Varför förföljs Falun Gong?

Den 25 april 1999, hade fler än 10 000 Falun Gong-utövare en fredlig sammankomst på Fuyougatan i Peking för att vädja till Kinesiska Rådsförsamlingens Besvärsbyrå, för frisläppandet av 45 utövare som godtyckligt spärrats in av polisen i Tianjin de senaste två dagarna.
Incidenten fick omedelbart internationell uppmärksamhet, för Fuyougatan ligger alldeles intill Kommunistpartiets högkvarter Zhongnanhai och händelsen beskrevs av många som en ”belägring” av högkvarteret för det kinesiska ledarskapet. Den utnyttjades senare av den kinesiska regeringen som en kraftfull anklagelse mot Falun Gong för att rättfärdiga förföljelsen och betraktades sedan felaktigt av många som den direkta orsaken till bannlysningen.

Varför inträffade incidenten den 25 april? Varför skedde bannlysningen? Denna artikel utreder några möjliga svar till dessa viktiga frågor. Det inkluderar några avgörande uttalanden som gjorts av Kinas president Jiang Zemin i två hemligstämplade dokument (baserat på information som nyligen avslöjats av högt uppsatta tjänstemän inom det kinesiska kommunistpartiet). Jiang utfärdade dessa när han beslutade om bannlysningen av Falun Gong och de finns som referens för dem som är intresserade av att gå till botten med den allra vanligaste frågan om Falun Gong: “Varför gör den kinesiska regeringen detta?”

Missuppfattningar kring incidenten den 25 april

Falun Gong-incidenten den 25 april 1999, var inte en plötslig, oväntad händelse som tog den kinesiska regeringen med överraskning vilket är en vanlig uppfattning. Inte heller var det en slags politisk demonstration med belägring av högkvarteret för det kinesiska ledarskapet, som den kinesiska regeringen vill göra gällande. Från de skriftliga attackerna som påbörjades under incidenten med Guangming-tidningen i juni 1996, fram till mobiliseringen av poliser och tillgripandet av våld i Tianjin i april 1999, har utvecklingen och upptrappningen av förföljelsen av Falun Gong faktiskt skett över en tidsperiod på tre eller fyra år.

Introduktionen av Falun Gong för allmänheten

Falun Gong är ett traditionellt kinesiskt kultiveringssystem. Det introducerades först till allmänheten av dess grundare Li Hongzhi, den 13 maj 1992. De första fyra åren stöddes utövandet entusiastiskt av den kinesiska regeringen på grund av de stora förbättringarna av utövarnas hälsa, vilka hjälpte den bekymrade regeringen att minska kostnaderna för ohälsa. Flera statliga organisationer, såsom Vetenskapliga Forskningssamfundet för Qigong i Kina och Statliga Säkerhetsministeriet i Kina, har delat ut priser och erkännanden till Falun Gong och Li Hongzhi.

Trots att Falun Gong inte har någon formell organisation, nådde antalet utövare med hjälp av muntlig information snabbt upp till miljontals på några få år. En studie som genomfördes tidigt 1999, på uppdrag av den kinesiska regeringen, visade att åtminstone 70 miljoner personer från alla samhällsklasser utövade Falun Gong i Kina. Falun Gong har blivit ”den största frivilligorganisationen i Kina, till och med större än kommunistpartiet,” enligt U.S. News and World Report från februari 1999.

Upptrappningen av förföljelsen mot Falun Gong

Ända sedan slutet på “den stora kulturrevolutionen” i slutet av sjuttiotalet, har Kinas fokus flyttats från politiska fälttåg till ekonomisk och teknisk utveckling. Denna förändring av det politiska klimatet har minskat möjligheterna för politiskt avancemang för dem som specialiserar sig på politisk propaganda och ideologiska strider. För att förbli nödvändiga komponenter i regeringen även i fortsättningen, är dessa människor vanligtvis beroende av politisk oro för att skapa tillfällen att öka den politiska makten. Den snabba tillväxten hos Falun Gong noterades av flera avdelningar inom den centrala regeringen. Falun Gong, bestämde de, var precis det som behövdes.

Dessa personer började sprida negativ information med hjälp av statskontrollerad media för att svärta ner Falun Gong och dess grundare, med början i juni 1996. Den 24 juli 1996 utfärdade Kinesiska Byrån för Nyhetspublikationer en nationell skrivelse som bannlyste alla Falun Gong-publikationer. Tidigt 1997 påbörjade Statliga Säkerhetsministeriet i Kina en landsomfattande undersökning för att samla bevis, i hopp om att kunna stämpla Falun Gong som en ”ond sekt.” Undersökningarna fick ett snabbt slut då ”inga bevis hittades.” I juli 1998 startades ytterligare en undersökning på order av Statliga Säkerhetsministeriet, vilken resulterade i att den lokala Statliga Säkerhetsbyrån illegalt trakasserade Falun Gong-utövare i ett antal områden runt om i landet. Den 23 april 1999 beordrades polisen att slå och arrestera personer som uttryckte sina åsikter till en tidning i Tianjin, som hade publicerat en artikel som förtalade Falun Gong.

Den 24 april 1999, när Falun Gong-utövare i Tianjin begärde att de godtyckligt inspärrade utövarna skulle släppas fria, fick de höra av tjänstemän i Tianjins ledning att det Statliga Säkerhetsministeriet i Kina hade kopplats in på fallet och att de arresterade Falun Gong-utövarna inte skulle friges utan auktorisation från Peking. Strax därefter blev Falun Gong-utövarna tillsagda att de måste vädja inför Kinesiska Rådsförsamlingens Besvärsbyrå i Peking.

