Inspirationer av att läsa Resan till Väst, del 3

Det verkliga dramat i Resan till Väst inträffar mot slutet av resan, när Tripitaka och hans lärjungar möter sina sista svårigheter. När de kommer in till skattkammaren för att hämta skrifterna, ber Tathagata Sakyamunis två lärjungar – Ananda och Kasyapa – Tripitaka om presenter i utbyte mot skrifterna. Tripitaka argumenterade: ”Under hela min långa resa har jag aldrig ansett att något som detta skulle vara nödvändigt.”

”Utmärkt”, sade lärjungarna. ”Så vi ska stå här lämna över skrifterna gratis! Det ser inte ljust ut för vår arvtagare!” Apkungen kunde inte avstå från att argt skrika, ”kom, Mästaren! Vi går och talar om detta för Buddha och ber honom komma själv och ge oss skrifterna.”

”Sluta skrika”, sade Anada. ”Det finns inget i situationen som motiverar detta raseri och gormande. Kom hit och hämta era skrifter.”

Det var inte förrän den Vita Heroiska Bodhisattvan hann ifatt dem, slet upp paketet med skrifterna och slängde det på golvet, som Tripitaka och de tre lärjungarna insåg att skrifterna var blanka. De gick till Buddha Sakyamuni för att få de riktiga skrifterna. Efter att Apkungen framfört sin klagan för Buddha Sakyamuni, att Ananda och Kasyapa hade varit bedrägliga vid överlämnadet av de äkta skrifterna för att de inte betalade för uppdraget, svarade Buddha Sakyamuni med ett leende: ”Jag hade faktiskt förväntat mig att de skulle be att få betalt för sitt uppdrag. Faktum är att dessa skrifter inte bör ges ut mot alltför lätta vilkor eller gratis. Vid ett tillfälle, gick några av mina lärjungar ner till berget Sravasti med några skrifter och lät Zhao, läsa upp dem högt. Resultatet var att alla hans familjmedlemmar skyddades från katastrofer och räddade från undergång. För detta bad de endast om 26,5 liter guld och 1,5 liter ris. Jag sade åt dem att de hade sålt det till alltför lågt pris. Inte undra på att de gav er blanka skrifter när de insåg att ni inte hade tänkt betala något alls.”

Här verkar det som om Buddha Sakyamuni försvarar sina egna lärjungar av ren självviskhet. När Ananda och Kasyapa tog med sig Tripitaka och hans lärjungar till skattkammaren för andra gången, frågade de än en gång Tripitaka efter en liten present. Tripitaka kunde inte dem annat än sin gyllene tiggarskål. Han bad Sandy hämta ut den och höll upp den med båda sina händer, sedan sade han till lärjungarna, ”jag är mycket fattig och har rest en mycket lång väg. Jag är rädd att jag inte har annat med mig som skulle passa som present, men ni kanske accepterar denna skål som Kinas kejsare har räckt över till mig med sina båda händer, för att jag skulle kunna tigga med den under resan. Om ni ställer upp på en sådan liten present, är jag säker på att när jag har återvänt till Kina och rapporterat mitt uppdrag, kommer ni att få mer passande belöning. Jag hoppas att ni, under dessa omständigheter, kan ge mig de genuina skrifterna, annars är jag rädd att hans Majestät kommer att bli besviken och anse att alla mina ansträngningar har varit förgäves.” Ananda och Kasyapa tog emot skålen och gav dem slutligen 5048 rullar genuina skrifter.

Jag tycker att detta avsnitt är den mest rörande delen av boken, men många har misslyckats med att förstå den verkliga innebörden och använder det för att förakta och attackera Buddhismen.

Anledningen till att Ananda och Kasyapa frågar efter ersättning innan de överlämnar skrifterna, är för att kultiverare måste fullständigt släppa alla hans fasthållanden för att erhålla de genuina Buddhistiska skrifterna.

Innebörden i Buddha Sakyamunis svar till Apkungens klagan är att kultiverare inte bör tveka att "förlora" i kultiveringen. Utan förlust ingen vinst, när allt kommer omkring måste man ändå förlora för att vinna. Ju mer man förlorar, desto mer vinner man. De blanka skrifterna som Tripitaka fick första gången, var egentligen en metafor för det faktum att man inte kan få den genuina Fa utan att släppt alla fasthållanden. Den gyllene tiggarskålen är det enda värdefulla som Tripitaka äger. När Tripitaka ger upp sin tiggarskål, släpper han samtidigt sitt sista fasthållande.

Lärare Li Hongzhi har berättat för oss i Zhuan Falun, ”För att säga dig sanningen: människors hela kultiveringsprocess är en process som gör att människors fasthållanden ständigt släpps.” (Ur ”Att genuint bringa människor mot höga nivåer” ur föreläsning ett i Zhuan Falun.) Utmanningen är att det blir allt svårare för en att släppa sina fasthållanden mot slutet av sin kultivering, eftersom det sista fasthållandet är det som är dold djupast i hjärtat. Låt oss tänka på de fyra vandrarna i Resan till Väst en kort stund. De har erfarit alla slags katastrofer och stött på oräkneliga ”nära-döden-situationer", för att slutligen träffa Buddha Sakyamuni. När de var fyllda med hopp och förväntningar av att äntligen kunna erhålla skrifterna som de kan ta med sig tillbaka till Kina, fick de möta denna oväntade behandling av Buddha Sakyamuni och hans lärjungar, som de trodde var oändligt barmhärtiga. När den Vita Heroiska Boddhisattvan slet upp vandrarnas skriftpaket och slängde det till marken för att tvinga dem återvända för de genuina skrifterna, misstog Tripitaka Anandas handlingar för illvilliga och började gråta bittert, ”aldrig kunde jag anat att vi skulle störas av grymma demoner även i Paradiset!” Hade de inte haft djup upprätt tro på Buddha Fa, eller om de hade klängt sig fast vid något mänskligt fasthållande, skulle deras ansträngningar varit förgäves, trots tidigare uppoffringar.

Hoppas att vi kan låta oss inspireras av historien om Tripitaka och hans lärjungar och fortsätta kultivera flitigt.

Inspirationer av att läsa Resan till Väst, del 1
Inspirationer av att läsa Resan till Väst, del 2