Att göra affärer med djävulen visar sig ödesdigert

Ursprungligen publicerad i The Baltimore Sun, 18 april 2003

PEKING – Just som det verkade som att Kina skulle träda fram som en alternativ supermakt för en värld skrämd och ursinnig av USA:s invasion i Irak, då kommer ett dödligt virus för att påminna alla om varför en supermakt styrd av en diktatur kan vara riskfylld för allas hälsa.

Det är verkligen inte svårt att tycka synd om den häpnadsväckande oturen och timingen för kommunistledare i Peking i utbrotten av det allvarliga akuta andningssyndromet, eller SARS, och den efterföljande, den väntade oskickliga mörkläggningen. I stället för att stiga ut ur skuggan av vad som verkar vara ett hatat USA, har den här regimen magiskt påmint planeten på bara några veckor att den är opålitlig och självisk – och varför det är av betydelse.

Det är en imponerande bedrift, med betraktandet av hur framgångsrika kineserna har varit det senaste årtiondet att förtjäna global tillgivenhet – och till och med sommarolympiaden – genom att öppna dess spirande ekonomi till världsmarknaden medan man utstuderat undviker kritik från de flesta utländska regeringar.

Uppgörelsen var den att Kina skulle få behålla sina uppfattningar för sig själv och tillåta världen få en andel i den kinesiska guldrushen. Följdriktigt skulle andra nationer inte lägga sig i Pekings förfärande förföljelse av religionsfrihet, mötesfrihet och yttrandefrihet.

Andra regeringar har gjort rationella överväganden, att den hårda kommunistkontrollen är nödvändig för att upprätthålla social stabilitet och sen som en följd kunna ge nödvändiga växande vinstmarginaler. All denna kapitalism, enligt dessa tänkesätt, skulle då naturligt komma att leda till politisk frihet.

Men nu, med ett förbryllande virus som har spridits till fler än 3200 människor i 23 länder, att ha att göra med djävulen blir att dela dess eländiga delar.

Kina underlät att agera i fyra månader medan SARS-fallen ökade i dess södra provins, med hopp om att ingen skulle tillkännage det, för att slippa förlägenhet. Bristen på fri press för att larma allmänheten om den utecklingen, kostade inte bara ett okänt antal kinesiska liv, utan innebar risk för turister, affärsdirektörer och andra bosatta i utlandet. Bland dem finns medborgare i nationer som inte trodde att Pekings förtryck påverkade dem.

Medan SARS svämmade över till resten av världen, försökte Peking skada kontrollen av den smittande sjukdomen snarare än att kontrollera den, och misslyckades. Hälsotjänstemän här har tillkännagivit ett sådant absurt lågt antal infektioner att en irriterad kinesisk läkare drevs att ta det modiga steget att berätta för Time att han personligen visste om fler fall i ett sjukhus i Peking än det totala antalet som angivits för hela huvudstaden.

Samtidigt fortsätter ett löjligt försök att insistera att SARS inte uppstod i Kina. Tjänstemän från WHO muttrade privat tidigt den här månaden att kineserna varit långsamma med att tillhandahålla provresultat av viruset från fastlandets offer. Dessa provresultat, när de än gång erhållits, visade att det kinesiska SARS nästan har identiskt DNA som det som hittats på andra håll. Men en läkare från fastlandet berättade för Hongkongs South China Morning Post i söndags, ”Jag delar inte uppfattningen att Hongkong-infektionerna kom från Guangdong”, provinsen i fastlandet där det första fallet rapporterades.

Hälsopaniken som orsakats av SARS är ett resultat av Pekings brist på trovärdighet. Till och med nu fortsätter den statligt styrda engelskspråkiga China Daily med dess oroa-dig-inte-var-glad, genom att visa bilder på lättsinniga västerländska turister som njuter av sevärdheter och citerar påstådda experter som förutser endast små ekonomiska följder för den kinesiska ekonomin i sin helhet.

Plötsligt minns världens investerare varför Kina fortfarande är en riskfylld plats att starta en verksamhet eller bygga en fabrik i. Om Peking vill ljuga om något som så allvarligt som dess egen allmänna hälsokris, hur trovärdig är den yrande ekonomiska statistiken den publicerar? Om det inte finns någon demokratisk väg för att avlägsna korrupta ledare, är inte även korruption ett verkligt hot mot den omhuldade ”stabiliteten” också?

Precis i den stunden ter sig plötsligt USA inte så dåligt. President Bush må ha trotsat världsopinionen, men han gjorde det öppet och använde amerikanskt mod för att avsätta en brutal megaloman.

USA må vara arrogant, men Kina är opålitligt. SARS har precis bara börjat att lära världen vad som är värst.

Steve Friess är en USA-baserad frilansjournalist.