Anspråkslöshet

Det fanns en gång en känd buddhistmunk i Japan. En dag fick han besök av en lärd man. Denna lärde man var ganska högfärdig och pratade hela tiden, beskrev vad han upplysts till för munken. Munken lyssnade tålmodigt och på samma gång hällde han upp te åt den lärde mannen. Koppen hade redan blivit fylld med te, men munken slutade inte, och teet rann över.

När den lärde mannen såg detta sade han omedelbart: “Teet rinner över!”

Munken log snällt medan han sade till sig själv: “Åh, tekoppen har redan blivit fylld; då kan den inte rymma mer.”

Den lärde mannen som var mycket intelligent förstod sanningen omedelbart. Därför rättade han till sin arrogans och självgodhet direkt och bad anspråkslöst om råd, och till slut gynnades han mycket av detta.

Hur är kan en person förbättra och utveckla sig om han är självgod? Därför sägs det att en person måste vara anspråkslös, och självgodhet borde bannlysas såväl som arrogans. ”Stolthet skadar, anspråkslöshet främjar” är en evig kinesisk kunskapsförmedling. De forntida kineserna har ett annat talesätt: ”Att ha ett mottagligt sinne likt en insjunken bergdal, framkallar ekon”, för att beskriva en persons sinne som är öppet, vidsträckt och djupt som en bergdal, ger möjlighet att behålla, acceptera och lära från andra människors meriter.