Att titta inåt i ljuset av förberedelserna inför Paris galan

Kära medutövare, vördade Mästare

Mitt namn är Alexis, jag är en lärjunge från Frankrike. I dag skulle jag specifikt vilja dela med mig av nyårsgalan som hölls i Paris i februari och fasthållanden som jag har upptäckt under förberedelserna av galan.

1 - Reflektioner om Paris galan

Jag har haft turen att i denna stora show, organiserad av NTDTV och Epoch Times, få delta i egenskap av fransktalande värd. Efter galan, kom några utövare till mig och sade att jag gjort bra ifrån mig när jag stod som värd. En föreslog t.o.m. att jag borde skriva en erfarenhetsberättelse, eftersom hon betraktade det att vara en bra värd var det samma som att ha kultiverat väl i processen med galaförberedelsen.

Sådana positiva kommentarer fick mig att titta tillbaka mer allvarligt på vad som i realiteten varit processen av galaförberedelse och min roll i den och inse att jag hade manifesterat ett mycket litet hjärta i den här processen. De huvudsakliga skälen jag kan se i dag handlar om
« mänskliga föreställningar » som går hand i hand med « bristande tro ».

När idén med att ha galan i Paris kom upp i september 2005, försökte flera av oss hitta en bra plats. Någon tänkte på en konserthall med 1000 sittplatser, en del ville ha en större plats, med en mycket stor scen. Min förståelse var att vi inte var lika många som amerikanska lärjungar, att tiden var knapp, och att vi därför inte borde göra saker utanför ramen av vår kapacitet.

Under koordinationsmötena vi hade då, var tonen ibland relativt dålig och intolerant, utövare struntade i att lyssna på varandra, och fokuserde för mycket på detaljer….det blev för mig outhärdligt att den mycket begränsade tiden tillgänglig för att arbeta med gruppen förlorades i konflikter. Jag slutade delta i mötena med ursäkten av att ha mycket att göra med andra projekt. Jag kände verkligen då att det var rätt att inte ödsla tid och att istället gå dit jag kunde vara mer produktiv. Även om det, när jag tittar tillbaka, uppenbarligen var ett rationellt beslut, var det bara för att eftersöka en mer fridfull och komfortabel miljö.

I december 2005, bestämdes att platsen där galan skulle hållas skulle vara Palais des Congres, en mycket stor konserthall med nästan 4000 sittplatser. Det betydde mindre än 50 dagar kvar för att få marknadsföringen gjord, hitta sponsorer, färdigställa programmet… och sälja biljetterna. En enorm mängd arbete.

Det var ett tillfälle att komma tillbaka och hjälpa till mer; men i stället för att se behovet av mer hjälp med det här projektet, höll jag fast vid mig själv och tänkte « jag sa ju till dem det var inte rimligt, de gör det fortfarande, de kastar bort sådana enorma summor pengar som kunde finansiera produktionen av Epoch Times i mer än ett helt år ». Jag behöll en passiv attityd mot galan, bara bistod med hjälp då och då, i stället för axla mer och lätta trycket som låg på några lokala lärjungar. Utöver det hade jag även an annan ursäkt och det var faktumet att jag var tvungen att resa mycket i mitt jobb.

Fundamentalt sett såg jag inte att Fa upprätandet var framtidens val och att det inte var tvunget att överensstämma med mina föreställningar och ytliga mänskliga logik. Jag såg inte heller att den så kallade « bättre effektiviteten » jag eftersökte i projekten inte var helt och hållet med syfte att rädda fler varelser utan också för att kunna känna mig mer bekväm i räddandet av människor.

Vad är « tro » ? Vad är "upplysning" ? Att reflektera över denna process hjälper mig inse att jag vid vissa viktiga tillfällen fortfarande skulle göra Dafa saker utifrån en vanlig persons skickligheter, som står fast vid sig själv och sina föreställningar, i stället för att utifrån en framtida upplyst varelses vis på bästa sätt följa med i Fa upprätandet.

