Kommentar: Den 25-årige Gong Chengxi var en före detta universitetsstuderande på sitt sista år, inom huvudämnet ”Organisation och ledarskap” vid Pekings universitet för juridik och statsvetenskap. Han var från Urumqi i provinsen Xinjiang. Han har varit en utomordentlig elev på skolan avseende studier och uppträdande. Han valdes till ordförande för studentföreningen och klassledare. Skolan stängde av honom när förföljelsen började.
När jag och Wu Jun hungerstrejkade kom chefen för ledningsavdelningen på arbets och utbildnings-byrån i Peking, för att inspektera arbetslägret. Han konfronterade mig aggressivt. Inom två dagar började Tuanhearbetslägret tvångsmata oss. Den 10 juni bar medfångar in mig i ett litet rum i utbildningsbrigaden. En vakt från utbildningsavdelningen som i hette Shen efternamn och en en stark intern kom till rummet för att tvångsmata mig. Tuanhearbetslägrets biträdande chef Zhuang Xuhong, vakten Liu Jinbiao, fängelsedoktorn Xiao Zheng, fem till sex andra vakter och flera interner (däribland Li Daiyi) fanns redan i rummet och stod vid sängen. Flera interner lyfte upp mig och höll fast mig mot sängen.
De band mig hårt mot sängen med ett rep. Flera personer höll i mina ben, armar och bröst. Fängelsedoktorn Xiao Zheng lyssnade på mitt hjärta med ett stetoskop och sa, “han mår bra”. Sedan nöp någon mig i näsan. Internen från utbildningsavdelningen pressade våldsamt knytnävarna mot mina kinder för att tvinga mig att öppna min mun. En annan person började bända upp mina tänder. Under den akuta och kvävande smärtan kände jag hur min mun fylldes av en vätska. Det var extremt smärtsamt. När en öppning bändes upp mellan mina tänder satte de genast dit en metallsked mellan tänderna och började hälla vätska in i munnen. Min mun fylldes. På grund av att jag kämpade med att andas med näsan rann vätskan ned i luftstrupen. Eftersom min näsa också var klämd höll jag på att kvävas och blev alldeles tom i huvudet. På eftermiddagen instruerade vakten Liu Jinbiao interner att tvångsmata mig igen på gården. En vakt från utbildningsavdelningen kom och videofilmade hela tvångsmatningsprocessen. Efter tvångsmatningen var mina kinder svullna och skadadeoch läktes inte på över en månad.
Före och efter tvångsmatningen frågade jag arbetslägrets chef Zhuang Xuhong följande, “varför började de tvångsmata mig utan att diskutera händelsen att människor blivit misshandlade i den andra avdelningen? Varför tillät de inte utövare att praktisera Falun Gongs övningar? Varför började de att tvångsmata med sådana brutala metoder?”
Han sa, “det finns ingenting att diskutera. Det här är att använda partiets barmhärtighet mot dig." Han försökte få mig att skriva ett garantibrev där jag skulle ta avstånd från Falun Dafa. Jag vägrade. Två dagar eller tre dagar senare skickade polisen Liu Jinbiao internerna Song Wanjun, Xu Zheng, Wang Zheng och Huang Yingtao för att övervaka mig. De stängde plötsligt dörren och fönstren. De började utan anledning förbanna Falun Gong framför mig.
De skrev påståenden som förtalade Falun Gong på vimplar och satte fast vimplarna på min kropp, inklusive min bak. De misshandlade och försökte provocera mig. De tog tag i mina händer, band ihop dem och försökte få mig att skriva ett garantibrev. Jag skrek, “nej, nej!” vilket irriterade polisen Xu Jianhua på “den intensiva utbildningsenheten”. Jag bad honom stoppa internerna från att begå brott. Xu sa: “Jag känner inte dig. Vad vill du ha mig till?” Faktiskt hade han i det förflutna alltid varit ansvarig för att verkställa förföljelsen av Falun Gong-utövare. Därefter gick han.
