En trettonårig flickas berättelse (Foton)

Den trettonåriga Li Ying är dotter till utövaren Chen Shulan från staden Zhangjiakou i Hebeiprovinsen. Li Yings mamma, morfar och mormor hålls fängslade för att de utövar Falun Gong och båda hennes mors bröder och en moster har avlidit under förföljelsen. De senaste två åren har hon varit det enda barnet på ett sjukhem/vårdhem. Därtill har hon inte haft någon som helst frihet när hon har vistats där.

Li Yings morbror Chen Aizhong sändes till Tangshans arbetsläger Nr 1 den 12 september 2001. Åtta dagar senare hade han avlidit som följd av tortyren. Li Yings moster, Chen Hongping, arresterades och misshandlades svårt av polisen på Donghuayuans polisstation i länet Huailai. Båda hennes ben bröts under misshandeln. Hon fördes senare till Gangyangs arbetsläger för fortsatt förföljelse och hon avled den 5 mars 2003. Li Yings andra morbror, Chen Aili, utsattes för allvarlig förföljelse och han dog den 5 november 2004.

Vi träffade Li Ying strax innan det kinesiska nyåret 2005. Trots att hon bara är 13 år gammal syns en tidig mognad i hennes blick och den var full av sorg. Det märks att svårigheterna och motgångar i livet har lämnat spår i hennes hjärta.

Li Ying miste sitt hem när modern kidnappades. De senaste 25 månaderna (från den 9 januari 2003 till den 4 februari 2005) har hon bott på ett sjukhem.	Utanför hjärntvättscentret i Chaofengan. (hjärntvättscentret hemlighålls och bär därför ingen skylt)

Li Ying bodde ensam här i över 3 månader	Nyligen taget foto av Li Ying	Li Ying gick i skolan här 1998-2004

Minghui Reporter: Vad heter du och hur gammal är du?

Li Ying: Jag heter Li Ying och är 13 år gammal.

Reporter: Jag har fått veta att du har bott på ett sjukhem i Changping, stämmer det? Hur kan det komma sig att du bor på ett sjukhem? Var är din mamma?

Li Ying: 610-byrån och polisen skilde på mamma och mig med tvång. De skickade mig till sjukhemmet och de förde bort min mamma.

Reporter: Minns du när det hände?

Li Ying: På morgonen den 17 september 2002. Jag var i skolan (grundskolan på Chengbei Sixth Street i Changping i Peking) och hade dagens tredje lektion. En lärare (med förnamn Wang) från lärarexpeditionen kom hämtade mig under lektionen.

Han sade, ”du måste iväg och läsa en sak.”

Jag frågade, ”varför bara jag? Är det fler elever som ska iväg?”

”Gå du iväg och läs lite”, svarade han för att undkomma frågan. Han knuffade in mig i en svart bil som stod och väntade på parkeringen på skolområdet. Det satt fyra vuxna i bilen. Jag kände inte igen någon av dem och jag var jätterädd. Jag visste inte vilka de var och vart de skulle åka med mig. Ingen av dem sade ett ord till mig.

Vi stannade efter 15 minuter på en plats som jag inte kände till. Där fanns två polismän på vakt utanför en dörr.

Jag följde efter de andra när de började att gå. Plötsligt hörde jag mammas röst. Jag sprang i den riktningen och såg mamma i ett rum. Hennes kläder var ovårdade och hon hade fortfarande tofflor på sig. Efter en stund lämnades jag och mamma ensamma med en polis som hette Wang Yue (eller Wang Jiecheng, alla har två namn) från Changping National Security. Polisen spelade in det mamma sade.

Jag fick veta att jag var på ett sommarställe i Chaofengan tillhörande länet Changping. Platsen fungerade som hjärntvättscenter för Falun Gong-utövare.

