En förklaring av kinesiska författares logik

Jag blev ofta irriterad under översättningsarbetet från kinesiska till engelska eftersom kinesiska utövare ofta bara föreslår eller antyder sin ståndpunkt med olika analogier och därmed misslyckas med att vara tydlig. Som ett resultat av detta var jag ofta tvungen att lägga till "redaktörens anmärkning" för att förklara eller komplettera deras synpunkter så att västerländska läsare skulle förstå vad författaren avser.

Men jag ville fortfarande försöka förstå varför kineser generellt "antyder" hellre än att "beskriva". Mästaren har sagt: "Ni måste ocks vara på det klara med att 'naturligt' inte existerar" (från "Förklaringar om Fa" i "Viktiga instruktioner för vidare framsteg"

Det var inte förrän några kinesiska utövare påpekade att den kinesisk kulturen är en kultiverings-kultur som ett ord plötsligt framträdde: upplysning.

Det är möjligt att jag har fel, men jag tror att det är mycket troligt att den uråldriga kinesiska kulturen som är en kultiverings-kultur värderade upplysningskvalitet och kunde förstå Tao eller Fa. Detta kanske är skälet till varför många stora forntida författare såväl som kultiverare antydde att deras ståndpunkter härstammade från Tao eller Fa i deras litterära arbeten. Endast en liten grupp läsare som besatt en kultiverares sinne och hade god upplysningsförmåga kunde förstå den värdefulla innebörden.

Historien blev till legend och legend blev till myt. I dagens degenererade kultur har kineserna kanske förlorat sin förståelse bakom skälen till denna kinesiska praxis att antyda sina idéer, och att skriva med avlägsna metaforer och dålig grammatik. Nu kan åtminstone jag bättre förstå kinesiska utövares artiklar.