Inspirationer av en historia om ett blint barn som byggde en bro

En äldre utövare berättade en folksaga för mig för någon dag sen. Den handlade om en blind pojke som byggde en bro. Historien gagnade mig mycket.

Historien ägde rum när den berömde Bao Zheng var premiärminister under norra Songdynastin. Det bodde en föräldrarlös pojke som var omkring tio år i en liten by. Han var handikappad, men brutna ben, och levde som en fattig tiggare. Framför byn fanns det en flod som saknade bro. När bybor skulle passera den var de tvugna att gå i vattnet, vilket var väldigt besvärligt, särskilt för de äldre. Situationen blev värre när floden började bli opasserlig allteftersom vattennivån steg. Åren gick utan att någon försökte göra något åt saken. En dag fann byborna den handikappade pojken samla ihop stenar vid floden. De frågade honom och han svarade att han ville bygga en stenbro som kunde göra det lättare för byborna att passera. Människorna tog honom inte särskilt seriöst. Många skrattade åt honom och trodde att han galen. Månader och år gick, snart hade stenhögen blivit stor som en kulle. Byborna började uppmärksamma honom och de blev alla mycket berörda av pojkens beslutsamhet. De gick samman och började hjälpa till med projektet.

Byborna anlitade även byggmästare för att bygga bron. Pojken gjorde allt han kunde för att hjälpa till. Strax innan bygget blev klart träffades pojkens ögon av stenar och han blev blind. Människor var bedrövade och klandrade himlen för att låta en så fattig och godhjärtad pojke lida av en sådan tragedi. Pojken klagade emellertid inte på någon utan fortsatte att komma till floden för att hjälpa till med det han kunde. Slutligen hade bygget av bron äntligen fulländats! Folk var otroligt lyckliga men samtidigt ledsna över att den stackars pojken som redan var handikappad även hade blivit blind av bygget. Pojken kunde inte se någonting, men det lyckligaste leendet visade sig även på hans ansikte.

Plötsligt började det storma och åska, som om det skulle fräscha upp bron genom att blåsa bort all damm och smuts som fanns på den. Efter ett öronbedövande åskskräll fann man att pojken hade fallit till marken. Människorna var alla chockerade över att pojken hade träffats av blixten och dött. De sörjde för pojken och klandrade himlen för orättvisan.

Så hände det att premiärministern Bao Zheng, som folket tillgivet kallade för ”rättvisa Bao”, passerade byn på en tjänsteresa. Byborna berättade vad som hade hänt och klagade på orättvisan. De frågade honom, ”Varför belönas inte goda människor? Hur ska människorna nu känna någon uppmuntran i att vara goda i fortsättningen?” Berörd av bybornas känslor skrev Bao, ”Du skall hellre vara ond än god” och reste vidare.

Tillbaka i huvudstaden skrev Bao Zheng en rapport om resan till kejsaren där han försummade incidenten i byn. Trots att han var förbryllad över all den tragedi pojken varit med om, kände han sig ändå orolig över versen han skrev. En dag kallade kejsaren in honom till palatset, eftersom kejsaren precis fått en ny son. Den lilla prinsen var underbar, men av någon okänd anledning grät han länge varje dag. Kejsaren ville att Bao skulle hjälpa honom med att ta reda på orsaken. Pojken hade en ren och fin hy, men på den ena handen såg Bao några rader text. När han tittade närmare såg han att det var versen som han hade skrivit i byn. Bao rodnade och gnuggade genast bort texten som faktiskt gick bort. Kejsaren blev då arg och frågade vad det hela handlade om. Bao gick ned på knä och förklarade hela historien om bad om förlåtelse för att han inte rapporterat om incidenten tidigare. Kejsaren tyckte att det hela verkar egendomligt och beordade Bao att åka till spökvärlden för att ta reda på vad som hänt.

Bao tog då fram och vilade på ”jorden-och-helvete-kudden” för att kunna resa till spökvärlden. Det visade sig att pojken i ett tidigare liv var en hemsk skurk som hade begått förskräckliga brott. Skulden var så stor att han var tvungen att betala av den under tre reinkarnationer. Gudarna hade planerat att han i det första livet skulle vara en föräldrarlös och leva ett fattigt och ensamt liv. I det andra livet skulle han vara blind och i det tredje skulle han bli träffad av blixten. I pojkens första liv var han fattig och handikappad, men han bestämde sig ändå för att bli en god människa och försökte alltid hjälpa andra. Gudarna ändrade då på planen och lät honom betala av karman från de två första liven i ett liv och gjorde honom blind. Pojken klagade emellertid inte på någon och tyckte inte heller synd om sig själv, utan fortsatte att hjälpa och tänka på andra. Gudarna lät honom då även betala av karman från det sista livet i det här livet, så de dödade honom med ett blixtnedslag. Kungen av helvetet frågade Bao, ”Är det inte en bra sak att kunna betala av karman från tre liv under ett liv? Eftersom han alltid gjorde goda gärningar och alltid ville hjälpa andra och brydde aldrig brydde sig om sitt eget tragiska öde, samlade han på sig en massa dygd. Därför reinkarnerades han som en prins i livet därefter.”

Denna folksaga ger oss kultiverare en hel del inspiration. Principerna i universum är motsatta principerna i det mänskliga samhället. Alla vill leva ett bekvämt liv och njuta av livets välbehag, vilket kan leda till det motsatta om man lägger mycket vikt vid egen vinning och försöker dra fördelar av andra och skadar andra människor i processen. De som beter sig ännu värre begår förskräckliga synder. För en kultiverare är det istället en bra sak att lida av svårigheter eftersom det tar bort ens karma och samtidigt ger en dygd. För att kunna få mycket dygd krävs det att man släpper saker. Vanliga männskor kan inte se igenom illusionen och bedömer därför saker och ting i dess ytliga form. Kultiverare på olika nivåer kan däremot se saker och ting ur flera perspektiv och i flera multipla dimensioner. De kan därför begripa sakers sanna natur.

Översatt från: http://www.clearwisdom.net/emh/articles/2006/3/6/70551.html
Kinesisk version: http://www.minghui.org/mh/articles/2006/2/16/120835.html