Vid åttatiden på kvällen tänkte de åka iväg med mamma. Jag höll fast i hennes arm och släppte inte taget. Jag försökte hålla dem borta från mamma. Jag sparkade, skrek och slog mot alla som kom nära. Jag ville inte att de skulle åka iväg med min mamma. När de inte fick som de ville gick de ut en stund. Några stannade för att övertala mig, men jag ville inte lyssna på dem. Jag visste inte var de skulle föra mamma. Jag visste att de hade dödat min morbror. Skulle de döda min mamma också? Jag trodde att om jag tillät henne att gå nu så skulle jag aldrig mer få se henne. Jag var så rädd att jag höll fast i mammas händer och ville inte släppa. Jag ville inte förlora min mamma.

Efter en halvtimme kom de tillbaka för att förhandla med mig. De lovade att jag skulle få träffa mamma en gång i månaden. Jag gick inte med på det. Då sade de att jag skulle få träffa henne varje vecka. Slutligen förde de bort henne. Mitt hjärta gjorde ont när jag såg mamma föras iväg under tvång.

Reporter: Vet du var din mamma arresterades?

Li Ying: Jag vet inte alla detaljer. Efteråt berättade mormor att det var i vårt hem. När vi var på hjärntvättscentret hade mamma inte en chans att berätta någonting för mig.

Reporter: har du fler anhöriga? Var är din pappa?

Li Ying: Jag har ingen pappa. På den tiden var min mormor inspärrad på Huailais fångläger; min morbror Chen Aizhong dog till följd av förföljelsen; min morfar hölls fången på Beijiao fängelset i staden Shijiazhuang i Hebeiprovinsen; min andra morbror Chen Aili spärrades in på fängelset Jidong i Hebeiprovinsen; och min moster hölls fången på kvinnofängelset i Hebei. Jag visste inte var de måste föra min mamma, Chen Shulan.

Fastän de hade tagit hela min familj och att jag inte hade någonstans att ta vägen, ville jag inte vara kvar. Jag var det enda barnet på hjärntvättscentret. Jag var mycket, mycket rädd.

På kvällen turades de om att försöka indoktrinera mig med lögnaktig propaganda om Falun Gong. De hotade med att jag inte skulle få gå i skolan om jag inte ”transformerades”. Klockan var över tio på kvällen innan de lämnade mig ifred. Platsen var hemsk. Jag var verkligen rädd där. De släppte inte hem mig utan tvingade mig kvar.

Jag sade till dem, ”antingen släpper ni mig, eller så ser jag till att min lärare kommer hit.” Jag ville göra det svårt för dem och förväntade mig aldrig att de skulle köra dit min grundskolelärare Hu Jingzhi. De placerade mig, henne och ännu en person som hade ansvaret för hjärntvätten av mig, i ett rum. Jag är mycket tacksam för att min lärare stannade hos mig den fruktansvärda och oförglömliga natten.

Morgonen därpå, tvingade de mig att titta på videos som förtalar Falun Gong. De här människorna är så hemska. De förde bort min mamma och tillät mig inte att gå hem. Jag fick inte ens gå till skolan dagen därpå, och sedan ville de få mig att titta på lögnaktiga videos. Jag sade att jag var trött och att jag inte ville titta. En kvinna, som hette Gao i förnamn, spelade kassettband och tvingade mig att lyssna. Jag ville inte lyssna och började bråka med henne. Hon försökte att hindra mig från att stänga av bandspelaren och hotade mig med orden, ”om du inte omskolas och skriver under pappret, kan vi inte låta dig gå tillbaka till skolan.” Senare ljög hon och anklagade mig för att försöka slå sönder bandspelaren.

Det fanns en man i 40-års åldern som hette Ren Jiajie eller Ren Jiahuai på hjärntvättscentret. Han hade tidigare varit en utövare men hade ”omskolats”. Han var där för att hjälpa till att transformera andra. Han uppmanade mig att skriva ett uttalande för att fördöma Falun Gong, vilket jag inte ville. Då skrev han ett själv och bad mig att skriva av texten. Jag vägrade på nytt och berättade för honom, ”min morbror dog innan han skrev ett sådant där. Jag kommer inte heller att göra det.”