Song Wanjun och andra interner blev ännu våldsammare. De började skriva förtalande ord på min kropp och mina fötter med kulspetspennor. De högg kraftigt pennan in i mina hålfötter och mellanrummet mellan tummen och pekfingret. De svärtade ner mina fingrar med fingertrycksbläck, vilket bara fanns på poliskontoret och tvingade mig att göra fingeravtryck på pappersremsorna. De plågade mig så här i flera timmar. Samma dag eller dagen efter var internen Zhang Jianlin i tjänst. Han började att skymfa mig direkt när han kom in i rummet. Han slog mig hårt på kinderna, slog mig på hakan och vred om huvudet.
De många följande dagarna slog han mig varje dag. Jag bands mot en säng. Varje gång han misshandlade mig slet han isär byxorna och underbyxorna och skymfade mig sexuellt. På grund av att vädret var varmt och att jag under en lång tid inte tillåtits att bada, attraherade, efter att han hade slitit isär mina byxor och underbyxor, lukten från min kropp flugsvärmar som kröp omkring på könsdelsområdena. Internerna och vakterna såg vad som hände men visade ingen sympati. När jag blev torterad på sängen tilläts jag inte köpa vanlig mat och andra dagliga nödvändiga ting och jag fick bara grovt bröd och inlagda grönsaker, trots att jag hade blivit mycket svag efter hungerstrejken och efter att ha blivit bunden vid sängen. Vidare berövade de mig ofta sömnen och tvingade mig att lyssna på propagandasändningar som förtalade Falun Gong.
Den 4 september 2001, var den tionde tagen i isoleringsrummet och dagen för bestraffning, efter tre månaders utbildning. Den dagen bad fängelsevakten Liu Jinbiao mig att skriva en “summering av utbildningen”. Jag skrev “fingeravtrycksbläcket och stämpeln med bilden på Falun Gongs grundare, vilket användes av internen Song Wanjan att tortera mig med, finns endast på fängesepolisen och utbildningsavdelningens kontor. Hur kan en vanlig medfånge inneha sådana “förbjudna ting”? Liu Jinbiao rev omedelbart sönder “summeringen” efter att ha läst den. Han skrek “fan ta dig!"
Från slutet av juni till början på september, 2001 hölls jag fängslad i en metallbur i utbildningsavdelningen. I utbildningsavdelningen tvingades jag och tre andra Falun Gong-utövare, att sitta på träplankor från morgon till sängdags, förutom för måltidsraster och för att gå på toaletten, medan vi höll om våra knän. Varje dag fick vi mat med lite näring och den bestod av grovt bröd, vilket var svårt att svälja, inlagda grönsaker och några få kokade grönsaker och kranvatten. Vi släpades ofta in till vakternas kontor för att hjärntvättas.
Vi tvingades se videos som förtalade Falun Gong och de försökte få oss att skriva ned rapporter om vår föreståelse om hjärntvätten. Vi misshandlades ofta, hotades med våld eller blev utskällda för att vi gjorde motstånd mot deras försök att tvinga oss att avsäga oss vår övertygelse. Pressen var oerhörd. Under fängelsevistelsen fick jag ett brev från min familj. Den intensiva utbildningsenhetens vakter, Liu Jinbiao, Xu Jianhua, och Zhang Yijun öppnade inte bara brevet utan min tillåtelse utan hotade även att läsa brevet framför alla internerna.
De öppnade och inspekterade ofta Falun Gong-utövarnas brev, de avlyssnade telefonsamtal mellan Falun Gong-utövare och deras familjer. De betraktade Falun Gong-böcker som innehöll undervisningen om Falun Gongs principer, meddelanden som Falun Gong-utövare utbytte och deras dagböcker som “förbjudna ting”. Vakterna från säkerhetsavdelningen kom regelbundet med några dagars mellanrum för att leta efter sådana saker. Om några hittades konfiskerades de som en lätt bestraffning direkt. Den hårda bestraffningen innefattade en förlängd fängelsevistelse och att bli skickad till den “intensiva utbildningsenheten”. Då vakterna kom för att genomföra kroppsvisitering försökte de vid flera tillfällen kränka mig genom att tvinga mig att ta av mig underbyxorna framför andra personer.