2 – Vad som blir kvar är äkta guld

Du har hört nyckelordet av "bekvämlighet" i de förra meningarna.. Detta blev för mig speciellt synligt de senaste åren på grund av förändringar i familjen och arbetssituationen. Jag tror detta också är skälet till varför jag inte kunde göra tillräckligt bra i processen med gala förberedelsen.

När jag först började kultivera var jag singel och hade inget socialt ansvar utöver att sköta mitt jobb. Jag tillbringade det mesta av min tid åt att göra Dafa saker, delta i aktiviteter, studera Fa etc. Omständigheter har förändrats från att inte ha många materiella saker till att få allting vanliga människor längtar efter: en lycklig familj med barn, en bra arbetsposition etc.

Bortsett från ytterligare många saker som ska tas hand om, fick denna nya situation mig att möta en fundamental kultiveringsprövning: Det kan sägas att ingenting jag förr var under särskilt svåra omständigheter eftersom jag inte behövde ge upp många materiella intressen fastän jag hade dem rakt framför mig. Nu när kultiveringen gjordes mitt bland alla dessa saker som vanliga människor strävar efter, nu när tiden var väldigt knapp efter att alla vanliga angelägenheter hade tagits om hand, skulle jag då fortfarande vara den samme eller skulle jag bli påverkad av längtan efter bekvämlighet?

Jag måste säga att jag har inte varit exakt den samme. Jag har så smått gradvis börjat ha mindre stränga krav på mig själv, kompenserat i Dafa arbeten genom att uppvisa så kallade "tekniska förmågor" i skrift, tal etc. På ett ögonblick skulle jag ha sämre förmåga att uthärda svårigheter, ha sämre upplysningsförmåga, känna mig mer och mer trött, rikta mer och mer uppmärksamhet till min personliga tyckande. Och dessutom, bli mer och mer passiv i denna enastående Fa-upprätande period.

Naturligtvis, i detta sinnestillstånd skulle mötena mellan lärjungar verka vara gagnlös tid och oanvändbar varje gång manifestationen av uppföranden inte var ädelt och välordnat. Det kan jämföras med en situation där vi skulle vara tvungna att korsa en sjö av svärd för att rädda de kolossala himlavalvet vi är ansvariga för. I stället för att vara djärv (yong men jing jin) skulle jag tillbringa tid med att se mig efter potentiella genvägar.

Låt oss åter tala om galan för att göra några jämförelser: gruppen som aktivt har deltagit i Parisgalan – inkluderat de som ibland visade ett dåligt uppförande - har utan tvekan överkommit alla svårigheter för att åstadkomma det magnifika resultatet många av er har sett. Ingen vanlig organisation skulle ha kunnat fylla en sådan stor konserthall och producera ett sådant framförande på endast 2 månader. Dessutom var ingen av organisatörerna proffs, ingen av dem hade gjort detta förut. Utöver det arbetade man bara på gala förberedelsen på kvällen när man kom tillbaka från arbetet.

Naturligtvis var inte allting perfekt och det finns flera punkter som behöver göras bättre, men den viktigaste läxan jag lärt mig från dem är att aldrig ge upp eller sakta ner oavsett svårigheterna, då är mirakel möjliga.

Jag vill tacka organisatörerna för att de gett mig detta tillfälle att reflektera mer allvarligt på mina svagheter och att upplysas av dem. Även om jag inte har sagt många bra saker eller gett berömmelse som ett sådant magnifikt tillfälle skulle förtjäna, hoppas jag att detta utbyte av erfarenhet kan vara välgörande för mina medutövare.

Jag hoppas göra bättre i att komma ut ur det mänskliga tänkandet som har ingjutits i våra ben under tusentals år. Jag hoppas att bättre ta till vara på denna tid under Fa-upprätandet, göra bättre och uppfylla våra förhistoriska löften, rädda varelser utan begränsningar..

Varma hälsningar till alla. Tack Lärare för din barmhärtiga räddning.