De tillät mig inte att sova förrän klockan ett eller två på natten. De hotade med att jag inte skulle få gå tillbaka till skolan om jag inte skrev ett fördömande uttalande eller undertecknade ett sådant. De vuxna personerna omringade lilla mig, en femteklassare, och agerade hotfullt. Jag förlorade min frihet och rätt att gå i skolan.

En eftermiddag låste de in mig med 4-5 vuxna personer i ett rum. De omringade mig och försökte tvinga på mig sin snedvridna förståelse. Jag talade om för dem att min morbror hade dött till följd av förföljelsen. Till slut var mina argument slut och då försökte jag ta mig ut ur rummet, men dörren var låst från utsidan. De släppte inte ut mig förrän till kvällsmaten. Var jag än gick så följde 2-3 personer efter mig och begränsade min frihet.

Åtta dagar senare tvingades jag att underteckna ett uttalande för att kunna komma tillbaka till skolan. Men de lät mig inte åka tillbaka hem fastän jag hade undertecknat uttalandet. Jag tvingades att bo på Chaofengans hjärntvättscenter. Varje dag kom det en skolbuss som körde mig till skolan och sedan hem igen. Jag var inte fri.

De människorna var så hemska. De spärrade in hela min familj, inte ens ett barn som jag själv kom undan. De här personerna dödade min morbror. Jag blir så ledsen varje gång jag tänker på honom och hur brutalt han förföljdes. Han fängslades flera gånger för att han sade sanningen. Jag såg med egna ögon hur skoningslöst han hade blev slagen.

Det var på nyårsdagen 2001. Sju personer från min familj åkte till Himmelska fridens torg för att bekräfta Fa. Det var sista gången som min familj var samlad. Det snöade lätt den dagen. Vid åttatiden på morgonen vecklade vi ut en handsydd banderoll på Himmelska fridens torg. Banderollen var två meter lång, med röda tecken mot en gul bakgrund. På banderollen stod det, ”Falun Dafa är bra.” Alla i familjen ropade ”Falun Dafa är bra!” Plötsligt dök det upp en grupp civilklädda poliser från ingenstans. De pressade ner oss på marken och stal banderollen. Jag låg längst ner i högen. När jag vred på huvudet såg jag en man som slog min morfar på ryggen. En annan man klev på min morbrors huvud med sina läderstövlar. Det kom omedelbart blod ut ur min morbrors öron. Men min morbror var stark och han fortsatte att ropa, ”Falun Dafa är bra!” Det var många människor som samlades runt oss och tittade på.

Därefter satte de oss på en buss. Det fanns över 60 utövare på bussen. Jag tog ledningen och började ropa, ”Falun Dafa är bra!” Falun Dafa är den upprätta Fa!” Jag ropade en gång och alla svarade omedelbart med att ropa det. Vi ropade så hela vägen.

Reporter: Hur länge bodde du på Chaofengans hjärntvättscenter?

Li Ying: I ungefär tre veckor. De plågade mig varje dag. Efter åtta dagar tvingades jag att skriva under deras uttalande. Sedan fick jag gå tillbaka till skolan. Men jag var fortfarande inte fri. Jag kontrollerades dagligen. På natten måste jag tillbaka till det där hemska stället. Jag avskydde det. Jag ville inte vara där. Efter två eller tre veckor, föreslog jag att de skulle låta mig få bo på ett privat inackorderingshem. (Det är en verksamhet som tar hand om barns måltider och boende när föräldrarna är för upptagna.) Dagen innan min mamma arresterades hade hon ordnat med ett privat inackorderingshem till mig.