Detta utlöste incidenten den 25 april då Falun Gong-utövare vädjade hos den Kinesiska Rådsförsamlingens Besvärsbyrå om en frigivning av de inspärrade utövarna i Tianjin. Efteråt kom premiärminister Zhu Rongji ut personligen, den officielle ledaren för Rådsförsamlingen och ställföreträdande ledare för landet under president Jiang, för att träffa utövarna. Situationen hanterades under vänskapliga former och en lösning nåddes som accepterades av både regeringen och utövarna. Hela händelsen var fredlig och utmärktes av ordning och alla utövarna som hade samlats utanför Kinesiska Rådsförsamlingens Besvärsbyrå gick lugnt därifrån, nöjda med sättet som premiärminister Zhu hade hanterat saken.

Varför skedde då bannlysningen?

Redan samma natt, den 25 april 1999, intog emellertid Kinas president Jiang Zemin ett helt annorlunda förhållningssätt till händelsen jämfört med Zhu Rongji, som möttes av hjärtliga bravorop från tusentals Falun Gong-utövare, när han träffade dem på morgonen. I ett brev som skrevs på kvällen den 25 april 1999 med titeln ”Kamrat Jiang Zemins brev till Politbyråns Stående Kommitté och andra berörda ledare”, stämplade Jiang Falun Gong som ”en (enligt honom, erkänd) sekt” och frågade sig om det ”fanns en ’ledande hjärna’ [inom partiet] som planlade och smidde ränker bakom kulisserna?” Sålunda tydliggjorde president Jiang sin misstanke om att händelsen visade att det fanns fiender inom partiet som konspirerade emot honom. Naturligtvis kunde inte Jiang Zemin tolerera ”en social grupp [Falun Gong] som innehöll ett stort antal partimedlemmar, intellektuella, liksom militärer, arbetare och bönder,” som inte stod under direkt kontroll av partiet, som han indikerade i sitt brev den 25 april. I synnerhet kände han sig hotad av möjligheten att en så stor grupp skulle kunna styras av en ”ledande hjärna” bland hans politiska rivaler inom partiet.

Vidare så avslöjade Jiang sin uppfattning om Falun Gong i ett brev den 7 juni, med titeln “Kamrat Jiang Zemins tal vid ett möte med Centralkommitténs Politbyrå beträffande en omedelbar hantering och lösning av Falun Gong-ärendet,” där han fullt utvecklade sin bannlysningspolicy.

“Självklart,” skrev Jiang i sitt brev, “har en person som Li Hongzhi inte så stor makt. Falun Gong-ärendet har en mycket djupgående politisk bakgrund…” Han drog sedan slutsatsen att händelsen den 25 april var “den allvarligaste incidenten sedan den politiska turbulensen 1989” och att “effektiva motåtgärder” måste vidtas.

Vad inträffade vid “den politiska turbulensen 1989?” Som många fortfarande kommer ihåg ersattes den dåvarande ledaren för kommunistpartiet, Zhao Ziyang, av Jiang strax efter sitt möte med de hungerstrejkande studenterna på Himmelska Fridens Torg. Under liknande påtryckningar av Jiang, sägs det att Zhu Rongji var tvungen att uttrycka självkritik inför medlemmarna i Politbyrån, kort efter sitt möte med Falun Gong-utövarna utanför Rådsförsamlingens Besvärsbyrå.

Jiangs brev visar tydligt på hans syn gentemot Falun Gong som ett verktyg som användes av politiska fiender inom partiet och hur han, utan några konkreta bevis, tog det felaktiga policybeslutet att enbart på grund av detta förfölja Falun Gong.

“Det är ingen hemlighet att flera av medlemmarna i Politbyrån ansåg att Jiang använde fel taktik,” sa Willy Lam i sin CNN-rapport. “Genom att släppa lös en rörelse i Maos anda, tvingar Jiang de höga tjänstemännen att förbinda sig att följa hans linje,” citerades en partiveteran i Lams rapport. “Det kommer att förstärka Jiangs auktoritet och det kan ge honom tillräckligt med styrka för att han ska kunna styra utvecklingen på Kommunistpartiets sextonde kongress nästa år.”

Sedan bannlysningen trädde i kraft genom Jiang Zemin i juli 1999, har tiotusentals oskyldiga kinesiska medborgare spärrats in för att de utövar Falun Gong. Tusentals har torterats, skickats till arbetsläger för omskolning utan rättegång, spärrats in illegalt på mentalsjukhus och miljontals har gjorts hemlösa, arbetslösa eller utestängda från skolor. Inom kort ödelade Jiangs bannlysning en stor del av det kinesiska samhället, vilket inkluderar bönder, akademiker, affärsmän, regeringstjänstemän, militärer, etc. Den verkliga tragedien i bannlysningen är emellertid inte dess effekter på det kinesiska folket, utan det faktum att förföljelsen mot Falun Gong i själva verket har mycket lite att göra med innehållet i Falun Gong eller karaktären hos de som utövar det. Falun Gong har bara utnyttjats som ett redskap av dem som försöker säkra makt och tävla om den. I detta avseende är Falun Gong ett offer för omständigheterna i det komplexa landskapet inom Kinas politiska maktstruktur.

Ni är välkomna att skriva ut och sprida allt innehåll på Clearharmony, men uppge gärna källan.