I väntan på blommornas fest

Mästaren sade i “Fa-föreläsning vid 2009 års internationella Fa-konferens i New York”

“När jag undervisar Fa sällan är det som oroar mig mest dock inte svårigheterna eller prövningarna ni ställs inför, vilka ni vet är väldigt hårda. Det är inte det svåraste; hur påfrestande svårigheterna än är så är det trots allt över efter att ni har kommit igenom det, och vid den tidpunkten är ni klara över saker och ting. Snarare är det svåraste av allt att kultivera i tysthet i dyster ensamhet och utan att kunna se något hopp. Att kultivera i vilken form som helst innebär att genomgå en sådan här prövning och vandra på en sådan här väg. Bara om man kan härda ut och ständigt kämpa vidare räknas det som verklig flit. Det är enkelt att prata om det men att sätta det i verket är oerhört svårt. Det är därför det sägs att om man alltid kultiverar som om man just hade börjat så resulterar det garanterat i att man uppnår sin Zhengguo.”

Mina dagar börjar alltid med att sända upprätta tankar, meditationsövningen, arbete med sanningsklargörande projekt och därefter upprätta tankar var tredje timme, efter det de stående övningarna, Fa-studier, lyssna till Fa, och studera lite till… samt arbete på kvällen. Dag ut och dag in, kultivering, kultivering.

Kultiveringsdelen är inte så svår. Det svåraste är den outhärdliga ensamheten. Faktiskt så är inte den egentliga ensamheten den svåraste delen heller, jag gillar faktiskt avskildheten. Det svåraste är den kontinuerliga känslan av att vara avskiljd från det gudomliga. Hur kan man uttrycka detta med ord? När man äter, går, arbetar och till och med gör övningarna eller studerar, så finns där en känsla av separation från det gudomliga, en längtan, en oro i själen

Igår delade en medutövare med sig av sina svårigheter på kultiveringsvägen. Jag delade med mig av mina och hon frågade, ”Men jag trodde att du gillade att vara ensam; jag trodde du ville ha det så.” Vad ska jag säga? Det är inte så att jag gillar att vara själv eller att jag inte gillar det; det är bara det att ingen där ute kan släcka den törsten. Jag tror att alla människor är lika ensamma, vissa är bara mer medvetna om det än andra. Hur kan en ensam själ trösta en annan? När jag är tillsammans med andra glömmer jag mig själv en stund, glömmer min längtan; det är som ett slags rus, som om man tagit lite vin och glömmer smärtan, men när morgonen kommer så finns den fortfarande kvar.

Jag satte i ett fält idag, mediterade och lyssnade på Fa. I ett sådant öppet fält är stjärnorna där ovanför, luften varm, men själen… Vad kan lisa själen?

Hur många år av väntan; hur många livstider? Detta är den sista resan, det sista steget. Jag behöver bara vara mycket tolerant, mycket tålmodig. Bara fortsätta gå, och bara göra det jag behöver göra.

När kommer blommornas fest? En dag infaller den.

Det här är bara min egen upplevelse och förståelse som jag vill dela med mig av. Om något inte stämmer med Fa, vänligen påpeka detta.