Natten innan jag skulle lämna hjärntvättscentret kallades jag in till ett rum med en man och en kvinna. De ville att jag uttryckligen skulle ge en garanti [att inte öva Falun Gong]. Kvinnan satt där och hade gjort sina ögon smala precis som om hon väntade på att jag skulle säga någonting. Av hennes ansiktsuttryck att döma skulle jag varken få gå och lägga mig eller gå till skolan om jag inte samarbetade. Jag slingrade mig länge. När halva natten hade gått var jag så trött. Slutligen gav jag dem en ”uttalad garanti” mot min vilja innan hon tillät mig att lämna dem. När jag tänker tillbaka, ångrar jag verkligen det jag sade om Falun Dafa då. Men de tvingade mig och jag var rädd. Allt jag ville just då var att komma ut från rummet.

Efter det fick jag en plats på ett privat inackorderingshem som ägdes av en kvinna vid namn Zhang. Jag bodde där måndag-fredag, men på lördagar och söndagar är hemmet stängt eftersom alla barn tillbringar sin tid tillsammans med sina föräldrar på veckosluten. Jag hade ingenstans att ta vägen de dagarna. Efter några samtal med skolan beslutades det att flera lärare skulle turas om att ha mig på veckosluten. Vissa av lärarna kände jag inte ens. De tog väl hand om mig, men ändå kändes det som om jag bara var en för mycket för den här världen.

När skoldagen var slut hämtades alla barn upp av sina föräldrar. Men jag var föräldralös och hade ingenstans att ta vägen. Det var särskilt kring veckosluten som alla undrade varför det inte kom någon och hämtade mig. Jag visste verkligen inte vad jag skulle svara. Jag tänkte på mamma. Det finns ingen i den här världen som kan älska mig som min mamma. Jag tyckte synd om mig själv. Jag ville gråta, men vågade inte. Så jag behöll allt inombords.

Reporter: Hur länge bodde du på inackorderingshemmet? Vem betalade för det?

Li Ying: Jag bodde där i omkring tre månader. Det kostar 500 yuan i månaden. Min mamma betalade för halva månaden dagen innan hon arresterades, därefter stod skolan för det.

Den 9 januari 2003 förde 610-byrån mig till Changpings sjukhem utan mitt samtycke. Sjukhemmet ligger ute på landsbygden vid en bergssluttning. Det ligger långt från skolan. Jag tvingades gå till skolan varje dag och på vintern var det alltid mörkt efter skolan. Det fanns inga gatlyktor och inte många hus eller människor på vägen. Jag darrade av rädsla där jag gick. Ibland var jag helt ensam på vägen. När vinden blåste rörde sig träden så spöklikt och jag kände mig skygg. [Notering: enligt författarens efterforskningar är det omkring 3 km från Li Yings skola till sjukhemmet, Li Ying måste gå den vägen fram och tillbaka två gånger per dag.]

Reporter: Har du sagt det till dem?

Li Ying: Jag har sagt det flera gånger till Ling Guojun, sjukhemmets ställföreträdande chef och Kang Li, 610-byråns ställföreträdande chef. Jag sade, ”jag är rädd. Kan jag inte få åka cykel eller buss till skolan?” De sade nej och nonchalerade mig totalt. Jag saknade verkligen mamma eftersom ingen annan ser mig eller bryr sig om mig.

Jag var alltså tvungen att gå den vägen med hjärtat i halsgropen varje dag. Jag kände en oförklarlig rädsla efter skolan på vintern när det var mörkt. Jag visste inte hur länge till jag var tvungen att gå den där vägen. (Hon ruskar på huvudet när hon säger det här)

Reporter: Hur många gånger har du träffat din mamma sedan du kom till sjukhemmet?

Li Ying: De blåljög för mig. Jag har bara träffat mamma en gång på drygt två år, det var när min morbror Aili levde. Han tog med mig till mamma. De är så dumma och de har ljugit för mig så många gånger.

På sjukhemmet får jag inte den kärlek och omtanke som en normal flicka i min ålder behöver. Jag har det värre än tiggarna på gatorna. De har i alla fall en frihet, jag har inte ens det. Alla de andra på sjukhemmet har sina familjer som kommer på besök oavsett hur länge de vistas där. Mig släppte 610-byrån bara av och lämnade mig sedan ensam. De nekade mig när jag bad att få träffa min mamma eller åka till min mormors hem.

