Att bli en Dafa-utövare under Fa-upprätande perioden

Jag heter Sissel och jag bor i Stavanger, en stad vid Norges sydöstkust. Jag började utöva Falun Gong för ungefär fyra år sedan, några veckor efter en kurs i Stavanger.

När jag började utöva Falun Gong så var många saker runt mig kaotiska. Jag hade nyligen fått en medicinsk diagnos, en sällsynt typ av reumatism. Alla broskvävnader i kroppen, inklusive hjärtat kunde attackeras, och jag hade tagit kortison i mer än ett år. När jag frågade professorn på sjukhuset vad jag kunde göra för att undvika att ta tabletterna, var svaret hårt; jag måste ta tabletterna under resten av mitt liv. Han trodde inte att någonting, varken livsstil eller mat kunde bota mig.

Efter endast två månaders utövande och läsande kände jag att min kropp var lättare, smärtan avtog och jag hade mer energi. I samråd med min läkare minskade jag dosen på min medicin. Och för att göra en lång historia kort: Jag är botad. Smärtan är borta; jag är full av energi och jag kastade bort tabletterna för mer än tre år sedan. Min kropp är renad.

De senaste tre åren har jag knappt varit borta från arbetet på grund av sjukdom. Åren innan dess hade jag mycket sjukfrånvaro. Jag kunde hantera smärtan då jag var van vid den, men under perioder hindrade utmattningen mig från att gå till jobbet. Nu tittar mina kollegor på mig och säger: “Sissel, du är aldrig sjuk!”.

Vid den tiden levde jag tillsammans med en man. Han hade en elakartad typ av lungcancer och det hade sagts till honom att han hade mindre än ett år kvar att leva. När jag började utöva Falun Gong, visste jag lite om vad Falun Gong kunde göra, både med den fysiska smärtan beträffande min sjukdom och med den psykiska smärtan beträffande att förlora en käresta.

Mitt dagliga liv blev en stor utmaning, att arbeta heltid och att ha en allvarligt sjuk man hemma. Vi hade många bra dagar och många dåliga dagar tillsammans. Jag ville så gärna att han skulle fortsätta leva. Min önskan var att han skulle börja utöva Falun Gong hemma tillsammans med mig. “Jag tror inte på detta, men jag ser att Falun Gong är bra för dig. Fortsätt du med det”, sade han.

Han hade en annan syn på livet och döden. Han förberedde sin egen död.

En natt rastade jag hunden ensam. Det var en stjärnklar natt. Plötsligt kom en tanke till mig: han lever övertid på grund av mig. Han är redo att dö. Det är jag som inte släpper honom! Han har gjort sitt val. Han har förliknat sig med döden och är färdig att dö. Jag måste respektera honom för detta”.

Från och med den dagen gick allt fort. Han försvagades och så småningom levde han på morfin. Fem veckor senare gick han in i koma och dog. De sista dagarna vid hans säng, läste jag Zhuan Falun. Jag hade varit en Falun Gong-utövare under tre månader. Jag visste att människor måste tillåtas göra sina egna val. Jag visste att jag måste respektera hans val. Under svåra stunder hade jag varit förtvivlad över att jag inte kunnat övertyga honom. Vid denna stund förstod jag att jag kunde erbjuda Falun Gong till alla, men varje mänsklig varelse har rätten att göra sitt eget val.

Jag släppte honom. En speciell period av mitt liv lämnades bakom mig, och jag kunde fortsätta till nästa steg på min kultigeringsväg. Med detta säger jag inte att tiden efter var enkel. Jag hade svåra stunder, att göra övningarna och läsa Zhuan Falun lindrade emellertid smärtan.

Jag utövade Falun Gong, läste Zhuan Falun och kultiverade på egen hand en tid. Sedan var jag färdig att gå ut och förklara sanningen. Jag deltog i hälsomässor, anti-tortyr utställningar, delade ut flyers och gjorde övningarna i folktäta stadscentrum. Det var enkelt att berätta om Falun Gong och förföljelsen i andra städer; det var värre i min egen hemstad. “Vem kommer att se mig? Vad tänker de om det jag har att säga? Tänk om de tycker att det är knäppt?”. De här tankarna och frågorna dök upp hela tiden. Det var mitt stora fasthållande.

