Känslan av att återvända hem

På grund av min fars inflytande på mig, har jag sedan länge varit intresserad av qigong, övernaturliga fenomen och förmågor. Jag har också övat många olika slags qigongmetoder, resultaten var medelmåttiga. När jag gick första året i gymnasiet såg jag i skolans bibliotek en annons ur tidningen Idrott och Hälsa. Den gav en kort presentation till Falun Dafa, en metod i vilken ”Gong förädlar människan”. Men jag hittade aldrig tidningen igen. Tills en dag i september -97, då jag befann mig på tågstationen i An xi. Där blev jag lurad på 150 Yuan av tre flickor som påstod sig vara studenter från Shanghais högskola. Då kom en annan elev från min skola fram till mig och sa: ”Det kanske inte var en dålig sak trots allt.” ”Var det inte en dålig sak att bli lurad på pengar?!”, undrade jag. Sedan pratade vi från åtta på kvällen till midnatt. Mitt intresse växte ju mer jag lyssnade på honom.

Nu när jag ser tillbaka på hur jag erhöll Dafa; min nyfikenhet, mina obesvarade frågor, mina upphetsade känslor och min glädje, minns jag allt som om det var igår. Jag minns att varje gång jag hade läst ur boken hade jag alltid en mängd frågor som jag ville diskutera med den här vännen. Så fort vi slutat skolan, drog jag alltid med mig honom för att prata. Jag hade knappt tid att träffa min flickvän. Vi brukade sitta och diskutera ända till midnatt och för att inte störa de andra eleverna på internatet gick vi alltid ut på skolgården och pratade under en lyktstolpe. Vi frös så vi skakade och våra fötter domnade, men vi kände ändå värme i våra hjärtan.

Han hade också tidigare provat andra qigongmetoder. En dag när han var i en bokhandel ”råkade” han köpa Zhuan Falun och efter ett noga övervägande bestämde han sig för att ge upp de andra metoderna. På den tiden kände vi inga andra utövare, vi kände inte heller till övningstillfällena som hölls kl. 6 på morgonen och 8 på kvällen. Efter många om och men fick vi till slut veta att assistenten för vårt område var moster Jiang* som bodde i samma kvarter som oss. Vi knackde på hos många men ingen kände till henne, då föreslog jag att vi skulle gå till en till, och om det inte var hon så skulle vi återvända till skolan. Otroligt nog var den som öppnade just moster Jiang. Hon var inte det mista överraskad eller chockad över att två okända män knackade på hos henne, det var som om hon hade väntat på oss. Att se hennes harmoniska och vänliga leende gav mig en känsla av att ha hittat ”hem”.

I maj -99 flyttade jag till Jinan för att jobba. Det var svårt att hitta och få kontakt med det lokala assistentcentret. En kort tid därefter började den omfattande förtalskampanjen och förföljelsen. Eftersom jag inte hade någon djup förståelse av Dafa, accepterade jag medias lögnaktiga propaganda. Så småningom släppte jag taget om kultiveringen. Jag kände mig sorgsen och livet kändes meningslöst. Jag vill inte ens tänka tillbaka på hur slappt jag levde och känner mig verkligen skamsen inför Mästaren och Dafa. Trots detta hade Mästaren inte släppt taget om mig. En dag körde en motorcykist snabbt förbi och körde så nära att min arm slogs till. Föraren stannade och var alldeles likblek av rädsla. Förutom att min hand blev lite röd, skedde ingen annan skada. En dag i april 2000, såg jag en ung man när jag satt i bussen. Jag såg att han läste ur Zhuan Falun, så jag gick fram till honom och sa, ”Jag är också…”! På så sätt, med hjälp och stöd från andra utövare, kunde jag rationellt möta lögnerna som en gång förblindade mig. Ännu en gång återvände jag ”hem”.

* I Kina brukar man av artighet kalla kvinnor i min mors ålder för "moster".

Översatt från: http://www.yuanming.net/articles/200310/24942.html