Vakterna Liu Jinbio och Zhang Yijun släpade ofta in mig ensam till deras kontor för att pressa mig så att jag skulle ge upp min Falun Dafa och de försökte tvinga mig att kopiera och skriva material som förtalade Falun Gong. De hotade mig, “vi kommer att steka dig med elektricitet”. En gång tvingade en vakt med en elektrisk batong i sin hand oss att stå under den brännande solen under en lång tid utan att röra oss. Jag svimmade och ramlade till marken. Vakten gjorde sig rolig över mig och förtalade Falun Gong. Internen Li Daiyi hällde vatten på min kropp. Vakterna utövade konstant tryck på oss och försökte tvinga oss att ge upp så att de kunde uppfylla sitt mål med att tvinga utövare att ge upp och i gengäld få ta emot en stora summor pengar som belöningar. Den vakt som lyckade bra med att få en utövare att sluta praktisera Falun Gong, skulle inte bara en speciell belöning på omkring 1000 yuan (nästan en månadslön), utan skulle dessutom samla politiskt kapital för framtida befodran.
I det ökänt brutala Tuanhearbetslägret var det mycket vanligt att polisen använde vanliga interner att hjälpa dem att misshandla och förfölja Falun Gong-utövare. Interner användes för att begå brott eller göra det som polisen ville göra men som de inte kunde göra öppet på, gund av deras yrke och deras rädsla för att tvingas ta ansvar för sina brott. Den intern som agerade efter polisens vilja lovades att friges tidigare, några månader tidigare än deras strafftid var slut. Som kontrast blev den "tjänstgörande" fången skarpt tillrättavisad eller så skulle värre saker inträffa, om utövare gjorde övningarna eller ens pratade.
Till exempel skickades internen Li Daiyi till tre års arbetsläger för att ha besökt en bordell. Eftersom han var dömd att avtjäna tid i arbetslägret, hade han aktivt deltagit i att brutalt misshandla och tortera Falun Gong-utövare och använde de grymmaste metoderna för att tortera många Falun Gong-utövare, han använde rep för att binda många utövare, använde ett metallock för slå Falun Gong-utövare Yang Shuqiangs bröst, såväl som använde sitt knä för slå mot mina revben tills de var fulla av blåmärken. För sådana brutaliteter befodrades han från klassledare till enhetsledare i den “intensiva utbildningsavdelningen” och tilldelades många belöningar från arbetslägret och arbetslägrets kontor. Tillslut blev han släppt från sin dom ett halvt år tidigare.
I juli 2001 blev dussintals Falun Gong-utövares värdesaker, vilka de hade ombetts lämna in till arbetslägret för säker förvaring, privat sålda så att myndigheterna skulle tjäna pengar. Utbildningsavdelningens chef Liu Jinbiao var den skyldige. Vi rapporterade den här händelsen till ställföreträdande arbetslägerchef Zhuang Xuhong och han lovade att hans skulle lösa det på en vecka, emellertid var det fortfarande inte löst när jag lämnade arbetslägret den 19 december 2002.
Från september till november 2001 blev jag konstant utsatt för hjärntvätt i avdelningarna 5 och 7. Den 4 november 2001 skickades Wei Rutan, Qin Wei och jag, totalt sex personer, till en byggnad i Tuanhearbetslägret, vilken enbart används för att tvinga Falun Gong-utövare att ge upp utövningen och man använder vilka medel som helst. Byggnaden har sex eller sju rum på varje våning. Det var bara en sängbräda placerat på golvet i varje rum. Vi fängsades separat i rummen och utsattes för enormt tryck och kraftig hjärnvätt.
Utbildningsavdelningens chef Wei och de ansvariga poliserna använde tidningspapper för att blockera fönstren till varje dörr och tillät oss inte att se varandra eller att se ut.
Till och med när vi använde toaletten var vi tvungna att gå dit var för sig. Vi tvingades att sitta på små barnstolar i plast och utsattes för en aldrig upphörande propaganda och lögner. Någon polis fanns alltid i rummet för att övervaka, dygnet runt. Vi förbjöds att stå när vi ville eller att gå omkring, för att inte nämna lämna rummet, det var heller inte tillåtet att ha några privata aktiviteter. När man gick till badrummet för att tvätta sig eller till toaletten var det en grupp med övervakningspersonal som tätt följde varje steg. Det var övervakningsutrustning installerat i badrummet och tvättrummet. På natten var det en polis och en intern i varje rum för att övervaka oss när vi sov.