Reporter: När träffade du din mamma? Vilket år var det? Minns du?

Li Ying: Det var den 16 februari 2004. Jag såg henne på kvinnofängelset Tiantanghe i Peking. Mamma dömdes till sju och ett halvt års fängelse. Tortyren hade nästan gjort henne oigenkännlig. Håret var grått och hon såg så mycket äldre ut än sin ålder. Hon var bara en skugga av sitt forna jag, en ung och vacker kvinna. Jag ville bara gråta, men svalde gråten för att inte oroa henne.

Vakterna såg att jag var ledsen så de ljög för mig och sade ”din mamma är lycklig här.” Vem tror på något sådant? Vem kan vara lycklig på ett fängelse? Sju och ett halvt år är lång tid!

Mamma grät när hon fick höra att min moster och hennes syster hade torterats till döds. Min moster dog miserabelt. De förde min moster tillbaka hit från kvinnofängelset Gaoyang i Hebeiprovinsen. Hon fick ett mentalt sammanbrott och kunde inte ens känna igen sina föräldrar. Hon var som en trasa.

Reporter: Vilket år dog din moster?

Li Ying: 5 mars 2003. Min moster var väldigt vacker, jag har fortfarande kvar hennes foto.

Reporter: Hur länge fick du träffa din mamma sist?

Li Ying: Bara i 30 minuter. Jag fick se henne genom en glasruta och tala med henne i en telefon. Jag kunde inte säga det jag ville säga, eftersom vakterna gick fram och tillbaka alldeles intill och hade uppsikt över mig. Jag ville krama om och pussa mamma men kunde inte.

Reporter: Vad hände sedan?

Li Ying: Morbror och jag åkte iväg från kvinnofängelset Tiantanghe. Jag måste verkligen anstränga mig för att inte gråta när jag sade adjö till mamma. Jag kunde bara vinka till henne.

Då visste jag inte att det var den sista gången som jag fick se morbror Aili. Jag ångrar att jag inte tittade på honom extra noga.

Den 5 november 2004 torterades morbror Aili till döds. Mina morföräldrar hade fyra barn, tre av dem har dödats. Min mamma lever fortfarande och hon har dömts till sju och ett halvt års fängelse. Jag kan inte föreställa mig hur dom tar det. Mina två morbrödrar och min moster torterades till döds innan de ens fick en chans att gifta sig och mina morföräldrar har ingen inkomstkälla just nu. (Suck)

Reporter: Du då? Vad har du för inkomstkälla?

Li Ying: Det har sagts att Peking-stad sörjer för 300 yuan i månaden och det är den lägsta ersättningen för levnadsomkostnader. 610-byrån och Utbildningsbyrån tillsammans står för ytterligare 300 yuan i månaden, så det blir totalt 600 yuan i månaden. [Notering: Hon får egentligen inga pengar, allt är under förövarnas/förmyndarskapets kontroll]

Reporter: Men om du behöver köpa något som du behöver till exempel i skolan?

Li Ying: Då måste jag få det beviljat. Ling Guojun, sjukhemmets ställföreträdande chef, måste bevilja det först. Då kan de följa med mig för att köpa det åt mig. Jag vet inte om dessa 600 yuan täcker alla utgifter, jag vet bara att de alltid köper det billigaste åt mig.

Jag har inga fickpengar eftersom de bara ger mig 1.5 yuan till frukosten varje morgon. Jag får aldrig några snacks. Jag saknar den tiden då mamma köpte hem massor med min favoritmat. Nu har jag ingenting och kan egentligen bara dagdrömma.

Jag tänker ofta: Mamma. Flyg ut ur fängelset! Om du kommer ut så behöver jag inte vara på det här hemska stället mer och jag kommer inte att anses som annorlunda i skolan. Det är faktiskt svårt att klara sig själv. Nuförtiden tycker jag inte alls om poliser och allra minst polisbilar eftersom de förde bort min mamma och tvingade mig att leva utan föräldrar. Min familj har genomlidit så mycket på grund av dem och mina morföräldrar bor ensamma och ingen tar hand om dem.

