Efter att maj-numret av den mest populära kinesiska ekonomitidningen Caijing rapporterade om den verkliga situationen av SARS i Kina, förbjöd regeringen publicering av juni-numret.
En nyligen genomförd aktion för att censurera "icke-samarbetande" media i Kina var en del av dessa "akutåtgärder". Det senaste numret av Caijing publicerades den 20 juni men en vecka senare hade regeringen tagit upplagan från marknaden.
En läkare i Guandong-provinsen, som vill vara anonym sa, "det har aldrig funnits några korrekta siffror om SARS. Peking har redan distribuerat kvoter till alla lokala myndigheter, som var och en har sin egen kvot. Vi har alla rapporterat våra upptäckter efter de kvoter som centralregeringen satt upp. Som alla kan se matchar våra data regeringens kvoter".
En polis på Allmänna Säkerhetsbyrån i Shenzhen, som var ansvarig för att ta hand om kropparna från SARS-offren berättade att "på grund av att SARS är starkt infektiöst är Allmänna Säkerhetsbyrån direkt ansvarig för att kremera SARS-offren."
Polismannen sa också att "den maximala siffran av döda i Shenzhen sattes till att vara högst 30 av Peking, men den faktiska siffran översteg vida den officiellt rapporterade. Det var många som dog i Shenzhen, absolut inte färre än vad som dog i Hongkong".
Enligt en undersökning trodde inte många av Shenzhens invånare på regeringens rapporter. De flesta tittade på TV-program från Hongkong. De kunde se att Hongkong hade fri sjukvård för alla Hongkongs invånare, deras sjukvård var helt överlägsen den i Shenzhen. Trots detta var de siffror som Shenzhens regering presenterade mycket lägre än de från Hongkong.
På grund av centralregeringens order mörkade alla lokala regeringar SARS-epidemin och ingen regeringstjänsteman vågade rapportera de verkliga siffrorna. Än värre var att lokala myndigheter aldrig hade någon trovärdig statistik. Varje nivå av regeringen gav order till närmast lägre nivå, varje nivå försökte eliminera information om SARS och lista ut ett sätt för att kunna mörklägga den.
Det vanligaste tillvägagångssättet var att ändra offrens dödsattester. Vanligtvis tillskrevs inte SARS de dödsfall som uppvisade andra symptom. Många provinser i Kina hade egna sätt att hantera SARS, men då de inte kommunicerade med varandra resulterade detta i en omfattande mörkläggning.
Under ett forum om SARS som hölls på ett bibliotek i Flushing New York frågade en äldre person Dr Xu Jisaanchao från Yale-universitetet om hjärnblödningar ansågs vara smittsamma. Personen berättade att hans släkting i Guangdong-provinsen dog då information om SARS hade mörklagts. Dödsattesten visade att dödsorsaken var hjärnblödning, trots det tillät inte sjukhuset hans familj att få se kroppen, med motiveringen att kroppen var "mycket smittsam".
En tjänsteman för en infektionshälsovården i Hubeiprovinsen sa, "historiskt talat, infektionssjukdomar har alltid varit en välbevakad hemlighet i Kina. Den kinesiska regeringens sätt att hantera omfattande epidemier har alltid varit att "isolera och förstöra". Med andra ord att använda armén till att skärma av det infekterade området och sen låta patienterna självdö. Patienter som försöker rymma betraktas som brottslingar. Den kinesiska regeringen sa nyligen att det allvarligaste straffet för de SARS-patienter som vägrade behandling och de som avsåg att infektera andra, är döden. Detta är en traditionell åtgärd för att hantera infektionspatienter.
Världshälsoorganisationen (WHO) rapporterade den 24 juni att de har plockat bort Peking från sin lista av smittade städer. Dagen innan togs Hongkong bort från listan. WHO:s beslut avsåg att få fart på turistindustrin i Kina och Hongkong.
En polis från Guangdongprovinsen sa, "ingen vet egentligen den verkliga situationen om SARS i Kina. Varje nivå inom regeringen är inblandad i mörkläggningen, inte ens centralregeringen vet."
* * *
Ni är välkomna att skriva ut och sprida allt innehåll på Clearharmony, men uppge gärna källan.
läs mer ...