På grund av att miljön var så noga inhägnad, fanns det ingen möjlighet för andra fångar i arbetslägret eller för världen utanför att får reda på den faktiska situationen. Människor från utsidan som kom för att hälsa på eller intervjua särskilda personer i Tuanhearbetslägret fick inte komma in i den “intensiva utbildningsenheten” eller i byggnaden där vi hölls fängslade. Hjärntvätt var enbart metoden, det slutliga målet för arbetslägret var att tvinga oss att skriva dokumenten där man gav upp utövningen och aktivt förtala vår utövning av Falun Gong. De videofilmade också hela processen, för att bedra andra Falun Gong-utövare och median i och utanför Kina, för att visa upp deras så kallade “utbilda, transformera och rädda policy"; för att dölja insidans sanning om den brutala förföljelsen. När hjärntvätten inte fungerade tillät de oss inte att sova, utsatte oss för kroppslig bestraffning, misshandlade och chockade oss med elektricitet.
Ganska många poliser använde högvolts elbatonger till att chocka Wei Rutan en hel natt och varnade honom att inte berätta det för andra människor. Hans mage och rygg var full av skador från de elektriska chockerna. Den dagen tvingades Wei mot hans vilja att skriva ett “omvändelseuttalande" och han var tvungen att läsa det medan poliserna videofilmade honom. Samma dag kom cheferna för utbildningsavdelningen, Jiang Haiquan och Wang Tingting, såväl som avdelning nr 2:s poliskommissarie Liu Bing, in i rummet och frågade mig hur jag tänkte. Jag förblev tyst. Jiang Haiquan och Liu Bing vred om armarna på mig och tänkte skriva smutsiga ord som förtalade Falun Gong på min kropp. Jag samarbetade inte. Då började Liu Bing muntligen att högt skymfa mig.
En annan gång förtalade polisen Yue Qingjin Falun Gong och jag vägrade att hålla med honom. Han kom fram till mig och använde armarna för att tätt trycka ihop min hals och drog mig baklänges vilket gjorde det svårt för mig att andas. Hans attack skadade mig på flera ställen.
Den 16 december 2001 hade utövare Qin Weis fängelsetid upphört, efter att tiden i början blivit förlängd ett halvår. Några dagar före det försvann Qin Wei helt plötsligt. Sent på nätterna under den perioden kunde vi ofta höra ljudet av sparkar, slag och svordomar från ovanvåningen. Omkring den 14 december sa en av fångarna som hade varit ansvarig för att övervaka honom att några poliser hade beordrat Qin Wei att skriva uttalanden mot sin vilja. Qin Wei torterades konstant.
Arbetslägrets poliser använde en rad olika tortyrmetoder för att angripa människors psyken och tortera deras kroppar för att tvinga dem att skriva uttalanden och ge upp sin utövning och sedan videofilma dem medan de tvingades att skriva de här uttalandena. Detta för att kunna hjärntvätta fler personer och för att lura allmänheten och det internationella samfundet. För att undvika att lämna några bevis på deras förföljelse hade polisen blivit allt mer hemlig i deras metoder. Som exempel, innan de skulle skulle elchocka en utövare band de honom mot en sängbräda och band för ögonen för att inte låta honom se polisen som torterade honom, samtidigt som det ökade känslan av skräck. De stoppade tyg i hans mun och tillät inte honom att ge ifrån sig några ljud, så att andra inte kunde höra vad som pågick. Det var förbjudet att ha några fångar på platsen och att chocka utövares privata delar med avsikt.
Den 19 december 2001 var dagen då min tvångsarbetstid hade gått ut. Omkring den 16 december kom två poliser för att fråga mig om några saker angående min situation. Jag förblev tyst. Polisen Yi frågade om jag ville ge upp min övertygelse eller inte. Jag sa ”nej”. Han använde detta som en ursäkt för att tortera mig och för att hitta “bevis” för att utöka min strafftid.
För att hitta ursäkter för den utökade strafftiden, organiserade polisen Liu Guoxi “gruppstudier” för mig, han beordrade oss att läsa en propagandabok som förtalade Falun Gong. Jag vägrade att läsa den och studierna förlängdes. Senare använde de ursäkten att “göra motstånd mot utbildningsstudierna” för att förlänga min dom med tio månader. Alla som vid samma tid och plats läste boken tvingades att göra uttalanden som bevis för att jag vägrade att studera och vägrade att ge upp min utövning.
