Tisdagen den 8 juli 2003
Del ett kan läsas här: Hur Kinas propagandamaskin fungerar – Del 1
Det är inte förvånande att våra skribenter inte vet vad en story är. Mycket få människor över 30 års ålder vet det, tack vare Kinas 40 år långa intellektuella tillbakagång efter 1949.
De flesta av våra skribenter är i 20-årsåldern och har ingen journalistisk utbildning eller erfarenhet. CCTV-9 erbjuder heller ingen utbildning för nyanställda eller intern personal, som uppmuntran eller självutveckling. Nyanställd kinesisk personal får göra ett engelskaprov, som kan bestå av att läsa tre meningar högt, vilket gör att de godkänns som kontorsskribenter. Härifrån kan de avancera till att regissera, läsa upp nyheter eller till att rapportera från fältet. Det sista steget är positionen som producent/censor.
Medlemskap i kommunistpartiet är mycket eftertraktat och svårvunnet. Det underlättar för de första stegen i karriären och är nödvändigt för de sista. En karriär som chef innebär en slags Olympenberg, som befolkas av fast förankrade partimedlemmar, vilka har uppnått sin status blott genom sin höga ålder.
"Olympierna" är vårt största hinder mot förändring, enligt en konsult jag talade med, som hade gett CCTV-9 råd avseende konkurrensen på den globala mediamarknaden. Med i stort sett ingen erfarenhet alls som korrespondenter, ingen närvaro på nyhetsredaktionen och inget ansvar för produktionen, trots sina "Producent-titlar", står de inte för någon samlad erfarenhet och de utgör inga exempel på professionella framsteg. De har ingen ställning i samhället som professionella personer eller sådana som åstadkommit saker och de har ingen status utanför CCTV-9.
De fungerar i huvudsak som tvåvägsfilter, genom sitt långtråkiga arbete med att granska band på band till sändningarna och genom att de sitter i ändlösa möten där de får direktiv från högre tjänstemän att vidarebefordra till personalen på nyhetsredaktionen.
Det sägs att de hatar sina arbeten. En av dem sa sorgset vid ett tillfälle, att ingen global nyhetsorganisation var intresserad av honom, han skulle vara bortkommen på en riktig nyhetsredaktion.
De här människorna må vara prominenta inom hierarkin, men de saknar helt grundläggande ledaregenskaper. De har inte lagt fast något system för att gynna kvalitet, inga program för att rekrytera eller vidareutveckla talanger, inga kanaler för att uttrycka klagomål eller sprida information och inga öppningar i språkbarriären mellan tekniker och redaktionspersonal.
Glöm bort tankar på att skapa team. Regelbundna möten existerar inte, med två undantag som jag kommer till snart. När jag först anställdes, frågade jag den informellt valde ledaren för utlandsexperterna om varför vår grupp inte träffades åtminstone en gång i månaden. Han förklarade att ledningen skulle anse det vara att "organisera", någonting som arbetare är förbjudna att göra i ett land vars politiska filosofi grundas på arbetarnas rätt. Så överläggningar kring historier, brainstorming-möten, redaktionella genomgångar och gud vet vad annat som pågår i riktiga nyhetsorganisationer, saknas helt.
En annan brist i den här bilden är vår publik. CCTV-9 har inte skapat någon gemenskap mellan producenter och konsumenter. Jag har snavat över respons (kritisk) i kinesisk och västerländsk press, men den diskuterades aldrig.
Eftersom vi åker snålskjuts på staten, bryr vi oss inte om kommersiella saker såsom annonsintäkter och marknadsundersökningar. På grund av att vi inte har gjort vår hemläxa på det här området, fungerar vi under den vaga förställningen att de flesta av våra tittare är utlänningar som bor i Kina, samt kineser som vill förbättra sin engelska. De som bor utanför Kina, antas vara "rika och välutbildade", då de alla har satellit-TV.
