Min väg

Det finns en gammal berättelse från öst om en resenär som attackeras av en hungring best. Flyende från odjuret gömde sig resenären i en torr brunn men på botten av brunnen ser han en drake med munnen vidöppen beredd att svälja honom. Rädd för att ta sig ut eftersom odjuret kanske väntar där ute, eftersom han inte kan hoppa till brunnens botten på grund av draken, grabbar den olycklige mannen tag i en kvist som växer i en spricka i brunnsväggen och klamrar sig fast vid den. Medan hans händer blir svagare vet han att slutet är oundvikligt men han hänger kvar. Han ser två möss, en vit och en svart som gnager runt den. Kvisten kommer att brytas och han kommer att falla i gapet på draken; medveten om detta ser han sig desperat omkring efter någonting. Allt han hittar är två droppar honung på grenens löv. Han når dem med tungan och lapar i sig dem.

Det är så här vi tillbringar den mesta tiden i våra liv; medan nattens svarta möss och dagens vita möss gnager resten av våra dagar, finner vi alla tröst i att lapa honung. Min honung var mitt arbete som jag uppskattade, min familj, mina vänner, mina planer och mina drömmar - hela tiden sökte jag glädjeämnen som skulle hindra mig från att tänka på det ofrånkomliga. Det är inte så att jag aldrig var rädd för att falla ner på botten av brunnen - det är inte fallet. Men allt eftersom dagarna passerade smakade honungen inte så sött längre, till slut fanns det inte någon sötma alls. Slutligen var det jag smakade på bittert, inte sött, och det var då jag började undra över den sanna meningen med livet.

Först var det inte mitt eget liv utan snarare livet hos alla andra. Jag observerade andra människors elände och okunnighet, hur de förorenats av olika budskap som gav falska värderingar om pengar, berömmelse och lust, falsk känsla av säkerhet och tro på att de hade kontroll över sina egna liv medan de i själva verket var manipulerade, exploaterade, uppslukade av en stor illusion kallad den moderna världen. Jag såg att denna civilisation var på väg bakåt, inte framåt, jag visste att den så kallade utvecklingen inte är utveckling överhuvudtaget och att det kan leda oss till självförstörelse. Jag såg världen fel. Men denna kritik kunde inte hjälpa mig ett dugg. Det gav mig bara ett falskt intryck av att om andra kunde se det jag såg så skulle välden bli en bättre plats att leva på. Medveten om min författargåva började jag skriva noveller som beskrev allt det jag fann dåligt hos människor, inklusive elaka och själviska politiker som leder till sådana dåliga beteenden. Jag trodde detta var mitt sätt att ändra saker.
Jag trodde att om jag kan göra detta bra kommer resultet naturligt. Denna mentalitet är typisk för en vanlig människa - vi överskattar ofta vår makt och viktighet utan att vara medvetna om de krafter vi är emot. Faktum var att jag var som Don Quixote mot väderkvarnen. Ingen vanlig bok kan förändra det människor tänker och inte heller en vanlig människa är förmögen att göra det. När jag lärde mig denna enkla princip blev jag desperat; faktiskt för första gången i mitt liv fanns det ingen mening för mig att fortsätta leva. Det fanns ingen kraft kvar hos mig att orka hålla fast vid min kvist längre. Jag sköljdes ut ur illusionen som kallades Världen, likaså min egen illusion om att jag kunde förändra den. Mitt ömkliga jag var fullständigt desillusionerad. Jag var redo att erhålla Fa.

Det var ingen lätt sak att erhålla Fa i ett land som Serbien. När Läraren började sprida Fa i Kina 1992 var vi inte ens medvetna om fenomenet att tusentals kineser gjorde övningar i parker medan vi var upptagna med att bekämpa ett inbördeskrig. När Läraren besökte Europa första gången 1995 var vi i ännu ett blodigt krig. Krigskriser i territoriet av forna Jugoslavien som började 1991 kom slutligen att sluta i juni 1999. Trots att jag inte var involverad i kriget var dessa år en riktig pina för mig, nästan hela tiden kände jag det som att all världens ondska var koncentrerad runt mig. När det slutligen avtog borde jag ha känt lättnad istället, men på något sätt gjorde jag det inte. Hur skulle jag kunna - en månad senare började de gamla krafterna förföljelsen av Falun Gong i Kina.

Självklart var jag inte medveten om detta vid den tiden. Isoleringen som vi befann oss i då var fortfarande ganska påtaglig så en man som sökte Dao kunde inte finna den i sin egen omgivning. Jag trodde att det var av ekonomiska skäl som jag började att söka mig ett nytt hem i Tjeckien efter 1999. Men faktum var att det var min väg till Dafa som var tvungen att gå via Prag där jag skulle stöta på Falun Gong.

Första gången jag såg en Dafa-utövare meditera på en gata var jag så fascinerad av hans genuina inre harmoni att jag för ett ögonblick också kände mig harmonisk. Vid detta tillfälle mottog jag en Dafa-flyer och fick höra om förföljelsen. Det var bara början. När jag återvände till Serbien hade jag flyern med mig. Företaget jag startade upp i Prag hade gått i konkurs; jag trodde jag var väldigt olycklig men jag var egentligen den lyckligaste av alla. Därför ett år senare, när det verkade som att en familjemedlem blev sjuk, kom jag ihåg flyern som hävdade att Falun Gong hade positiva hälsoeffekter. Nu vet jag att sjukdomsfallet var arrangerat och likväl var flytten till Prag - jag tror att det verkliga skälet för dessa arrangemang var för att få mig att läsa Zhuan Falun för första gången.

