Berättelse från det medicinska området: Ett förutbestämt ödesförhållande mellan far och dotter

En man som här kallas för K hade länge plågats av magproblem. Trots att kontinuerlig medicinsk behandling hade minskat symptomen, visade sig symptomen igen för inte så länge sedan. Detta är den ovanliga berättelsen av K och roten till hans magproblem.

K:s arbetsplats bedrev affärer med Kina. En dag skickade en kinesisk affärsbekant honom ett foto av en liten kinesisk flicka och frågade om K kunde tänka sig att adoptera detta barn. Detta är inledningen till denna ovanliga berättelse.

Från det första ögonblicket K såg fotot, utvecklade han en otroligt stark tillgivenhet till denna lilla flicka. Det var som om hon förtrollade honom. I tårar bönade K till sin hustrus samvete om att adoptera barnet. Han tillbringade många långa timmar i leksaksaffärerna i området, tittade på leksaker till flickor och fick med sig en hel hög hem. Sedan tog han sig igenom alla besvärligheter med fylla i adoptionshandlingar, följde den kinesiska regeringens lagstadgade procedurer, för att få barnet till USA.

Först informerade de kinesiska myndigheterna K om att de inte kunde lokalisera denna lilla flicka. Sedan sa de till K att en annan familj redan hade adopterat barnet innan han fyllt i ansökningshandlingarna. Sedan sa de att familjen hade lämnat tillbaks flickan till barnhemmet. Efter det berättade de för K att barnet hade blivit sjukt och skickat till sjukhuset. Slutligen fick K veta att barnet hade dött på sjukhuset.

När K tog emot de dåliga nyheterna, kollapsade han. Han vägrade att tro på nyheterna medan han upprepade, ”Å nej! Det är inte möjligt! Det är inte möjligt! Nej, Det är mitt barn. Jag ber Er! Ni måste hitta henne. Hon måste leva någonstans. Var snälla och hitta henne!” K låg på sina knän, när han gjorde dessa utlandssamtal till Kina, nästan som om han själv vore där, för att be om hjälp. Men de kinesiska myndigheterna som handlade K adoptionsärende, avbröt honom med ett tvärt, ”Tvärr, vi kan inte hjälpa dig” och lade på.

Men K vägrade ge upp. Han gick till sin paramentsledamot och sin senator, bad om deras hjälp. Slutligen bokade K en biljett till Kina och reste själv iväg, med inget mer än ett foto på flickan. Han beslöt sig för att hitta barnet annars skulle han aldrig återvända.

K överkom alla sorters hinder och slutligen fann han barnet på ett barnhem i Sichuans län. När K fann henne, stod det stackars barnet och gläntade vid dödens dörr, lämnad ensam i ett hörn på barnhemmet, plågad av sina magsmärtor. K fick gå igenom många bevärligheter men han lyckades slutföra adoptionsproceduren och tog med sig det lilla barnet till USA. Vad K hade utstått i Kina var bortom all beskrivning.

Jag såg den lilla flickan första gången på min klinik när K tog henne med för en medicinsk undersökning för hennes magbesvär. Jag frågade, ”Varför övergavs hon av sina föräldrar?” För att hon är allergisk mot bröstmjölk. Hon kunde bara tåla komjölk. Bröstmjölk gör henne bara dålig i magen, får henne att spy och ger henne diarré. En familj från Sichuan, kunde knappt ha råd med mjölk. För att få det att gå ihop, beslutade hennes föräldrar att ta henne till ett hem för föräldrarlösa, förklarade K.

Två år efter deras besök, Kom K åter med flickan till min mottagning för hennes magsmärtor. Denna gången berättade K en häpnadsväckande berättelse.

Efter att jag och min dotter fann varandra, lämnade vi varandra aldrig igen. Eftersom mitt jobb krävde att jag reste utomlands hela tiden, slutade jag mitt jobb för att få vara med min lilla flicka. En dag när jag tog med henne på en tågresa, förstod jag vår förbindelse genom tidigare liv.

När min dotter läste en resetidning på tåget, som presenterade olika resmål i asiatiska länder, frös hennes ansikte plötsligt till, när hon såg till ett fotografi från Vietnam. Hon tittade upp på mig, med en allvarlig min, pekade på ett hus med halmtak och sa, ”Pappa, du har alltid varit min pappa. Du, mamma och jag bodde i ett hus som detta. En dag sprang du med mig på din rygg med mamma bakom. Du träffades av en bomb och kollapsade. Du slutade prata. Mamma och jag, vi grät och grät. Vi fortsatte att gråta över dig. Jag har letat efter dig sedan dess.

K var i tårar när han berättat denna händelse. Han fortsatte med att säga, ”vet du hur många gånger jag har vaknat upp med mardrömmar där jag jagats av bombplan, kanoner, krig, bomber och människor som flyr från från bombattacker. I drömmarna hör jag ”Pappa! Pappa! Jag kunde höra att det var ett barn som grät. Det fanns inte en gång jag vaknade upp ur denna dröm utan att gråta.

När jag hörde denna berättelse förstod jag varför K och hans adopterade dotter led av samma magproblem. Efter att jag förstått deras förutbestämda ödesförbindelse, knöt jag en av K:s handleder till hans lilla flickas med ett snöre innan jag påbörjade den medicinska behandlingen. Medan jag förberedde sprutan till K, blev den lilla flickan mycket nervös för sin far och sa, ”Pappa, mår du bra? Du kommer väl inte att dö av smärtan, gör du? Snälla, säg något.” K svarade med ett leende. ”Jag är okej. Jag mår jättebra.” När hon hörde det, hävde den lilla flickan en suck av lättnad likt en vuxen. Bådas magproblem blev mirakulöst botat när snöret knöt dem samman.

Faktum är att bandet bara var ett stöd i detta drama, ett yttre tecken av andligt läkande. Jag tror att deras magproblem kom från samma orsak i en annan dimension.