Ingen av de orubbliga Falun Gong-utövarna som hölls i Tuanhearbetslägret släpptes efter att deras strafftid hade löpt ut. Varje gång utövares domar var till ända blev de egenmäktigt förlängda av lägrets ansvariga med åtminstone ett halvår. I slutet av maj 2002, meddelade Li Aimin, den ställföreträdande chefen för Tuanhearbetslägret, offentligt på ett möte för alla fängslade, “om du inte transformeras, ska du inte ens tänka på att lämna det här arbetslägret!”
En natt den 16 december beordrade Liu Guoxi mig att närvara en hjärntvättsession. Omkring två eller tre timmar senare kom Liao chefen för utbildningsavdelningen tillsammans med polisen Liu Bing och satte handbojor på mig. De skickade mig sedan till den “intensiva utbildningsenheten” för hjärntvättning. Där blev jag hjärntvättad under tre månader.
Under natten den 19 december lyfte fem eller sex fångar mig och tog mig till kontoret på den “intensiva utbildningsenheten”. Den ställföreträdande chefen för den 5:e brigaden och en annan polis sa till mig att min arresteringsperiod hade förlängts med ytterligare tio månader. Således blev jag psykiskt traumatiserad en gång till. Deras skäl till att förlänga min arrestering var: 1. Vägran att avsäga sig Falun Gong, 2. Min hungerstrejk den 27 2001 maj som jag gjorde för att protestera mot förföljelsen och 3. Förkastandet av de fabricerade materialen den 16 december 2001. Efter att ha läst uttalandena bad polisen mig att skriva under. Jag vägrade att signera dokumentet och yttrade inte ett ord.
Liu Jinbaio, chefen för den “intensiva utbildningsenheten” och polisen Xu Jianhua beordrade sedan vakterna att hålla mig fängslad i en isoleringscell. När jag gick in i cellen såg jag några rep på en sängbräda. Liu Jinbiao tänkte binda mig. Jag frågade honom, “jag har varken extrema åsikter eller kriminella intentioner. Varför vill du binda mig? Xu Jianhua sa då “skrev du garantiuttalandet?
Plötsligt fällde internen Li Daiyi mig och pressade ned mig på sängbrädan och sa till Liu Jianbiao, “Det angår inte dig”. När han hade sagt det band han mig hårt mot sängbrädan framför Liu Jinbiao och några andra fångar. Sedan blev jag återigen upprepat bunden under de följande två veckorna. Jag fick inte köpa någon mat eller förnödenheter så jag fick varje dag bara äta ångade bullar med inlagda grönsaker, vilket gav lite näring. Vakterna tillät mig dessutom bara att använda toaletten en gång per dag. Fångarna band mina axlar med två rep och en person drog i repen på var sida. När jag använde toaletten bands de två repen runt vattenröret i rummet. De förolämpade grovt min personliga integritet. Alla de här sakerna gjordes mot mig på order av poliserna från “den intensiva utbildningsenheten”.
Omkring den 23 december 2001 när internen Li Daiyi återigen band mig, tvingade han mig också att sätta mig på knä. Jag låg på sängbrädan vid tillfället och det resulterade i skadan på mitt högra ben och högra delen av mitt bröst, vilka båda sedan smärtade i nästan en månad. Jag rapporterade händelsen till chefen Jiang Haiquan och andra poliser från utbildningssektionen, man jag fick inte någon respons.
Enligt den intensiva utbildningsenhetens regler var det tillåtet att köpa dagliga förnödenheter såsom toalettpapper och extra mat för att få lite näring. Vakterna nekade emellertid Falun Gong-utövare det här privilegiet, för att på så sätt göra det dagliga livet outhärdligt för dem, och för att tvinga dem att sluta hungerstrejka och att avsäga sin Falun Gong. Alla våra personliga ägodelar och till och med våra rättigheter blev egenmäktigt fråntagna på grund av att vi praktiserade Falun Gong.
