Erfarenhetsberättelse från Sanningen, Godhetens och Tålamodets konstutställningar i Sverige

Ärade Mästare, kära medutövare

Jag vill delge lite erfarenheter i kultiveringen med konstutställningen The Art of Zhen Shan Ren.

I ZSR konstgruppen i Sverige så är vi några utövare som arbetar kontinuerligt med att hitta lokaler där vi kan visa denna storslagna konstutställning, som räddar människor. Vi förstår att målningar på ett speciellt sätt kan nå ut till människor och röra vid dem på ett annat sätt, jämfört med det talade ordet. Många människor blir djupt rörda när de ser målningarna.

Vi har möte på torsdagar via sonant då vi studerar och utbyter erfarenheter. Vi brukar också ha fysiska träffar flera gånger om året. Upplevelsen av detta är att vi blir starkare tillsammans och hjälps åt att bryta igenom när problem eller hinder uppenbarar sig.

Ett exempel är när vi sökte lokal i Göteborg för utställningen. Vi hade sökt under ett år och återkommit flera gånger men inget hände, men när vi hade en fysisk träff i Göteborg var upplevelsen att vi då tillsammans bröt igenom något. Vi skickade sen ett mail till en ansvarig för att påminna om att vi finns och är intresserade av lokalen och plötsligt fick vi ett svar att vi har möjligheten att ha lokalen om 3 veckor.

Vi påminde oss också om hur det var i London när utövarna där sökte lokal för Shen Yun förra våren. De gav aldrig upp och samarbetade tillsammans. Till slut bröt de igenom och fick en vecka på bästa teatern. Av detta har jag lärt mig vikten av att dela med sig av sina erfarenheter.

När vi nu hade fått en bra lokal hade vi ett problem med att få tag på målningarna. Eftersom den medutövare, som förvarade tavlorna i sitt hem, nyligen hade gått bort, fick inget i hans hem röras innan bouppteckningen var gjord. Och den skulle ta flera månader enligt advokaten.

Det var en svår situation och vi kände oss sorgsna över förlusten av en medutövare som hade varit hjälpsam. Vi måste fortfarande gå framåt eftersom det nu plötsligt fanns en lokal för utställningen och vernissagen var bara ett par veckor längre fram.

Vi diskuterade och kultiverade detta och beslutade att vi skulle ha tillit till Fa och Mästaren. Denna fantastiska chans kunde vi inte tacka nej till även om vi inte visste om vi kunde visa några tavlor.

Vi förklarade sanningen för advokaten och andra inblandade och sände upprätta tankar, och allt löste sej till slut. När vi var fast beslutna och rena i sinnet, då fick vi all den hjälp vi behövde och tavlorna kom i tid.

Vi vara alla glada för att gå med i konstgruppen. Konst har alltid intresserat oss och vi har lärt oss mer om Dafas konst. Vi kom över blyghet när vi kontaktade museum och konstgallerior mm. Om ansökningarna avslogs tyngdes jag ner av mina fasthållanden och mänskligt tänkande istället för att inse att jag som Dafa-utövare borde ha en stark tilltro till målningarna, ha upprätta tankar, titta inåt och lösa problemet utifrån Fas perspektiv.

Att vara en del i konstgruppen och vara med och anordna en konstutställning kändes så oerhört stort och heligt för mig. Samtidigt som jag kände att Mästaren lät mig se ett tillkortakommande vid vår första utställning. Inför utställningen hade vi i konstgruppen diskuterat att det vore bra om vi alla kunde delta genom att guida besökarna. När vi kom fram till det så blixtrade det till i mitt huvud. Det kom tankar som ”inte jag”, ”jag är inte så bra på att uttrycka mig”, ”tänk om jag skulle säga något fel”. Jag vet ju att dom tankarna leder mig helt fel. Istället borde jag komma ihåg Mästarens ord i kapitel 9 i Zhuan Falun: "Svårt uthärda, kan uthärdas, svårt klara, kan klaras."

Tack vare Mästarens arrangemang kom dagen då jag för första gången skulle prova på att guida, och det fanns ingen hjälp i närheten. En äldre herre stormade bokstavligen in i utställningslokalen och ropade: - ”Är det här något kyrkligt eller vad håller ni på med?” Med ens blev jag helt klar i huvudet för att kunna ta hand om honom på bästa sätt. Jag började lugnt och sansat berätta om utställningen och förklara sanningen på djupet för honom samtidigt som jag gav honom en guide så att han skulle kunna gå runt och titta på alla målningar.

