Ji An var en betydande hovman under kejsaren Wudis styre i Han-dynastin (157-87 f.Kr.). En gång gjorde Ji An kejsare Wudi rasande med ett uppriktigt förslag. Många av hans kolleger klandrade honom och kallade honom för alltför "rättfram och trubbig". Ji An förklarade: ”Syftet med att ha hovmän är att hjälpa kejsaren att styra landet. Eller är vi hovskämtare som ska ansvara för att behaga och underhålla kejsaren? Är det vårt jobb att stå stilla och se på när kejsaren ödelägger landet? Är det meningen att vi, som fått förtroende med viktiga positioner som hovmän, bara ska sätta våra egna intressen och trygghet framför landets intressen och trygghet? Hur skulle vårt land se ut om det vore så?”
Det fanns en viktig diskussion relaterad till lojalitet i ”XV Filial Piety in Relation to Reproof and Remonstrance” från The Book of Filial Piety. En av Konfusius lärjungar, Zeng, frågade: ”Jag skulle djärvt vilja fråga om ovillkorlig lydnad gentemot ens faders order kan kallas sonlig fromhet.” Konfusius svarade: ”Vad är det du säger! Vad är det du säger! Historiskt sett, om Himlens son (en kejsare) har sju ministrar som protesterar mot honom, kan han bevara sin position och kungarike, även om han inte har rätta metoder i att styra landet. Om en prins (eller en furste) har fem sådana ministrar, kommer han inte att förlora sin stat, även om han ibland gör felaktiga bedömningar. Om ett högt befäl har tre, skulle han i en liknande situation, också kunna bevara ledarställning i sin klan. Om en lägre ämbetsman har en vän som kan protestera mot honom, skulle han fortfarande ha sitt goda rykte. Fadern som har en son som kan protestera mot honom skulle aldrig falla i gropen av felaktiga gärningar. I ett fall där orättfärdiga handlingar är involverat, är det förnuftigt att sonen ovillkorligen använder alla medel för att protestera mot sin far, eller en minister mot sin härskare. Följaktligen leder det till frågan, då protest eller invändning erfordras i ett fall där orättfärdiga handlingar begås, hur kan då ovillkorlig lydnad gentemot sin fars order betraktas som sonlig fromhet?”
Sann lojalitet förutsätter att man försöker förhindra sin herre eller kejsare från att fatta felaktiga beslut. En undersåte är lojal när han tar ansvar för landet, folket och sin kejsare. Således förstod jag att Zhang Fang, genom att festa ohejdat med kejsare Chengdi, faktiskt gjorde kejsaren till en dåraktig och självisk härskare. Ja verkligen, Zhang Fang kunde inte vara längre ifrån lojalitet gentemot kejsare Chengdi, än han redan var.
Jag undrar om det fortfarande finns några ”lojala hovmän” kvar i dagens Kina, som skulle riskera livet för att verkligen vara ansvarsfull gentemot Kina och dess folk. Med den traditionella kinesiska kulturen djupt i sinnet hos forntida kineser, var de kapabla att skilja rätt från fel. Även under de mest kaotiska perioderna under Kinas historia, har inflytandet från traditionella moralvärden gjort att kineser genom historien alltid stöttat upp och sympatiserat med de riktigt lojala historiska personerna, fastän de själva var förtryckta. Allmänhetens stöd åt de lojala undersåtarna var en naturlig manifestation av kärnan hos den kinesiska moralen. Men efter att kommunistpartiet tog över Kina har, ”om en person inte är självisk, kommer himlen och jorden att döda honom” blivit ett allmänt utbrett motto i det kinesiska samhället! I takt med urholkningen av den traditionella kinesiska kulturen och moralen, har den sanna kraften av lojalitet uppenbarligen bleknat bort.
* * *
Here is the article in English language:
http://en.clearharmony.net/articles/a18335-article.html
Ni är välkomna att skriva ut och sprida allt innehåll på Clearharmony, men uppge gärna källan.