Efter att ha hållits fängslad på den intensiva utbildningsenheten i tre månader förflyttades jag den 15 mars 2002 till den 7:e brigaden. I den här brigaden hålls drogmissbrukare förvarade och tvångsarbetslägrets tjänstemän lämnade mig avsiktligt med dessa missbrukare som ett sätt att isolera mig och utsätta mig för ytterligare svårigheter.
Den 27 augusti, 2002, skrev jag en rättslig anklagelse och lämnade in den till folkets domstol i Daxingdistriktet i Peking. I det här stämde jag poliserna Jiang Wenlai, Ni Zhenxiong och Wang Hu, från Tuanhetvångsarbetslägrets andra avdelning, för deras olagliga behandling, innefattat deras användning av sömnberövande, deras uppmaningar till andra interner att skymfa och misshandla mig och deras egna användning av misshandel och skymfningar mot mig under tiden den 1 mars 2001 till den 27 maj 2001. Polisen från den sjunde avdelningen lämnade in stämningsansökan åt mig, men jag fick aldrig något svar från någon domstol angående det här brevet.
Den 19 september 2002, klockan 6 på morgonen, såg jag genom fönstret på den sjunde avdelningen, hur polismannen Liu Guoxi från den tredje avdelningen och andra misshandlade Falun Gong-utövare däribland Wei Rutan, på exercisgården. Liu Guoxi beordrade utövarna att oupphörligen böja sig ned och sedan att stå upp under en lång tid och han stoppade inte ens när utövarna var för trötta att stå upp. Han tvingade tre utövare att oupphörligen göra armhävningar framför honom och sedan lät han dem springa varv efter varv runt exercisgården utan vila, ända tills klockan tolv på dagen.
Den 23 september skrev jag återigen om Liu Guoxis handlingar och lämnade in ett brev till Tuanhes allmänna åklagarämbete. Jag bad polisen på den sjunde avdelningen att lämna in det åt mig. Några dagar senare sa polisen att de redan hade lämnat in mitt brev till den administrativa avdelningen enligt procedurerna. Jag har emellertid fram tills idag inte fått något svar från den berörda avdelningen. En gång i slutet av september eller i början av oktober 2002 kom en avdelningsledare från arbetslägrets administrationskontor till den sjunde avdelningen för att tala med mig. Jag berättade för honom om Liu Guoxis kriminella uppförande men han fann många ursäkter för att inte ta tag i min begäran om rättvisa.
Jag hölls fängslad i två år och utstod oräkneliga gånger misshandel och tortyr. Den här
misshandeln och tortyren skadade mig allvarligt både till både kropp och sinne. Medan jag fortfarande var fängslad försökte jag återigen att stämma dem för förföljelsen de begick emot mig. Den 16 december 2002, skrev jag tre stämningsbrev till Folkets högsta domstol för att anmäla ledningskommittén för Pekings tvångsarbetslägers kriminella handlingar. Jag lämnade enligt reglerna för tvångsarbetslägret in de här breven till ställföreträdande chefen för Tuanhetvångsarbetslägret Li Aimin. Före jag skulle släppas fri den 19 december 2002, konfiskerade polisen emellertid mina återstående stämningsbrev, kopior av mina tidigare processuttalanden och allt mitt personliga processmaterial, med ursäkten att de agerade enligt “reglerna för arbetslägret."
Än så länge har jag inte fått något svar från något av de myndigheter som jag skickade mina stämningsbrev och processuttalanden till. Emellertid har de heller inte vidtagit några åtgärder mot mig för att jag lämnade in de här stämningsansökningarna. År 2000 lämnade Falun Gong-utövare Li Chunyan in ett rättsligt ärende mot Jiang Zemin i vilket Li uttalade att Jiang sätter sig över lagen genom att förfölja Falun Gong.
Kort därefter den 28 december 2000 arresterades han och anklagades för att ha “stört ordningen i samhället” och dömdes till ett och ett halvt års tvångsarbetsläger. I Tuanhetvångsarbetslägret misshandlade polisen honom och höll honom fängslad i den intensiva utbildningsenhetens järnbur i åtminstone ett halvår. Han var tvungen att sitta på en bräda i samma ställning från tidiga morgonen till kvällen och han tilläts inte gå ut eller att prata. Han fick dessutom bara äta gamla och hårda bönor med konserverade grönsaker varje dag. Förutom att placera honom i fängelse svarade inte heller myndigheterna på något sätt på hans stämningsansökan eller rättsliga anklagelser.