Det var enklare att sitta hemma vid datorn och göra översättningsarbete för den norska Clearharmonys webbsida. Här kunde ingen se mig och jag var anonym. Jag kunde arbeta flera timmar i veckan och sprida sanningen på det sättet. Jag kunde rädda människor från mitt hemkontor. Jag var trygg.

Jag vill gärna berätta lite om hur jag har mognat som en utövare. Först och främst, så måste jag berätta att jag är lärare på grundskolan. Endast några av mina kollegor visste att jag var Falun Gong-utövare. Flera av mina elever hade stött på mig på stan, när jag delat ut flyers, vissa hade dykt upp när jag gjort övningar på stan, och andra hade stått utanför fönstret och kikat in medan vi övade Falun Gong i min skola. Men jag hade aldrig talat om Falun Gong och förföljelsen och tortyren i Kina med mina elever. Jag tänkte att det inte var rätt att berätta för små barn om förföljelsen.

Vi hade lyckan att kunna presentera den internationella konstutställningen “Sanning – Godhet – Tålamod” i vår stad. Under utställningen hände många saker med utövarna som var inblandade. Jag kunde nästan vidröra och känna min mognad. Jag blev mer säker i min egen övertygelse och mer säker på vad jag trodde på. För första gången började jag tala om utställningen med vänner, familj och kollegor. Jag bjöd dem att komma och titta på utställningen. När jag kunde tala naturligt om förföljelsen genom målningarna, var det enkelt för åhörarna att förstå grymheten som händer i Kina. Jag kände att mitt hjärta var upprätt.

På utställningsområdet hade vi en hörna där barn och ungdomar satt ner för att göra lotusblommor i papper. Jag satte mig ner på golvet och talade med dem om förföljelsen i Kina. Det visade sig bli lugna och fina samtal om någonting så grymt. Jag såg deras intresse och hur nyfikna de var, till och med de små.

Jag tänkte och sade till mig själv: “Jag måste prova detta med eleverna i min skola”. I början försökte jag undvika att förklara sanningen genom att enbart vika pappersblommor i julfärger. Jag talade med en annan utövare, och hon var fullständigt klar i rösten: idén bakom är att förklara sanningen, inte att vika lotusblommor! Jag visste att detta var riktigt, men där var mitt fasthållande igen. Det är bra att ha någon i närheten som hjälper mig att hålla rätt kurs och vi kan hjälpa varandra att göra vad som är bäst för att rädda människorna.

Jag förberedde mig och tänkte noga igenom hur jag skulle förklara sanningen för barnen. Sedan gjorde jag en särskild plan för elever i 3:e-7:e klass. Jag berättade lite för dem om Falun Gong och visade några övningar, sedan berättade jag om förföljelsen och tortyren i Kina genom att använda målningen “hemlös”, målad av konstnären Daci Shen. Vad och hur mycket jag berättade berodde på vilken årskurs klassen gick i. Till sist vek jag en lotusblomma i papper tillsammans med eleverna. Varje elev fick 2-4 blommor med sig hem. Vi kallar dem fredsblommor. Besöket i klassrummet tar ungefär 70-90 minuter.

Den första lektionen var bra. Det är hemsk information, men det var en bra tilldragelse för eleverna i 4:de klass. De gick hem med blommor med en liten känsla av jul. Det första hindret var brutet. Jag hade stått i mitt klassrum och visat övningar, berättat om Falun Gong och först och främst om förföljelsen och tortyren. Jag upptäckte att det var okej att tala om förföljelsen med små barn. Jag såg och hörde gensvaret från barnet: “Är det du visat för oss verkligen förbjudet?”. De kunde knappt tro på det.

Nästa steg gick av sig själv. En arbetskamrat kom till mig i personalrummet med lotusblommor i händerna och talade om lektionen. Hon hade varit närvarande i klassrummet, där hon lyssnade, och var lika chokad som eleverna. Hon var mycket imponerad av lotusblommorna. De andra lärarna blev intresserade och bad mig att komma. Jag har nu varit i sju klasser på min egen skola, i årskurs 3-6. Med 28 elever och en lärare i varje klass, blir många räddade. Kanske har en del av deras föräldrar också fått höra om förföljelsen också? Det är fantastiskt att se vad som händer och vilka förmågor som visar sig när fasthållanden elimineras

När jag skulle besöka en av klasserna för att förklara sanningen, kände jag glädje och spänning. Jag var upprätt, redo, lugn och ödmjuk. Att göra detta med ett upprätt hjärta är viktigt. Innan jag gick in till en klass satte jag mig alltid ner och sände upprätta tankar. Detta är viktigt för mig. Min utmaning är att inte betrakta det här som ett arbete, utan som en möjlighet att sprida sanningen till många människor.

