Nästan alla nya fångar misshandlades. Senare deltog även de i misshandeln av de som kom efter dem. Fängelseledningen utlovade straffreducering med åtta dagar per månad som man vaktade oss utövare. Om vi trots allt skulle göra övningarna eller prata med varandra så skulle straffreduceringen inte gälla längre. Många fångar var därför mycket hängivna i att vakta oss. Det enda sättet för att att ta oss ur denna svåra situation var att höja vårt xinxing. Under det första året var det omöjligt att göra övningarna och bara någon enstaka gång kunde vi tala med varandra i hemlighet.
De första månaderna var svårast. Det var mycket svårt att klargöra sanningen för fångarna. Jag kommer ihåg en gång i verkstaden, hur en ”förtroendefånge” gav sig på en annan fånge och misshandlade honom för en struntsak. Flera hundra personer tittade bara på utan att säga någonting, till jag skrek, ”Låt bli honom!” Först då vaknade deras upprätta tankar till liv och nästan alla skrek åt honom att sluta. Han blev så rädd att han sprang därifrån.
Då det efter det blev bråk tog vi utövare initiativet att stå upp för att stoppa det, vilket ledde till att miljön förbättrades något. Fångarnas intryck av oss ändrades också. När vi sedan försökte klargöra sanningen för dem var de mer villiga att lyssna till oss. Deras övervakning av oss blev också mindre intensiv. Några ville till och med lära sig övningarna av oss.
En dag i maj 2002 kom jag att tänka på Lärarens artikel ”Att tala om Fa” [ur Det essentiella för flitiga framsteg] och insåg plötsligt att under det gångna året hade vi tyst tillåtit ondskans förföljelse av oss och hade passivt uthärdat den. Jag talade med några andra utövare om detta och vi bestämde oss för att inte längre delta i tvångsarbetet eller uppropen och börja göra övningarna öppet.
Nästa dag vägrade vi gå och arbeta. Poliserna var så vansinniga att de först hotade oss, sedan beordrade de andra att dra iväg oss. Vi däremot var inte upprörda. Vi talade om för dem att själva frihetsberövande av oss var olagligt.
Vår upprätthet skrämde många fångar och de vågade inte längre göra livet svårt för oss. Vi började göra övningarna öppet i våra celler och både fångarna eller vakterna låtsades inte se någonting. En dag kom en ny ledare till vaktlaget. Han råkade få syn på mig på sängen när jag mediterade och rusade in och slet mig ur sängen. ”Vadå!?,” skrek jag åt honom. ”Vad vill du!?” Han blev så chockerad att han inte visste vad han skulle göra. Han började istället att skälla ut den andre fången som delade cell med mig för att han inte rapporterat att jag övat. Jag sade till honom, ”Vad har han med mig att göra? Vad ger honom rätt att lägga sig i mina angelägenheter? Du ska inte skälla på honom.” Han gick då därifrån.
I takt med att miljön blev bättre började vi kunna studera Fa och göra övningarna varje dag. Dessutom sände vi upprätta tankar bortemot tio gånger om dagen, varje gång i över 20 minuter. Efter att mycket av ondskan eliminerats släpptes ett dussintal av oss succesivt, flera av de mest onda poliserna förflyttades utan till synes någon anledning och det förekom inte längre att några nya fångar misshandlades. De flesta var också villiga att lyssna på oss och trodde inte längre på anti-Falun Gong-propaganda man sett på TV och läst i tidningar. När deras släkt och vänner kom på besök brukade de t o m berätta om Dafa för dem.
I maj 2003 var bara jag och ett ytterst fåtal utövare fortfarande kvar. En dag när jag sände upprätta tankar gick det upp för mig mig att jag borde ta mig därifrån. Jag skrev ett brev till 610-byrån i vilket jag sa till dem att jag var oskyldig och att det var olagligt att hålla mig kvar där. I slutet av brevet skrev jag, ”Om ni inte släpper mig så kommer jag inte för den sakens skull be er. Men ni ska veta att när den här saken avslutas kommer era onda gärningar att bestraffas och era goda gärningar belönas. Om inte av människor, så av gudar.”
Två dagar senare var jag fri.
* * *
Ni är välkomna att skriva ut och sprida allt innehåll på Clearharmony, men uppge gärna källan.
läs mer ...