Han sa sen: - ”Nu har du berättat så fint för mig, nu ska du också visa mig alla tavlorna!” Jag svalde. Sagt och gjort, det blev nog en timmes guidning med ett trevligt och djupt samtal. Mannen berättade att han innerligt önskade sig ett snabbt slut på förföljelsen, och innan han gick sa han: ”Tänk om jag inte gått förbi här då skulle jag aldrig fått se en så storslagen utställning”. Alla målningarna är magnifika och är verktyg för oss att rädda kännande varelser med. Under rundvandringen kände jag Mästarens närvaro och hur han varsamt guidade mig.

Konstutställningen blev en succé. Den hade stort fönster ut mot Avenyn och den fångade också upp besökare till biblioteket och nationalmuseumet som var i närheten. Vi kunde nå alla sorters människor. Många sa att det var målningarna i fönstret som attraherade dem. Enligt en ”besöksmätare” visade sig antalet besökare ligga mellan 300-500/dag.

Nästa utställning kom ganska tätt inpå och det var en annan situation. Galleriet låg vackert men var rätt isolerat i mitten av Sverige. Vi tog upp detta men de flesta tyckte ändå att vi skulle gå vidare och ha utställningen eftersom det där knappast varit någon Fa-upprättande aktivitet förut.

När förslaget om Galleri C utanför Hedemora dök upp, kände jag stor tvekan. Det här var en svår situation för mig, eftersom jag visste att lokalen inte nådde upp till de högsta kriterierna. Dessutom hur skulle folk kunna hitta oss här? Jag uteblev från flera gemensamma möten, men så mindes jag hur Mästaren ber oss att samarbeta och jag kände att något inte var rätt.

Efter att ha funderat ett tag, beslöt jag mig för att tillsammans med gruppen arbeta för konstutställningen i Hedemora. När jag väl hade bestämt mig, började allt flyta på. Den senaste tiden hade jag haft en önskan om att ”länka samman” oss utövare, både geografiskt och över olika projektgränser. Här fanns ett tillfälle till det, för nu gällde det att nå ut med information om utställningen, affischera, kontakta media, turistbyråer mm.

Jag kontaktade en utövare som bodde där för att höra om vi kunde samarbeta kring detta. Först hade jag en tanke att jag kanske bara är i vägen, men jag slog bort den tanken. Efteråt förstod jag att vi skall arbeta mer tillsammans, det ger förnyad kraft och bidrar till nya idéer.

Det blev några mycket fina och givande dagar i det Svenska landskapet Dalarna. På vägen till platsen för utställningen hörde jag att det inte kommit så många besökare. Det förvånade oss att denna utställning hade fått artiklar i flera tidningar och reportage i radio.

De som till utställningen var alla mycket berörda och tyckte mycket om den. Jag upplevde det som att jag kom närmare både de personerna som kom och närmare tavlorna. En kvinna uttryckte direkt hon kom in i lokalen: vilka starka energier! Hon kände det i hela kroppen, och sade att det hade hela Dalarna gott av. Hon ringde sin man och vänner och bad dem komma till utställningen.

När hon såg målningen Lotusljus berättade hon för mig att flickan som blev torterad var så lugn för hon hade ju inget att frukta medan torteraren hade allt att frukta. Många besökare förstod budskapen i målningarna. Hon var tacksam för att swastikan hade kommit tillbaka! De som kom var tagna av budskapen i målningarna och tackade oss för att vi hade kommer till en så avlägsen plats.

En utövare som kontaktade de olika tidningarna i området tyckte att det är viktigt att ta reda på vem som skulle skriva artikeln och bad att få prata med just den reportern. All media i hela området, inklusive radio, kom och rapporterade om händelsen efter att hon hade talat till dem och hon skickade pressmeddelandet och bilder från utställningen till dem. De gjorde alla bra inslag och artiklar.

Flera utövare ställde upp som guider och vi upplevde alla det positivt av att vara på Galleri C. Visst kunde lokalen varit större, fler besökare kunda ha kommit, men platsen var mycket vacker och med Alice café alldeles bredvid.

Min summering är att när vi väl samarbetade kring projektet fick vi hjälp, även om förutsättningarna inte var de allra bästa från början. Tack vare ett bra arbete med media nådde vi i stort sett ut till hela Dalarna.
Tack Mästaren, tack alla medutövare!