En gång blev jag inbjuden till en klass med en lärare som hade för vana att kritisera allting. ”Vad kommer han att tänka?”. Tänkte jag och oroade mig för ett besök hans klass i en hel vecka i förväg. Jag var glad när det plötsligt visade sig att han, när det kom till kritan, inte kunde få till det den dagen. ” Jag slapp idag”. Jag jublade inombords. Vi bestämde ett nytt möte nästa vecka. Samma kväll kände jag mig sjuk. Jag var så dålig att jag ville ringa min arbetsplats och säga att jag var sjuk. Mina öron värkte och hela min kropp smärtade. Den kvällen ringde en utövare mig. Under samtalet blev jag medveten om att jag bara måste gå framåt. Nästa dag var jag på arbetet.

Sedan kom dagen då jag skulle besöka klassen med den kritiserande läraren. Jag hade tänkt på det hela veckan. Jag hade förstått att vad han tänkte och kände om mig egentligen var oviktigt. Det viktigaste var att berätta för eleverna om förföljelsen, med hopp om att även han skulle lyssna. Jag sände upprätta tankar på min väg till klassrummet. Mina öron och min kropp värkte fortfarande, och jag hade svårigheter att höra, men att skjuta upp mötet kom inte på fråga.

Eleverna i femte klass var mycket intresserade. De ställde många frågor. För att kunna höra deras frågor, var jag tvungen att vandra runt i klassrummet och bara fråga dem som satt nära mig. När eleverna vek papperslotusblommor, var de mycket ivriga och gjorde jättefint ifrån sig. De log och var mycket nöjda när jag lämnade dem 90 minuter senare.

Den kvällen slutade min kropp att värka och jag kunde höra normalt igen.

Dagen efter kom läraren mot mig och sade: ”Sissel, det du berättade för oss igår var mycket bra! Och du vet, jag som hatar att göra saker med mina elever, satt faktiskt i flera timmar hemma och vek lotusblommor med mina barn!”

Med upprätta tankar och ett upprätt hjärtat, kan jag berätta sanningen för alla! Med den här nya förståelsen i sinnet, klarade jag att planera flera besök till olika klasser. Jag planerade omedelbart besöken till andra skolor.

Efter de positiva erfarenheterna från min egen skola, har jag komponerat ett brev till lärare för årskurs 3-7, där jag erbjuder lektioner. Jag berättar för dem att jag kan komma till deras klassrum och tala om kränkningar av mänskliga rättigheter i Kina. Brevet beskriver min lektion; om förföljelsen och tortyr i Kina.

För att komma i kontakt med andra skolor, använder jag mitt nätverk. Jag besöker lärare jag känner, oftast på lunchtid, och delar ut brevet till dem och andra som sitter intill. Jag blir alltid varmt mottagen. Om lärarna inte är intresserade av lektionen har det åtminstone läst mitt brev om förföljelsen och tortyr i Kina. På det här sättet får de veta sanningen. Men, gensvaren från lärarna har varit positiva. Jag har varit i flera skolklasser på två olika skolor och det finns fler skolor på min lista.

Vad har hänt med mig? Jag som knappt önskade tala om förföljelsen och tortyren med människor jag känner, går nu och träffar lärare jag känner, och ber att få komma till deras klassrum! Med ett upprätt hjärta och ett upprätt sinne sätts ens mänskliga tankar åt sidan. Målet är att sprida sanningen och rädda fler människor. När jag klarar att göra det, är gensvaret positivt.

Konstutställningen ”Sanning-Godhet-Tålamod” har betytt mycket för mig. Den har hjälpt mig att mogna i min kultivering. Jag är tacksam för att vi kunde hålla utställningen i vår stad och hjälpa fler människor att förstå sanningen om Falun Dafa och förföljelsen.

Tack, Mästare.