Att göra vad en Dafa-lärjunge ska göra

Jag är en utövare från Rumänien. Jag började utöva Falun Gong den 1 juli 2001. Vid den tiden hittade jag i en lokaltidning en liten annons som nämnde gratis qigong-kurser. Jag hade hört lite kortfattat om övningen och jag ville veta mer om den; jag blev ännu mer intresserad när jag såg att kurserna var gratis. Jag gick till parken där jag övade tillsammans med de andra människorna som samlades där.

Den första dagen lämnade jag övningsplatsen med intrycket att det var just detta jag sökt efter, under lång tid i mitt liv. Efter kort tid fick jag en ”Falun Gong”-bok. Jag började läsa den och visste att jag skulle finna svaren på alla frågor som jag grubblat över i mitt liv, frågor som jag inte haft modet att tala om förut, rädd för att jag skulle betraktas som löjlig. Trots detta förstod jag att Någon visste alla dessa svar och den här personen hjälpte mig att komma på dem själv, gav mig den här chansen. Jag ansåg att alla saker som var skrivna där var sanna och logiska och på något vis hade jag intrycket att jag redan hade upplevt några av de saker som förklarades där.

Jag mindes vad media sa för ett år sedan om självbränningsincidenten, och jag frågade mig själv, "varför alla dessa lögner om Falun Gong?" Efter en tids övning och läsning förstod jag vad som hände och jag bestämde mig för att hjälpa till när det gäller detta – att berätta sanningen om Falun Dafa. Jag började med att dela ut flyers på gatan och satte upp planscher om förföljelsen. Jag gjorde detta tillsammans med alla de andra utövarna, inklusive de erfarna utövarna.

Förra året i juli, när Kinas utrikesminister gjorde ett kort besök i Rumänien, bestämde jag mig för att göra en manifestation framför den kinesiska ambassaden i Bukarest. Jag hade lite tid att planera den här vädjan några dagar i förväg. Ett av problemen var att vid den tiden var inte den rumänska Falun Dafa-föreningen officiellt etablerad ännu, vilket förde med sig några formella problem när det gällde tillstånd för att vädja, etc. Dessutom var många av de rumänska utövarna inte riktigt redo för en sådan manifestation. Så plötsligt fick jag möta en tuff situation: jag fick göra manifestationen själv, ensam.

Mycket snart visade sig detta vara en mycket bra möjlighet att se de fasthållanden jag fortfarande hyste vid den tiden. Dagen innan manifestationen hade jag mardrömmar hela natten. Alla sorters demoner flöt runt och skrämde mig och försökte få mig att vackla. Alla de fasthållanden jag hyste visade sig vara inbjudningar till all ondska: jag var rädd för fysiskt våld, litade inte på mig själv, rädd i allmänhet, fashållandet till min egen image och sättet andra uppfattar mig, rädsla för ensamhet på vanligt mänskligt sätt, etc. Allt detta var kryphål som utnyttjades av ondskan till att störa mig. Den natten vaknade jag av en hemsk mardröm. Jag såg mycket levande alla mina fasthållanden. Av all ondska så var det en som var särskilt ihärdig – han var ganska lik den bilden på jorden som togs av Nasa för några år seden, som liknade ett demonansikte. Den kom mot mig och försvann sedan, om och om igen, med avsikten att skrämma mig och få mig att släppa idén om manifestationen.

Trots allt detta tog jag på manifestationsdagens morgon de två planscherna som förberetts speciellt för händelsen och satte mig själv framför den kinesiska ambassaden. Jag delade ut flyers, tidningar och CD med information om förföljelsen. Inte många människor passerade vid den tiden på dagen, så vid en tidpunkt, med tanke på att ingen skulle märka att jag var där, bestämde jag mig för att gå min väg – saker orsakade av fasthållanden, återigen rädd för att jag skulle anses löjlig, etc. Jag gav mig själv ännu en timme för den här manifestationen.

Vid någon tidpunkt började ambassad-dörrarna att öppnas och fler och fler bilar kom ut, och jag vände mig mot dem. Till min förvåning så log många av människorna i bilarna åt mig, som om de gladde sig åt att någon gjorde detta. Detta fick mig att än en gång förstå att de som är behövande inte bara är de som blir torterade, utan också de som torterar och de som medverkar direkt eller indirekt genom att hålla tyst eller genom att inte ta ställning till att motverka förföljelsen. Jag ändrade mig och bestämde mig för att stanna så länge som möjligt.

Fler och fler bilar passerade förbi och det var fler och fler som gick förbi. Efter en stund kom det ut två kinesiska tjänstemän från ambassaden. De försökte båda att få mig att avsluta min vädjan och leda mig bort från platsen, och påstod att de var oroliga för min hälsa (det var en mycket solig och varm dag). Efter att alla deras försök att övertyga mig att gå iväg misslyckats, försökte de få säkerhetspolisen från ambassaden att fösa iväg mig. Men de vägrade – de hade fått flyers med information av mig och de ville inte göra något mot mig.

Efter en stund gick de två kinesiska tjänstemännen tillbaks in i ambassadbyggnaden, med en mycket upprörd uppsyn. Under en stund hände inget, men jag var säker att på att det bara såg ut så. Kort därefter visade sig en polispiket. Den rörde sig mycket sakta och letade uppenbarligen efter någonting. Uppenbarligen letade de efter något mycket speciellt. När de såg mig, närmade de sig, frågade efter identitetshandlingar, etc. De frågade om skälet till min vädjan – en bra chans för dem att få veta sanningen. De var tre polismän. Vid något tillfälle var en av dem – kanske hade han familj – mycket rörd över att höra att i Kina så är inte ens utövares bebisar säkra i polisens händer. Han sade till och med ”men varför gör ingen någonting”?

En annan bil närmade sig. Medan jag fortfarande diskuterade med dem kom två bilar till, den här gången med speciella säkerhetsmän. En av dem presenterade sig själv som överste. Så nu var jag omringad av ungefär 15 militärer. Självklart fick de alla material. Säkerhetsstyrkans överste sade till mig att de hade tillkallats inifrån ambassaden och de trodde att det skulle vara någonting allvarligt som hände, så de var förvånade och lite generade att bara hitta en liten fredlig kvinna, som promenerade och uttryckte sin åsikt.

I mitt hjärta var jag mycket fridfull – friden som kommer bara när man vet att man gör det rätta, och fysiskt kände jag mig mycket lätt. Efter lite diskuterande med dem sades det till mig att jag måste lämna platsen, även om de förstod skälen för min vädjan. Med tanke på att det inte skulle hjälpa någon om de tvingades att ta mig därifrån, bestämde jag mig för att ge mig av. De hade trots allt fått chansen att få veta sanningen om förföljelsen, jag hälsade och gick, gick mycket sakta. Jag gick hem fridfull och lugn.

Under den här händelsens förlopp har jag stöttats av mina medutövare som kände till manifestationen. Så efter två veckor (20 juli) gick vi igen och lämnade några blommor, tände ljus till minne av dem som dog torterade bara för att de respekterar den princip som hela kosmos är byggt av: Sanning-Barmhärtighet-Uthållighet. Vi sände upprätta tankar och gick. För oss alla var det en chans att se våra egna brister, vårt kultiveringstillstånd och att förstå betydelsen av att ”agera som en hel kropp”.

Situationen för de rumänska utövarna har förbättrats alltsedan dess. Vi gör vårt bästa med att bekräfta Fa, förklara fakta och vi förstår nu vikten av dessa handlingar.

Tack.