Historier från buddhismen: Att släppa den illusoriska sentimentaliteten

Legenden säger att efter det att Sakyamuni föreläste Dharma i Balrampur blev hela befolkningen ädel, vänlig och vis. De respekterade och hjälpte varandra. Balrampur blev nästan som ett paradis.

En icke-buddhist hörde talas om detta och färdades ända till Balrampur för att be Sakyamuni om vägledning. Men på vägen kom han över någonting han inte kunde förstå.

Balrampur låg i ett tropiskt område och där fanns många giftiga ormar. När han var utanför Balrampur såg han en far och son arbeta på fältet. Plötsligt dök en giftig orm upp och bet sonen som dog strax efteråt. Fadern fortsatte att arbeta som vanligt. Han verkade inte alls vara berörd av sonens död.

Icke-buddhisten var förvånade och frågade den gamla mannen: “Vem är den här unge mannen?”

“Min son.”

“Din son dog just, varför är du inte ledsen? Du fortsätter att arbeta som om ingenting hade hänt. Är han inte din äkta son.”

“Varför skulle jag vara ledsen? Döden är en del av livet. Tiden för att blomstra och vissna har sin egen klocka. Nu är den här personen död, om han varit vänlig, kommer det att bli goda arrangemang för honom. Om det grott dåliga saker i honom kommer han att lida vedergällning omedelbart. Vad gör det för gott om jag gråter över den döde?” Den gamla mannen tittade på icke-buddhisten och frågade: “Skall du in till staden? Kan jag då be dig om en tjänst?”

Icke-buddhisten jakade och den gamla mannen fortsatte: “När du passerar det andra huset på den högra sidan tala då om för min familj att jag bara behöver en lunch idag och att min son dött efter att han blivit biten av en giftorm.”

Icke-buddhisten blev väldigt förvånad. Hur kan den gamla mannen vara så grym? Hans son dog och han var inte alls ledsen, dessutom glömde han inte sin lunch. Hur kan en far vara så kall?

Icke-buddhisten fann den gamla mannens hus. Han berättade för den gamla kvinnan: “Din son har blivit biten av en giftorm och dött så hans far bad mig berätta att han bara behövde en lunch idag.” Den gamla kvinnan tackade icke-buddhisten utan att visa någon sorg. Icke-buddhisten frågade: “Är du inte ledsen över din sons död?”

Den gamla kvinnan svarade: “Sonen kom till min familj för att han själv ville det. Jag bad honom inte komma. Nu är han borta så jag kan inte be honom stanna kvar. Vi är som vandrare som sover på samma värdshus. Dagen därpå kommer vi att gå våra egna vägar. Ingen kan hålla kvar någon annan, faktiskt finns det ingen anledning att hålla kvar varandra. Det är samma sak mellan mig och min son, jag kan inte dirigera när han skall komma och gå. Allt följer de karmiska förutbestämda relationerna.” När icke-buddhisten hörde detta kände han att paret verkligen var kallblodiga.

Då kom systern ut från huset och icke-buddhisten frågade henne: “Din yngre bror är död. Är du ledsen?”

“Han är redan död. Varför skulle jag vara ledsen? Vi är som timmerstockar bundna till samma flotte. Vi seglar tillsammans på vattnet men när en stor storm kommer och flotten faller isär så följer varje stock sin egen väg. Flotten kan inte hålla ihop längre. Vi har blivit syster och bror på grund av olika anledningar men livet är olika för alla. Det finns ingen fast tid för liv och död. Han har gått vidare utan mig, vad kan jag som syster göra?”

När systern just slutat prata sade en annan kvinna i huset: “Åh min man är död.”

Icke-buddhisten blev ännu mer förvånad och frågade kvinnan: “Din man är död. Hur kan du agera som om ingenting har hänt? Är du verkligen oberörd i hjärtat?”

Frun sade lugnt: “Vårt äktenskap är som fåglarna i skyn. De vilar tillsammans på natten men vid gryningen går de sina egna vägar för att finna mat. Alla har sitt eget öde. Det är hans öde att han inte kommer tillbaka efter att ha flugit iväg. Jag kan inte ta hans plats och inte heller bära hans karma. Vi är som människor som lärt känna varandra på en resa, förr eller senare måste vi gå våra egna vägar.

Efter att ha hört det blev icke-buddhisten arg, han ångrade att han rest hela den långa vägen. Han trodde att han skulle finna sanningen eftersom han hört att människorna i Balrampur var väldigt lojala till sina familjemedlemmar. Han förväntade sig inte att de skulle vara så kallblodiga.

I vilket fall ville han möta Sakyamuni. Det skulle trots allt kännas ganska ömkligt att gå tillbaka utan att ha träffat Buddha. När han mötte Sakyamuni ställde han inga frågor men Sakyamuni kunde läsa hans tankar och frågade honom: “Vad är det som gjort dig så ledsen?”

Icke-buddhisten svarade: “Att mina förhoppningar visade sig vara falska. Saker jag möter går emot min vilja och därför är jag ledsen.”

“Sorg löser inga problem. Berätta bara för mig varför du är ledsen", sade Sakyamuni med en medkännande röst.

“Jag kommer långt härifrån och färdats hit eftersom jag fick höra att folket i Balrampur hade lyssnat till er Dharma och var väldigt vänliga, men när jag kom fram mötte jag den här löjliga situationen…” Icke-buddhisten berättade för Sakyamuni om när han träffade bondens familj. Han tyckte inte att familjen hade någon kärlek för att inte nämna barmhärtighet. Han tyckte inte att något sådant borde inträffa i ett buddhistiskt land.

Sakyamuni log emot honom och sade. “Det är inte nödvändigtvis så. Vad du ville höra och se var saker inom den här mänskliga världens principer. Men ibland måste inte Dharman följa den mänskliga naturen. Kultivering är att rena den mänskliga naturen och vara i överensstämmelse med sanningen. Familjen du mötte uppförde sig i princip inte fel. De visste att de inte kunde behålla den mänskliga kroppen för evigt. När någon dör gråter alla högt av saknad efter honom, men vad gör det för gott för den döda? Samtidigt så innehåller livet födelse och död. Glädjen vid födelsen och sorgen efter döden är tecken på den förvirring som finns i den världsliga världen när det gäller liv och död. Livets och dödens omlopp är något som aldrig slutar.

Efter att ha lyssnat på Buddhas vägledning förstod ickebuddhisten plötsligt och från den dagen konverterade han och blev en flitig munk.

Engelsk version: http://www.pureinsight.org/pi/index.php?news=4079