Skillnaden mellan ”Att vara lojal mot din kejsare” och ”Att älska din kejsare”, del 2

Under perioden då kejsaren Chengdi regerade under Han-dynastin (51-7 f.Kr.), levde en ung man vid namn Zhang Fang, vars familj har levt i ämbetsmannaklassen i flera generationer. Zhang Fangs mor var en prinsessa, hans hustru var en yngre syster till den dåvarande drottningen. Kejsaren Chengdi och Zhang Fang var själsfränder. Kejsaren Chengdi hängav sig ofta åt fester och drickande tillsammans med Zhang Fang, ofta till sena nätter och således försummade han ofta de statliga frågorna. Zhang Fang hade också mycket trevligt i kejsare Chengdis sällskap. Kejsarens mor, Drottningen och änkefrun Wang, ansåg att Zhang Fang var ansvarig för kejsarens nonchalans gentemot sina plikter som kejsare. Genom hennes påtryckningar var kejsaren Chengdi till slut tvungen att förvisa Zhang Fang ur huvudstaden. Enlig historiska nedteckningar, skulle Zhang Fang ha gråtit hejdlöst efter att hört nyheten om kejsare Chengdis död år 7 e.Kr., och dog strax efteråt.

Detta betraktas vanligen som en obetydlig historisk episod. Vad som fick mig på djupare tankar är vad en forntida kinesisk historiker har sagt om Zhang Fang. Den generella översättningen är, ”Zhang Fang älskade sin kejsare, men han var inte lojal mot honom. Med sin kärlek och illojalitet gentemot kejsaren, är Zhang Fang långt ifrån [förebilden för] medkänsla och rättvisa.”

Baserat på moderna koncept, var Zhang Fang fullständigt hängiven kejsare Chengdi, eftersom han var kejsare Chengdis bäste vän vid alla slags festligheter. Faktum är att han verkligen var en mycket sann vän, som till och med dog av sorg då han hörde att kejsare Chengdi hade dött. Men ändå säger forntida kineser att Zhang Fang ”älskade sin kejsare” men ”var inte lojal mot honom”. De tyckte att Zhang Fang var ”långt ifrån [förebilden för] medkänsla och rättvisa”. Historikernas kommentarer om Zhang Fang ger oss genast en bild av de forntida kinesernas syn på ”att vara lojal mot sin herre eller kejsare”. Denna är uppenbarligen annorlunda än den som dagens kineser är vana vid.

Med detta i tankarna, bör vi kanske åter se på de mest minnesvärda karaktärerna, i den forntida kinesiska historien, som är välkända för sin eviga lojalitet. Denna lojalitet kan innefatta modig begäran som framförs till kejsaren, som är till gagn för folket; fullföljande av plikter ända in i döden; riskera livet genom att framföra uppriktiga förslag inför tyranner, de som modigt motsatte sig de korrupta, höga ämbetsmännen som hade negativ påverkan på de okloka kejsarna eller regeringsadministratörerna. Vi vet redan att forntida kineser tyckte att att Zhang Fang ”älskade sin kejsare” men ”var inte lojal mot honom”. Nästa fråga är: ”Vad är sann lojalitet?”

Fortsättning följer...