Ett exempel på forntida kinesisk läkekonst

"En del människor talar om allt som modern medicin är bra för. Jag säger att det inte nödvändigtvis är så. De forntida kinesiska örterna kunde verkligen bota sjukdomar så snart de användes. Många saker har förlorats; många av dem har inte förlorats och används fortfarande bland människor".

Ur Zhuan Falun

Två år innan jag började kultivera, i början av 1999, framträdde en vårta på min kind. Jag hade samtidigt svårt för att somna, vilket aldrig inträffat innan. Jag ringde till en läkare i Taipei som jag besökt i samband med en svår förkylning och frågade vad jag kunde göra åt min sömnlöshet. Han rådde mig att ta medicinen som jag fått för förkylningen tillsammans med lite salt. Efter att ha gjort detta försvann verkligen mina sömnproblem. Efter att ha insett att vårtan inte skulle försvinna av sig själv uppsökte jag igen samma läkare med förhoppningen om att några kinesiska örter skulle ta hand om mitt problem. Men istället rekommenderade han laserbehandling. Jag gick då istället till andra läkare som var verksamma inom den traditionella kinesiska medicinen, men de rekommenderade alla laserbehandling.

Användandet av laser för att behandla vårtor är en avancerad teknik inom den västerländska medicinen. Eftersom jag aldrig varit med om en laserbehandling innan så var jag samtidig lite rädd. Men eftersom jag inte kunde låta bli att klia på den under natten och brukade vakna med blod i ansiktet varje morgon så tänkte jag att jag var tvungen att göra någonting åt den.

När jag var ung brukade pojkarna i min ålder verka tuffa genom att riva sig i ansiktet så att blodet rann. Efteråt brukade våra mammor alltid lägga lök på såret och det läkte snabbt. Det var otroligt att jag kom ihåg detta efter alla dessa år! Jag tänkte att det var värt att pröva och gick för att köpa lite lök.

Varje morgon bytte jag ut lökskivan mot en ny. Jag kommer ihåg att första gången följde en bit av vårtan med när jag ersatte den gamla lökskivan med en ny. Sakta men säkert började vårtan försvinna från mitt ansikte och jag slutade oroa mig över den, för jag visste att den en dag skulle vara borta.

Min familj, mina vänner och lärare på universitetet frågade alla om bandaget jag gick omkring med på kinden. Eftersom jag trodde att de inte skulle förstå om jag berättade att jag hade en lökskiva därunder så sa jag bara att det inte var någonting och att det snart var bra igen.

Efter två veckor hade vårtan fullständigt försvunnit. Istället hade det vuxit ut friskt nytt skinn, och tittade man inte efter noga så skulle man aldrig ha anat att det en gång suttit en vårta där.