de sakerna de gjorde är väl i det fördolda. Emellertid, den dag då Jiang Zemin ställs inför rätta och rättvisa upprätthålls i Kina, kommer alla de poliser och tjänstemän som har deltagit i den här förföljelsen att ange varandra för att undkomma ansvar, vid den tiden kommer hela sanningen att uppenbaras.