Den 10 oktober 2002 var då min olagliga fångenskap, som förlängts med tio månader, skulle ta slut. På morgonen sa polisen till mig att de den dagen skulle släppa mig fri. Jag väntade tills då äntligen en polis sa till mig att samla mina tillhörigheter och vänta på chefens kontor. Snart kom två poliser från säkerhetsteamet och band fast mig i stolen. Zhang Fuchao sa då till mig, “På grund av att du vägrar att avsäga dig Falun Gong har vi beslutat att förlänga din strafftid med ytterligare två månader och genast skicka dig till den intensiva utbildningsenheten."Det kändes i hjärtat när jag hörde det skrämmande beskedt. Zhang Fuchao hade inte ens något officiellt tillkännagivande om utökningen och drog mig våldsamt mot dörren. Jag protesterade högt “på vilka grunder utökar ni min tid?” För att hindra andra från att höra mig tog flera poliser från säkerhetsteamet av mig mina glasögon och täppte till munnen på mig med en trasa.
Sedan halade flera poliser mig nedör trapporna till den intensiva utbildningsenheten genom att hålla i mitt huvud och lemmar. Så fort som vi kom dit tog någon sin arm runt min hals och drog in mig i en “liten cell” där jag nästan kvävdes till döds. En gång inne i den “lilla cellen” blev jag hårt fixerad mot en sängbräda som de hade gjort iordning i förväg.
[Inspärrad i en “liten cell”: En liten cell är ett rum på mindre än tre kvadratmeter. Den har inget fönster, ingen säng, inget vatten och ingen toalett. Ett offer låses in i den “lilla cellen” i månader och är tvungen att äta, sova och uträtta sina behov på samma lilla område. Eftersom höjden på rummet är mindre än 1,5 meter kan man inte stå upp rakt. För att förvärra smärtan fängslar ofta vakterna offret med handbojor mot den lilla celldörren så att offret inte kan sova på många dagar.]
Fem dagar senare började jag att hungerstrejka och blev tvångsmatad med en tub som våldsamt sattes dit. [Målet med tvångsmatningen är aldrig att tillföra näring utan däremot att straffa utövare och orsaka så mycket smärta att de avsäger sig upp Falun Gong-utövningen. Det är det vanligaste sättet som Falun Gong-utövare har dött på.] Återigen utsattes jag för en olidlig smärta för att ha protesterat mot förföljelsen. Under min hungerstrejk kom ställföreträdande chefen för Pekings arbetslägers utbilningskontor Dai Jianhai och ställföreträdande chefen för Tuanhetvångsarbetslägret Li Aimin för att inspektera de små cellerna. När de passerade min cell ropade jag, “varför utökade ni olagligt min tid?” De svarade inte.
En annan gång kom chefen för Tuanhearbetslägret Zhang Jingsheng till den lilla cellen. Jag frågade honom varför arbetslägret torterar Falun Gong-utövare. Han svarade skrikande “det finns ingen tortyr”. Under de fyra månader som jag var i sjunde avdelningen bevittnade jag nästan dagligen hur polisen Liu Guoxi, Bai Zhongyin och andra från avdelning tre, så väl som utbildningsavdelningens chef Yang Jinpeng, polisen Zhang och Yang Bin från den femte avdelningen, brutalt torterade utövare som vägrade att bli transformerade. Till exempel tvingade de utövare att springa runt utan uppehåll i flera timmar och sedan under en halv dag till på eftermiddagen eller följande dag. Som ett resultat blev många utövare utmattade och kunde knappt röra sig.
På nationella helgdagar då andra fängslade fick ta rast, tvingade polisen Yang Bin från avdelning fem utövarna Wang Fangpu och Liu Litao att springa runt i ösregnet. Han tvingade också beslutsamma utövare att stå i “militärposition”. Han tvingade dem avsiktligt att stå i områdena med gräs under sommarkvällarna, där det fanns många myggor och andra insekter, och tillät dem inte att röra sig. De var tvungna att stå i åtminstone en timme i taget. På exercisplanen tvingade han dem också att knäa på ett knä och tillät dem inte gå upp under långa perioder eller att byta knä. Han tvingade också utövare att hålla händerna bakom ryggen och i hukande ställning gå runt på exercisgården. Några gånger förödmjukade han dem genom att tvinga dem att “huka sig ned och stå upp” hundra gånger i sträck.