Där okunnighet är lycka
Med så begränsade insatser och ett avancemang som inte har samband med prestation, spelar okunnighet och inkompetens ingen roll på CCTV-9. När man ber kinesisk personal att förklara en tvetydig punkt i en story, är det omedelbara och slutliga svaret oftast, "Jag vet inte".
Vi gör ingen uppföljning. Vi ringer inga telefonsamtal. Vi för inga kortregister eller förteckningar över ledare inom näringsliv och politik. Vi prenumererar inte på direktinformation-tjänster förutom telegram. Det finns en databas sedan några månader tillbaka som innehåller våra nyhetsmanus och ett rum där det senaste årets kvällssändningar lagras på band, men det finns ingen sökbar katalog, tryckt eller elektronisk, över våra sändningar.
Då vi inte har något referensbibliotek eller någon intern databas, vänder vi oss till internet när vi behöver svar på frågor. Eftersom vi inte har den nödvändiga tekniken för att komma förbi statens censur av internet, får vi ibland klara oss utan svar.
Det är verkligen synd att Voice of Americas hemsida är blockerad, eftersom vi inte har någon guide för utländskt uttal förutom BBC:s och CNN:s sändningar, som vi tittar på i nyhetsredaktionen. (Jag anser att vår tillgång till de här programmen är en av jobbets största förmåner, då det är en intellektuell lyx i Kina som knappt existerar utanför femstjärniga hotell och dyra lägenheter som vanligen ägs av utlänningar.)
Vår täckning av företagsamhet och finansiell verksamhet är särskilt tunn. Nästan ingen som arbetar i vår "Biz China" har någon särskild expertkunskap i företagsamhet eller ekonomi.
Jag tänkte klippa-klistra en sak som refererar till ägarskap av landområden på den kinesiska landsbygden och där fanns en sak som gjorde mig osäker. "Är det tillåtet att äga mark på landsbygden i Kina?", frågade jag författaren. Hon stirrade förvirrat på mig. Jag upprepade frågan i ännu enklare ordalag och hennes svar var fortfarande en skrämd blick. Jag vet inte om det berodde på att den 19 år gamla ekonomiskribenten inte kände till svaret, eller om hon inte visste vad "ägarskap av mark" innebar.
Till sist sätter censorn stopp för förvirringen genom att beordra mig att stryka meningen. I mina händer har jag en historia som handlar om skandaler beträffande husauktioner och den avslutas, "Christie kom undan genom att vara den förste som lämnade avgörande bevisning". Jag undrar bara vad Christie klarade sig undan: anklagelser, åtal, böter? När jag frågar skribenten, svarar hon något osäkert: "Det står att Christie kom undan. Han flydde landet." Jag läser ur hennes egna exemplar för att få reda på fakta. Jag är tillräckligt klartänkt för att förhindra att nyhetsuppläsaren ska säga, "Sotheby fick böter, men Christie flydde landet".
Fotnot 2: Den här situationen förändrades något under Irak-kriget, när fler människor tittade och ledningen insåg att vi behövde förbättra vårt ansikte utåt. En dag rusade en produktionsledare in på nyhetsredaktionen med andan i halsen och meddelade att vi inte fick använda ordet "koalition" längre i samband med de brittiska, australiensiska och amerikanska styrkorna. Han hade precis talat i telefon med en "utlänning" – utan att få information om referenser, yrke eller modersmål – som hade klagat på att ordet "koalition" för honom innebar en rad olika länder och att uttrycket "allierade" var att föredra. Det var allt som krävdes för att en ny redaktionspolicy skulle tillämpas för vår rapportering om Irak-kriget.
Joan Maltese of San Diego worked for China Central Television. Next in the series: How China’s Propaganda Machine Tries to Fool the World.
http://www.newsmax.com/archives/articles/2003/7/7/133353.shtml
* * *
Ni är välkomna att skriva ut och sprida allt innehåll på Clearharmony, men uppge gärna källan.
läs mer ...