Reporter: Vad menar du med att ”anses som annorlunda i skolan”?

Li Ying: På föräldramöten har alla elever i min klass, utom jag, med sig sina föräldrar på mötet. När jag behöver en namnunderskrift från en förälder, blir det bara en stämpel från sjukhemmets expedition. När de andra eleverna undrar, ”var är din mamma då?” Kan jag inte svara dem. Det är många andra saker som jag inte klarar av att göra, eftersom jag vet att andra elever ser ner på mig.

Reporter: Hur länge har du bott här? Vem ser efter dig?

Li Ying: Om du räknar de senaste nyåret så har jag redan tillbringat tre kinesiska nyår här. Jag känner mig ensam, uppgiven och trött på att vara omgiven av gamla människor. Jag är det enda barnet på det här sjukhemmet och jag har inte haft ett besök på två år. De gamla får besök titt som tätt. Jag känner mig som någon som har glömts bort. Ibland om jag kommer tillbaka sent från skolan, är jag tvungen att äta kall mat och ingen bryr sig om att värma den till mig. Jag brukade fråga efter en matlåda för att maten skulle hållas varm, men ingen brydde sig. Om det inte finns tillräckligt med mat, får jag gå hungrig. Om det inte finns tillräckligt med grönsaker, får jag äta ris med varmt vatten. Ibland glömmer de att lägga undan mat åt mig och då får jag gå hungrig. Ibland skriker personalen åt mig och då måste jag lyssna. Ingen vet vad jag tänker och jag tror att ingen egentligen bryr sig om det heller.

Faktiskt är jag aldrig fri på sjukhemmet, förutom då jag går till skolan. Jag måste ha ett tillstånd för att gå ut. Li Guojun, sjukhemmets ställföreträdande chef, gör upp mitt dagliga schema, emellertid är mitt välmående inte något han prioriterar. Det är så mycket han måste ta hand om, men han väljer att inte göra det om jag inte påminner honom väldigt ofta. Då kan han motvilligt göra ett par saker. Vissa saker måste godkännas av ledaren för Changping läns 610-byrå, Kang Li.

En gång råkade jag av misstag se en anteckningsbok på receptionsdisken. Den innehöll en lista över människor som hade fått utmärkelser för att vara inblandade i förföljelsen av Falun Gong. Ling Guojun var en av dem, liksom ledaren för Changping län.

Reporter: Saknar du din mamma?

Li Ying: Ja, men jag kan inte göra något åt det. I alla fall, läser jag fortfarande breven som mamma skrev till mig för länge sedan.

Reporter: Skulle du vilja dela med dig av dem?

Li Ying: Visst! Jag har också kvar brevet som min moster skrev till oss (min mamma och mig) innan hon dog.

(Det här är ett brev som Chen Shulan skrev till sin dotter i mars 2003 från Changping fångläger. Brevet var redigerat och bestod av några utdrag)

”Li Ying, hur mår du?

Tiden flyger iväg så snabbt och det har redan gått ett och ett halvt år. Hur har du det? Åkte du till mormor under det kinesiska nyåret? Om din moster skrev ett brev till dig måste du svara i tid. Du skall vara flitig i dina studier och läsa böcker. Ju mer du läser desto bättre kommer du att göra saker. Du måste lära dig att ta hand om dig själv. Oroa dig inte för mig. Berätta mer om mormor i ditt nästa brev och den andra morbroderns hälsotillstånd. Skicka ett foto av dig till mig och din moster när du har tid.

Ta hand om dig. Om du har det svårt ekonomiskt så be morbror Liu om pengar. Mamma kan betala honom sedan när jag blir frisläppt.

Upp med hakan och var glad!”