Den 15 augusti 2002 under morgonexercisen slog polisen Liu Guoxi en utövare i ansiktet, slog och sparkade honom till marken framför flera hundra fängslade. Chefen Zhang Jingsheng bevittnade brutaliteten men gjorde ingenting. De berövade ofta utövare deras sömn. Det var inte alls ovanligt att utövare inte fick sova under över tio dagar. De chockade också utövare med elektriska batonger med hög volt. Polisen drog vanligtvis utövare till en plats där det inte fanns någon annan i närheten, satte munkavle på dem, band dem och placerade dem på en säng. Då kunde polisen chocka dem med flera elektriska batonger samtidigt.
Den 5 december 2002, sa en polis från den administrativa avdelningen under tiden han frågade ut mig till mig i en skarp ton “tänk inte ens på att lämna arbetslägret utan att ha blivit transformerad.”
Den 28 november 2003 kom partisekreteraren för Pekings universitet för politik och juridik Feng Shiyong och andra till Tuanhearbetslägret och lämnade villkoret “fullständig transformering som förhandsvillkor” för mina fortsatta studier då min tid i arbetslägret var över. I början på 2003 meddelade universitetet att jag hade blivit relegerad.
Den 19 december 2002, släppte Tuanhearbetslägret mig tillfälligt. Före mitt frisläppande meddelade “610-byrån” min skola, min lokala polisstation och min familj att komma till arbetslägret och gemensamt skriva under en överrenskommelse där de angav att de inte tillät mig att fortsätta min utövning och att de skulle fullfölja att strikt övervaka mig.
Vid det kinesiska nyåret 2003 fick jag av min familj reda på att min skola hade relegerat mig från undervisningen eftersom jag vägrade att ge upp min kultiveringsutövning. De skickade också tillbaka mitt uppehållstillstånd till min hemstad i Xinjiangprovinsen. Som en beslutsam utövare som vägrade transformeras och som inte hade en skola som kunde gå i borgen för mig skulle jag bli arresterad, jag kunde bli utsatt för myndigheternas olika förföljelsemetoder som skulle ta ifrån mig min personliga frihet, såsom hjärntvättt eller värre saker. Nyligen hörde jag att polisen i Peking hade utfärdat en order till den lokala polisen i Xingjiang, där de bad dem att samla information om mig, hålla koll på mig och förbereda att arrestera mig och döma mig till fängelse.
Den 19 december 2002 just före jag skulle släppas fri tvingade “610-byrån” min pappa att signera ett olagligt dokument där han gick med på att min familj skulle bli inblandad om jag fortsatte min utövning. Den natten eskorterade avdelningschefen på administrationsavdelningen och en polis från den “intensiva utbildningsenheten”, ledare från studentkåren och min skolas säkerhetsavdelning, såväl som skoldistriktets polis, min pappa och mig till ett tåg som skulle gå till min hemstad. Avdelningschefen bad att polisen på tåget skulle övervaka mig längs vägen. Distriktspolisen frågade ut min pappa och noterade också information om min lokala polis och vår hemtelefon. Efter att jag kom hem ringde polisen direkt till mitt hem och skrämde allvarligt mina föräldrar.
Övervakningen och förföljandet av Falun Gong utövare är genomgripande och når varje del av Kina. Trots att jag för tillfället är frisläppt från arbetslägret, kan närsomhelst en häktningsorder utfärdas och jag skulle återigen utsättas för förföljelse.
Del 1: http://se.clearharmony.net/articles/200402/9649.html
Del 2: http://se.clearharmony.net/articles/200402/9657.html
Del 3: http://se.clearharmony.net/articles/200403/9745.html
Översatt från: http://www.clearwisdom.net/emh/articles/2004/3/1/45621.html
Kinesisk version: http://www.minghui.org/mh/articles/2004/2/2/66124.html
* * *
Ni är välkomna att skriva ut och sprida allt innehåll på Clearharmony, men uppge gärna källan.
läs mer ...