Min kultiveringserfarenhet hos engelska Epoch Times

Hej Mästare!

Jag arbetar i Storbritannien som webbredaktör för den engelska Epoch Times och har även skrivit en del för tidningen.

EET:s webbplats hade en massiv ökning av trafik en vecka - den håller verkligen på att bli en del av Fa upprätandet.

En tisdag hade jag en upprätt dag på nätet, redigerade artiklar, kontrollerade källor, satt upp dem på hemsidan med bilder, kopplade till andra artiklar, gjorde sidbrytningar, rubriker, huvuden, underrubriker, citat, satte dem i de rätta avsnitten. Jag gjorde mitt jobb bra, tänkte jag, och sade till mig själv, "Wow, nu har jag kontroll over saker och ting!"

Men nästa dag vaknade jag med kramp. Jag hade inte gjort ett fullt övningspass på över två veckor och jag tror att krampen var karma från mitt förra natts meditationpass då jag hade försökt vända mitt ben så att sulan på min fot var mer uppåt. Strävan.

Jag kände mig snurrig och trist. Jag var väldigt fäst vid detta och ville utbyta med en utövare under morgonens Fa-studier. Jag visste att jag var tvungen att gå iväg tidigt för att gå till ett webb-redigeringsmöte och jag trodde att föreläsningen i Zhuan Falun skulle ta ett tag att slutföra. Så jag frågade honom om vi kunde utbyta. Han sade helt riktigt att vi skulle vänta till efter Fa-studierna.

I slutet var det bara några minuter kvar för utbyte och jag kände den barnsliga sidan av mig säga, "OK, du behöver inte utbyta så mycket som mig, så jag vill inte leka, jag tjurar."

Jag hade märkt detta tjurande barn inom mig själv mer och mer. Det kom upp i mitt förhållande med min fru och i mina relationer på arbetsplatsen, speciellt med cheferna. Det är en sida av mig själv som jag gått in i det förflutna – såg dock inte det som demonnaturen, tog bara ta hand om dess utsatta och behövande sida.

Att arbeta för EET har hjälpt mig se detta för vad det är, dvs något onödigt. Att arbeta med de tekniska aspekterna av webb-uppladdning och rapportering kräver att sätta andra först.

Du kan inte ge läsaren korrekta fakta, utan att ta hänsyn till vad de kan ta emot, vad de kan förstå och att ta sig igenom de tekniska aspekterna av att sätta in text och bild utan att sätta andras behov före dina egna. Detta är också ett sätt att visa sanning, godhet och tålamod.

Du kan inte arbeta med människor om du inte berättar när du har gjort ett misstag (en del av sanningen), eller om du inte accepterar deras brister och oförenligheter (att ha medkänsla för dem) och deras större förmågor och färdigheter (välvilja mot sig själv), och ta sig igenom de svårigheter som är ingens fel, som att en webbplats går ner (tolerans).

Att gå igenom dessa vedermödor dag efter dag visade mig några av mina omogna sidor. Denna bebis-sak var inte bra för mitt dagliga arbete. Den sidan hade så många fysiska krav och behov som jag inte kunde ge utan att komma efter i arbetet och göra folk besvikna.

Jag var fast i hur mycket eller hur litet jag uppnått, hur mycket mer eller mindre avancerade arbetskamrater var i sitt arbete eller som utövare, hur väl de läser Fa eller om de hostade vid Fa-studier innan möten. Jag blev dragen hit och dit av vad andra kanske tänker om min prestation. Hade fasthållande till tävlan.

Ja, vi måste göra vårt jobb bra men jag fann att jag själv försökte vara till lags mot chefer och imponera på andra genom mängden artiklar jag kunde göra, tiden jag spenderade med arbete på nätet, de osociala tiderna jag var aktiv på grund av internationella åtaganden.

Detta hade att göra med den här barnsidan av mig som vill ha uppmärksamhet, som vill ses som bra, ville ha beröm och inte göra arbetet bara för att rädda varelser, bara göra det för att vara en del av en varm och accepterande grupp.

Att vara en del av denna kraft i Fa upprätandet visade mig mina fula negativitet - jag gick ner mig i oinspirerande känslor - som den morgonen som jag vaknade med kramp och kände mig nere.

Jag hade låtit dessa gamla, ohjälpsamma tankemönster dra mig in i känslan av att vilja ha bekvämlighet som de var så bekanta med.

Jag var orolig för vad folk skulle tänka om mig. Deras tankar var inte inom min kontroll. Jag var van vid att känna mig avvisad och fick bygga starka barriärer för att avvisa människor innan de avvisade mig. Men tänk om de gillade mig? Om andra tänkte att jag kunde göra mitt jobb bra? Detta var besvärligt eftersom det handlade om ansvaret att vårda min relation med dem.

Bebisar kan inte ta ansvar. Vi tar hand om barn eftersom de inte har erfarenhet att skilja mellan svalt, rött siden och en glödhet låga. De behöver lära sig några grundläggande sanningar.

Jag hade satt detta oerfarna barn som ansvarig för en stor del av mitt sinne. Jag hade gett upp ansvaret, letade utåt efter beslut. Förväntade mig inte att ges ansvar och undvek att ta ansvar.

När jag skriver för Storbritanniens tryckta upplaga märker jag att jag var någon andra förlitade sig på men jag var inte oumbärlig. Om jag inte leverarade mina saker varje vecka, så skulle det göra livet svårt för mina medarbetare.

En av de viktigaste och mest obligatoriska möten jag var tvungen att vara med på var vid 03:00 brittisk tid. Andra webbmöten jag var ansvarig för var vid 6-7 på morgonen. Jag tyckte också om att studera Fa varje morgon kl 04:00.

När vi hade förmånen att hjälpa rädda människor med Shen Yun i Storbritannien visade sig min stora bebis igen. Jag hade svårt att fatta beslut om vilket arbete jag skulle göra.

Till slut återstod den giriga stora bebisen och vill inte göra något arbete.

Vid ett tillfälle sa jag till en redaktör att jag skulle ta lite ledigt när saker och ting började bli för mycket för mig. Han hade inga problem med detta, men när det var nästa rapporteringstillfälle kom kom jag åter dit likt en robot hade gjort, redo att göra vad jag hade gjort i månader, men med varken energi eller entusiasm.

Så småningom var redaktören tvungen att säga till mig att sluta. Och var sedan tvungen få mig att sluta eftersom jag inte ville det. Det var ett sätt för mig att titta utåt – leta utåt efter hjälp, likt ett barn som söker gränser.

Jag är mycket tacksam mot de människor runt omkring mig som lugnt accepterade mina brister. Jag lärde mig oerhört mycket om att hjälpa det stökiga, oomhändetrtagna barnet inom mig och återupplevde förödmjukelsen, genansen och skammen av att förlora ansiktet som jag kände som förälder när jag var alltför fäst vid mina barns beteende när vi var ute.

Jag tackar Mästaren som hjälpte mig igenom detta och som satt så många runt omkring mig som då tog, och fortfarande tar itu med mina brister så vänligt och, som tror jag, utan fasthållanden eller sentimentaliteter.

Tack så mycket.