(Här är ett brev från Chen Shulan som hon skrev till sin dotter från kvinnofängelset Tiantanghe, den 26 maj 2004)

”Barnens dag, den 1 juni, närmar sig. Jag hoppas att du har haft en trevlig helg. Jag har inte talat med dig på länge. Jag har försökt att ringa hem flera gånger på kvällarna men ingen har svarat. Hur har du det? Räcker pengarna för dig? Det är dyrt med rekommenderade brev, det räcker om du skickar brevet med vanlig post. Använd inte dina frukostpengar för att skicka brev till mig. Kom ihåg att äta ordentligt så att mamma inte behöver oroa sig över dig. Du såg så tunn ut på fotot jämfört med tidigare, försök att äta lite mer. Mamma kan inte ta hand om dig nu och det gör det svårt för dig. Du måste lära dig att ta hand om dig själv och lära dig att tvätta dina kläder, glöm inte att borsta tänderna innan du går och lägger dig.

Jag har blivit starkare nu jämfört när du såg mig förra gången. Jag kan göra några småsysslor. Oroa dig inte, vi kan höras per telefon. Hjälp de äldre på sjukhemmet.”

(Följande brev är det sista som Chen Hongping skrev till sin syster Chen Shulan, daterat den 23 september 2002, kvinnofängelset Gaoyang i Hebeiprovinsen, innan hon utsattes för massiva övergrepp som senare resulterade i hennes död. Olyckligtvis fick inte Chen Shulan chansen att läsa brevet innan hon arresterades den 17 september 2002)

”Kära syster (Chen Shulan), oroa dig inte för mig. Din situation är nog tuff fastän du inte nämner det i brevet. Jag kan föreställa mig familjesituationen. Det måste vara svårt, emellertid, tror jag att du är stark och att du har kraften att komma över det. Du är starkare än mig. Om det hade varit jag, skulle jag ha givit upp redan. Du måste komma igenom det här. Jag tror inte att det kommer att dröja så länge till.”

Reporter: Ying, vad önskar du dig?

Li Ying: (är tyst en liten stund) jag saknar min mamma och jag önskar att den här förföljelsen av goda människor skall ta slut. Jag är rädd att mamma kommer att förföljas så svårt att hon dör, precis som min moster om mina två morbröder.

Reporterns kommentar:

Vid slutet av intervjun var jag fylld av bitterhet och sorg

Jiangs regim och det kinesiska kommunistpartiet (KKP) har hänsynslöst förföljt Li Yings familj. Det har skadat den trettonåriga flickan både psykiskt och fysiskt till den grad att det inte går att beskriva med ord. Den här tragiska berättelsen är typiska erfarenheter för de tusentals andra Falun Gong-utövare och deras familjer under de senaste sex åren. (Mer detaljerad information om Li Ying och hennes familj finns på:

http://www.clearwisdom.net/emh/articles/2005/2/18/57662.html

Vi uppmanar FN, länder, organisationer och individer runt om i världen att ge sitt stöd till dessa goda kinesiska medborgare och se till att den här sex år långa KKP-styrda folkmordsförföljelse får ett slut.

Kontaktinformation:

Wang Shuhe, ledande roll i förföljelsen, ställföreträdande partisekreterare och sekreterare för den politiska och rättsliga kommittén i Changping län, 86-10-89703046 (kontor)

Liang Shiqang, chef för Chanping läns 610-byrå, 86-10-89741645 (kontor)
Kang Li, ställföreträdande chef för Changping läns 610-byrå, 86-10-89741539 (kontor)

Adress till Chenbeijies vårdhem:
Changping County Chenbeijie Nursing Home in Beijing
#2A Zhongshan Street, Changping County, Beijing 102200

Telefon:
Tjänstemännens kontor, 86-10-69708904
Ling Guojun, 86-10-69741263 (kontor)

Översatt från: http://clearwisdom.net/emh/articles/2005/3/24/58748.html
Kinesisk version: http://minghui.ca/mh/articles/2005/3/5/96633.html