Från första anblicken visste jag att varje ord var av guld. Äntligen finns det en bok som kan hjälpa mig att förstå både mig själv och det enorma universum som omsluter mig. Slutligen en bok som använder fysik, matematik, psykologi, filosofi, religion och all annan mänsklig kunskap och till och med går bortom den. Detta är böckernas bok, en sådan bok har aldrig existerat tidigare - tänkte jag. Dessutom kände jag det som att jag redan kände många av dessa Fa-saningar som boken avslöjade men inte gick att uttrycka i ord. Det har funnits inom mig: Zhen-Shan-Ren en universums princip som legat i mitt hjärta hela tiden.

Trots att jag funnit Zhuan Falun vara den mest fascinerande bok jag någonsin läst skulle jag inte bli en Dafa-utövare ännu. För att definitivt kliva in i Fa saknades fortfarande ett par förberedande steg och ett avgörande hinder var det faktum att jag inte alls var säker på att alla dessa sanningar verkligen var menade för mig - en västerlänning. Den vita rasen har inga som helst begrepp om kultivering, vi tror varken på reinkarnation; våra rötter är så långt från det kulturella arvet från öst att jag endast kunde beklaga att jag inte föddes i Kina från början. Innan jag kunde bli en kultiverare skulle jag först undersöka lite vad kultivering egentligen handlade om - jag sade till mig själv: Jag vill bli en kultiverare men det är en väldigt seriös sak - har jag tillräckligt med tid för det just nu? Vilket fånigt resonemang det var. Lao Zi sade: "När en vis man hör Tao kommer denna person att utöva flitigt. När en medelmåttig person hör det kommer han att utöva av och till", faktum var att jag var en enligt Lao Zi en medelmåttig person och jag behövde någon som kunde hjälpa mig på vägen, knuffa mig på rätt spår.

Olyckligtvis skulle ytterligare ett och ett halvt år gå till spillo, medan svarta och vita möss gnagde på min kvist skulle jag finna två personer som var villiga att hjälpa mig - den ene var en välkänd kultiverare i sin tid och den andre en berömd Gud. Den förste var en av mina kollegor, en 1800-tals författare, som presenterade mig denna österländska berättelse som han använde som referens för ett av sina verk. Han var västerländsk, född i ett ortodox kristet samfund, en person fulländad på alla sätt - men trött på denna värld precis som jag. Innan han kunde bli en verkligt kristen kultiverare sökte han meningen under en lång tid: först inom vetenskapen och den religiösa världen, hos människor av olika yrken, olika kontinenter, vilka han frågade denna samma enkla fråga: Vad är meningen med livet?

När det gäller mig personligen kunde jag aldrig acceptera detta heller. Jag tänkte alltid att kyrkor är ännu en villfarelse, att präster inte är verkligt troende utan bara professionella, att kyrkan faktiskt är ett politiskt instrument, inte en tro. Uppenbart var det inte stor skillnad för ett århundrade sedan. Eftersom min kollega trots allt fann att en fattig kristen troende i sin tid kunde förstå den sanna meningen med livet var han själv ännu oförmögen att finna det samma inom dogmerna i den ortodoxa kyrkan så han gjorde en resa till kristendomens verkliga rötter genom att läsa nya testamentet på grekiska och snart blev han belönad: Jesus började uppenbara sig för honom i all sin härlighet och prakt.

Utöver denna upplysning var jag förmögen att gå ännu ett steg i min förståelse att sanna kristna principer är samtidigt en del av Fa-principerna. Många av dessa principer är också jämbördiga med Buddhist- och Daoist-principer så om religioner och Dafa lär samma sanningar, betyder det inte att det trots allt finns en princip i universum? En universums lag.. en alltings natur... Zhen -Shan-Ren.

Jag blev ganska chockad. Det var som en stor sten föll på mitt huvud, men den dödade mig inte utan väckte bara upp mig från min djupa sömn. Det finns en sanning i alla fall - en universell sanning, densamma överallt för oavsett rik eller fattig, svart, vit, gul, ung eller gammal. Det finns en sanning genom alla tider, alla rum. Och denna sanning undervisas av en person här bland oss med ett enkelt och tydligt språk som vi alla kan förstå, i den moderna världens koncept utan ett uns mystifikation, användande av vetenskap för att förklara det jag tidigare ansåg var oförklarligt. Denna [Falun Da]Fa. Den sanningen kallas för [Falun Da]Fa och slutligen började jag upplysas till det.

Det har gått ett år sedan jag fann min väg och jag håller mig strikt till den. Jesus visade mig denna väg, han lyste upp den; till honom är jag för evigt tacksam men Li Hongzhi är min ende Lärare. Jag tror att jag går min väg utan strävan, rädsla eller ens nyfikenhet: Jag har fortfarande ingen aning om vart denna väg leder till men det gör det samma för det är min väg och allt jag gjort, allt jag erfarit, allt jag gått igenom tidigare i mitt liv ledde till det. Det är därför jag är här på jorden, detta är meningen. Livet har inget annat mål för en person är att finna en väg i labyrinten av denna värld, att kliva på den och att följa den ända till slutet.

Trots att jag trodde jag var den enda utövaren i Serbien fram tills nyligen har jag aldrig för ett ögonblick känt mig ensam - hur kan någon vara ensam som en del i en så enorm Fa. Dessutom, trots att jag är väldigt sen i att erhålla Fa är jag lycklig över att vara en Fa-upprätande Dafa-lärljunge. Mitt yrke brukade vara översättare och mycket Fa [undervisning] väntar på att bli översatt till Serbiska. Vad som är ännu viktigare, många kännande varelser i mitt grannskap väntar på att bli räddade innan Fa rätar upp den mänskliga världen.